Tvivelaktig tillväxt

Fjolårets upplaga av Kinas nationella folkkongress var en uppvisning i självförtroende. Xi Jinping avskaffade begränsningen för antalet mandatperioder som en president – läs: han själv – tillåts styra landet. Under partikongressen ett par månader tidigare framhöll Xi hur det nu var dags att förvandla Kina till ”en mäktig kraft”, med potential att leda världen såväl politiskt som ekonomiskt.

Under årets sammanträde i början av mars var tonen något annorlunda. Premiärminister Li Keqiang varnade i sin årliga arbetsrapport specifikt för ekonomiska utmaningar. Tillväxtmålet för innevarande år sattes till mellan 6 och 6,5 procent. Det är inte bara blygsammare än fjolårets tillväxt på 6,6 procent, utan också lägre än något år sedan 1990.

Ändå tvingas man ta till flera särskilda åtgärder för att nå målet. Under kongressen lovade Li skattesänkningar på 290 miljarder dollar, i vad ekonomer från bland annat banken HSBC kallar den största kinesiska korporativa skattereformen på över ett årtionde. Reformen ska främst stödja företag inom tillverkning, transport och andra sektorer som premiärministern medgav har drabbats av det pågående handelskriget med USA.

Likaledes lovade Li att den statliga utlåningen till små- och mikroföretag i år ska öka med över 30 procent. Detta är dels ett steg i ledet att skapa de miljontals nya jobb som Kinas pågående urbanisering årligen kräver, dels är det ett sätt att uppmuntra privata företagare som enligt Li länge negligerats på bekostnad av större statliga aktörer.

Oklar penningpolitik

Efter kongressen kvarstår dock frågetecken kring landets penningpolitik. Sedan den globala finanskrisen 2008 har kinesiska myndigheter tacklat trög tillväxt genom ökad utlåning till företrädesvis statliga företag, ofta inom infrastruktur- och byggsektorn.

Visserligen har denna utlåning fortsatt som tidigare under det senaste året. Exempelvis utfärdade Kinas statliga banker under januari 477 miljarder dollar i nya lån, det högsta beloppet någonsin för en enskild månad. Rekordutlåningen är en bidragande orsak till Shanghaibörsens rusning under årets början.

Samtidigt har Li under de senaste månaderna flera gånger varnat för de ökade risker som den fortsatt höga utlåningen medför. Under arbetsrapporten vid nationella folkkongressen upprepade han budskapet och nämnde dessutom ordet ”risk” 24 gånger, vilket var fler än någon annan arbetsrapport gjort under det senaste årtiondet. Han uppmanade även investerare att dämpa förväntningarna på att myndigheterna ska spendera mer pengar än tidigare.

sdltdb3d251-nh.jpgLeder ekonomi i obalans. President Xi Jinping och premiärminister Li Keqiang. 

Konstgjord BNP

De senaste årens tillväxtmodell har inte bara skapat en besvärlig skuldsättning på omkring 300 procent. Allt fler pekar även på konsekvenser i form av konstgjord tillväxt.

Michael Pettis, ekonomiprofessor vid Peking University, blev för något årtionde sedan en av de första att på allvar varna för de allvarliga obalanserna i Kinas ekonomi. I ett tal tidigare i mars uppgav Pettis att den kinesiska tillväxten sannolikt bara är hälften så hög som de officiella siffrorna ger vid handen, eftersom dåliga lån ignoreras i ekvationen.

– I de flesta länder är BNP ett mått på output, men i Kina är det ett mått på input. Från systemteori vet vi att output kan användas för att bedöma prestationen i ett system, medan input endast säger något om operatörens målsättningar, säger Pettis.

Han menar att Kina länge har kunnat uppnå de tillväxtsiffror man siktat på, tack vare att lokala myndigheter haft möjlighet att enkelt låna pengar till investeringar som inte nödvändigtvis är produktiva. Detta får enligt Pettis som direkt följd att BNP-tillväxten inte längre är en reflektion av ekonomins underliggande verkliga tillväxt.

Pettis är heller inte ensam om att betvivla Kinas tillväxtsiffror. I början av mars publicerades en uppmärksammad studie av Chang-Tai Hsieh vid The University of Chicago och tre medförfattare från The Chinese University of Hong Kong. Där konstaterades att såväl produktion som investeringar under åren 2008–2016 har överdrivits på ett vis som varje år motsvarar två procentenheter av BNP-tillväxten. Detta har enligt studien resulterat i att ekonomin nu rapporteras vara 16 procent större än vad som egentligen är fallet.

Författarna använde bland annat satellitbilder och fraktdata från järnvägar. De använde även officiell statistik för att närmare undersöka hur momsintäkterna korresponderade med produktionsökningen. Fram till 2007 låg de båda faktorerna i linje, men från och med 2008 uppstod ett gap som sedan har vidgats.

Skakig börs

Osäkerheten har speglat av sig på Kinas börser. Under fjolåret gick Shanghais kompositindex sämst i hela världen genom att rasa med 24,6 procent. Under 2019 var det i stället världens bäst presterande index genom att öka med en fjärdedel under årets två första månader.

