Välmenande men missriktat
Treårige Alan Kurdis drunkningsdöd blev en ögonöppnare för många. Lite konstigt, måhända, med tanke på alla döda barn i Medelhavet de senaste åren. Men låt gå för det – ibland måste symboler och starka känslor till för politisk handling. Den nyväckta flyktingsolidariteten manifesteras nu runtom i Europa med kampanjer, donationer, utdelning av mat och vatten, hejarop och hashtaggen #Refugeeswelcome. Det är på många sätt vackert att skåda.
Men vägen till helvetet är ofta stensatt med goda föresatser. När känslorna inte kopplas samman med erfarenhet och förnuft hotar fördärvet. I särskilt två länder löper de goda föresatserna nästan amok. ”Vi kan inte sätta något tak”, skriver Aftonbladet i Sverige. Och i Tyskland talas det om att ta emot en halv miljon om året.
Men inte ens om hela EU skulle följa efter, vilket verkar osannolikt, löser de generösa gesterna problemet. De kan rentav vara kontraproduktiva. För när en familj kommer in i värmen, packar två, fem, tio nya familjer väskorna. Jag läser i Wall Street Journal att en ny afrikansk våg nu formeras. Vilka av dessa är politiska flyktingar, vilka ekonomiska? Distinktionen blir mest en lek med ord. Asylsystemet konstruerades i en helt annan historisk situation.
Familjen Kurdi flydde inte från krigets Syrien. Jo, först gjorde de det. Men sedan kom de till Turkiet, i fred men fattigdom. Det som till priset av 4 000 euro placerade dem i den ödesdigra båten, var drömmen om ett bättre, värdigare liv. En dröm de delar med miljarder alltmer välinformerade människor.
EU:s kvotdiskussioner är därför bara plåster på ett sårat samvete och ett sätt att dölja realpolitiskt hyckleri. ”Mitt Europa bygger inga murar”, dundrar Stefan Löfven. Samtidigt som han föreslår skärpt gränskontroll och snabbavvisning till ”säkra länder”. Dessutom vill han bevara den verkligt höga muren: transportörsansvaret. Även Angela Merkel gör sina kalkyler. Genom att ta ledartröjan i humanitet vill hon tvätta den Tysklandsbild som solkades av Greklandskrisen.
Men vad Alan Kurdis död borde ha öppnat våra ögon för, är att Europas flyktingpolitik har nått vägs ände. Den är inte bara dödlig, den är också orättvis, ologisk och ineffektiv.
Enbart Sveriges mottagningsapparat slukar 40 miljarder kronor per år. Den ”producerar” runt 50 000 beviljade asylansökningar. En hygglig månad tjänade Abdullah Kurdi 2000 kronor i sin turkiska exil. Låt oss bidra med lika mycket. Det skulle räcka till drygt 400 000 flyktingfamiljer, för en fjärdedel av mottagningsbudgeten.
En stor vinnare på dagens flyktingpolitik är IS, som tjänar stora pengar på smugglingen och kan gömma jihadister i strömmen.
Den andra vinnargruppen är de som kan finansiera en dyr och riskfylld resa med falska papper. En helt godtycklig fördelningsgrund; merparten är för övrigt män. Om människor i stället hämtades direkt ur lägren, skulle grunden bli mer rättssäker, humanitär och ”könsrättvis”. Och människosmugglarna skulle förlora en stor marknad.
”Men vi kan inte skicka tillbaka folk till kriget!” invänder någon. Nej, självklart inte. Men till något av lägren i närområdet. Dessa är i dag skamligt underfinansierade. Men som räkneexemplet ovan visar, kunde stora resurser snabbt frigöras till ett drägligt liv: skolor, mat, sjukvård et cetera.
Framför allt ska inte människor sitta där passivt. Bättre vore att göra lägren till ekonomiska frizoner, uppmuntra företagande och handel. Anställ flyktingar till administration, vakthållning, vård-skola-omsorg. Förr eller senare tar kriget slut. Då behövs arbetsförmögna återvändare. Vi ska inte göra flyktingarna till mer offer än de redan är, inte passivisera dem i onödan.
Vi kan inte heller räkna med att den högspända solidaritet som trendar nu, kommer att vara för evigt. En hållbart solidarisk flyktingpolitik kan inte fresta alltför mycket på de egna välfärdsstaterna. Bara mörka krafter tjänar på det.
Författare och debattör som medverkar i Affärsvärlden med en krönika varannan vecka.
Den bortglömda parametern
En viktig parameter för hur stor invandring Sverige kan ha är förstås solidariteten. En annan är upplevda fördelar, allt från fördjupade kunskaper i dialekter av tigrinja till Zlatan. Men en ofta glömd parameter är vilka livschanser vi erbjuder nykomlingarna. Många nöts ner av deprimerande förläggningar, långa väntetider och små jobbchanser. En skarp och skrämmande bild ges i Katarina Gunnarssons radioreportage från flyktingmottagningens Norberg. Rekommenderas.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.