Valet regeringen glömde

Vad är vårens största besvikelse? Är det att Tre Kronor bara fick med sig ett brons från Minsk? Eller är det att nästan ingen tycktes bry sig om hockey-VM i år? Nej, jag skulle nog säga att det är Peter Normans kommentar till DN för drygt en månad sedan.

– Det är inte aktuellt.

Frågan han uttalade sig om var givetvis den om fri flytträtt för den kollektivavtalade tjänstepensionen.

Striden har stått mellan å ena sidan arbetsmarknadens parter, som givetvis vill hålla kapitalet inlåst i bolagen de kontrollerar, och å andra sidan banker och försäkringsbolag.

Om det fanns ett pris för årets lobbying så måste arbetsmarknadens parter ligga i vinnarhålet. Hur de lyckats få en regering, som predikat valfrihet i skolan, vården, äldreomsorgen – ja, på snart sagt samtliga fronter – att inte tycka det är rimligt att folk ska få placera sitt pensionskapital som de önskar är inte bara märkligt. Det är bisarrt.

Ett av argumenten för att behålla det nuvarande läget har varit att avgifterna är lägre inom upphandlade tjänstepensionslösningar, ni vet de där mikroskopiskt små fondtorgen där man får välja mellan ett gäng ljumna fonder.

Visst är det tråkigt om ökad valfrihet leder till att vissa pensionssparare fastnar i dyrare och sämre lösningar. Framfarten för rådgivningsfirmorna inom PPM-systemet lämnar en del att önska. Att den viktigaste framgångsfaktorn i fondbranschen inte tycks vara en bra produkt utan aggressiv telefonförsäljning är beklagligt. Men ska inte valfrihet gälla för att somliga är oförmögna att fatta bra beslut?

Några dåligt pålästa stackare väljer inget elavtal och fastnar i elbolagens kassako med tillsvidarepris. Några dåligt pålästa stackare får betala tiotusentals kronor för att de tittat på några Youtube-klipp i telefonen under utlandsresan. Några dåligt pålästa stackare accepterar bankernas listränta på bolån.

Att okunniga kommer i kläm är inte unikt för fondmarknaden, det är ett problem på många områden.

Utgångspunkten måste ändå vara en fri marknad. Om denna sedan behöver regleras en aning för att skydda svaga parter eller eliminera orimliga prisstrukturer – fine. Förmodligen är det inte många konsumenter som är upprörda över att EU-parlamentet röstade för att ett slopande av de dyra roamingavgifter som gjort utlandssurfande till ett absurt dyrt nöje.

Det är nog heller inte många som är besvikna över de rabatterade fondavgifterna inom PPM-systemet. Trots rabatter på 60–70 procent finns det över 800 fonder inom systemet som försöker få en del av de 600 miljarderna. Kanske ska det vara ett alternativ att föra över sitt tjänstepensionskapital dit?

Och varför detta ständiga prat om fonder? Många placerare skulle säkert hellre ha sitt tjänstpensionskapital i en depå hos en nät­mäklare. Om man sedan köper fonder, billiga ETF:er, en bred långsiktig aktieportfölj eller daytradar är helt upp till en själv. Den som sköter sina egna aktieaffärer betalar ingen förvaltningsavgift alls.

Rent praktiskt är en lösning som kan samla allt kapital också att föredra då den ökar engagemanget. Många som bytt jobb några gånger är i dag sittandes med flera så kallade fribrev. Det finns slattar med pensionskapital lite här och var. Vem orkar engagera sig i alla dessa? Det är mycket märkligt att det inte ska gå att samla allt kapital på ett ställe.

En regering som inte vill ta i frågan. Och en opposition som till och med vill skrota PPM-­systemet. Tyvärr känns läget närmast hopplöst efter Peter Normans negativa besked.

På det sjätte smäller det?

UBS tidigare chefsekonom George Magnus kallade nyligen den kinesiska fastighets­branschen för ”den viktigaste sektorn i världsekonomin” i en kommentar i FT under rubriken ”Denna gång kan Kinas fastighetsbubbla verkligen spricka”.

Han är inte ensam om att oroa sig. Citigroups ekonomer ser visserligen alltjämt risken för en sättning på fastighetsmarknaden som en svansrisk (tail risk), men enligt dem har svansarna blivit fetare.