Michael Pettis menar att den kinesiska marknaden är ”extremt svår” för investerare, på grund av faktorer som brist på tillförlitlig ekonomisk statistik, oklara standarder för bokföring och dålig transparens inom företagsledningarna.

– Som en konsekvens är marknaden högst spekulativ, och styrs främst av förändringar i likviditet och signaler från myndigheterna, säger Pettis, som dock tror att Shanghaibörsen kommer fortsätta stiga under 2019, trots kvarstående volatilitet.

Fredagen den 8 mars skedde plötsligt den största minskningen under en enskild handelsdag sedan oktober i fjol, då Shanghaibörsen sjönk med 4,4 procent. Det skedde bara ett par dagar efter Li Keqiangs arbetsrapport, och samma dag som överraskande negativ handelsstatistik presenterades.

Under februari sjönk Kinas export med över 20 procent på årsbasis, jämfört med de cirka 5 procent som analytiker hade förväntat sig. Också importen minskade med 5,2 procent. Som en konsekvens sjönk även Kinas positiva handelsbalans till 4,12 miljarder dollar, jämfört med 39,16 miljarder dollar i januari.

sdltdb24305-nh.jpg 

Handelskrig och sviktande konsumtion

Förutom den ökade utlåningen skedde rusningen i Shanghai under årets början i tron om att Kina och USA skulle lösa det pågående handelskriget till 1 mars. Då hade USA nämligen satt en deadline efter vilken tullar på kinesiska exportvaror värda 200 miljarder dollar skulle höjas kraftigt.

Nu skedde förvisso ingen höjning, men inte heller kom något avtal till stånd. I stället sköts deadline upp, utan tydlig information om när en överenskommelse kan ske.

Allt tyder på att handelskriget är en av orsakerna till den kraftigt minskade tillväxten i investeringar och industriproduktion som Kina nu ser. I mitten av mars gav ny statistik vid handen att industriproduktionen för januari och februari steg med blott 5,3 procent på årsbasis, vilket var den långsammaste ökningen sedan mätningarna inleddes 1995. (Man började då mäta januari och februari som en period snarare än månadsvis, med anledning av att det kinesiska nyåret infaller på olika datum varje år.)

– Den främsta effekten som handelskriget med USA har på Kinas ekonomi är stigande osäkerhet, säger Michael Pettis.

Han är dock noga med att understryka att medan Kina på grund av sitt stora handels­överskott är känsligt för tullkrig, så skapas de riktigt allvarliga obalanserna av inhemska faktorer som sparande och konsumtion.

– På cirka 50 procent är hushållens andel av Kinas BNP bland de lägsta i historien, säger Pettis.

Den extremt låga relativa konsumtionen innebär att Kina är beroende av statliga investeringar för att säkerställa tillväxten.

– Det fungerade bra under 1980- och 90-talet när Kina var i skriande behov av investeringar. Men nu när Kina genomför mer investeringar än landet kan absorbera på ett produktivt vis, så innebär ytterligare ökning av investeringar att landets skuldnivåer också ökar, säger Pettis.

Överföring av rikedom

Myndigheterna är givetvis medvetna om problemet, och har under lång tid försökt hitta en lösning på den skenande skuldnivån. För att stimulera inhemsk konsumtion, talade premiärminister Li Keqiang under årets nationella folkkongress mer än tidigare om utökade välfärdstjänster.

Michael Pettis menar att en ökning av hushållens inkomster är det enda hållbara viset på vilket Kina kan få fart på konsumtionen. Men detta är en utmaning för en stagnerande ekonomi. Enligt Pettis ligger Kinas lösning i överföring av rikedomar.

– Detta är något som Kina lovat genomföra sedan den nationella folkkongressen mars 2007, men samtidigt något som visat sig vara väldigt svårt att genomföra rent politiskt, säger Pettis.

Detta eftersom överföringen innebär att rikedomar och tillgångar som tillhör provinsiella och lokala myndigheter kommer att minska. De består bland annat av mark och ägande eller tillgångar i statliga företag.

Shanghais myndigheter övervägde 2017 att utfärda ägarandelar i statliga bolag till företagens anställda. I provinsen Shandong har man tidigare talat om att överföra värdet i statliga bolag till pensionsfonder.

Planerna har stött på motstånd i form av starka egenintressen. Likaledes skulle en försäljning av mark till under marknadspriser innebära påfrestningar för Kinas redan ansträngda fastighetsmarknad. Det är tydligt att den enligt Pettis helt nödvändiga processen med att överföra rikedomar – liksom att ersätta investeringar med konsumtion – inte kommer att klaras av över en natt.

Den dubbla signaleringen kring statlig utlåning kan därmed ses som en säkerhetsventil. Om handelskriget med USA når en lösning, så ges Kina större utrymme att minska utlåningen till statliga företag och investera i infrastruktur eller byggsektor.

Men om konflikten fortskrider så finns det på kort sikt ingen annan lösning för Kina än att öppna lånekranen även för att nå de nya, relativt blygsamma tillväxtmålen.