Världen vackrare än USA

Aktiemarknaderna har fallit 20-30 procent sedan i augusti. Alltså har vi genomgått, på ett ungefär, ett normalt börsras och möjligen har vi nu bottenkänning. Den åsikten stöds av en tillförlitlig indikator: när insiders köper så mycket som de gör nu, då tyder det på att aktier är billiga.

Det kan alltså vara dags att summera läget.

Klart är att vi var många som underskattade den amerikanska bolånekrisen. Brummer och andra hedgefondförvaltare har varnat i åratal för kreditbubblan, vilket kostat dem stora pengar och mycket prestige när de missat de feta uppgångsåren. Till slut fick de emellertid rätt.

Finanskrisens panikartade förlopp var en överraskning. Än en gång visar det sig att finanskriser inträffar mer sällan än man förväntar sig, samtidigt som dramatiken när det väl händer blir större än väntat. Det är slående att den finansiella stabilitet som nu börjar skönjas har blivit så dyrköpt. Federal Reserve har ju bränt av nästan hela sitt fyrverkeri: halverad styrränta, injektioner av likviditet till onämnbara belopp och regelrätta övertaganden av skuldebrev från mäklarhus. Till det kommer dollarraset och skatterabatterna från den federala regeringen. En inflationsbrasa skymtar vid horisonten även om den inte är här än.

Mycket har alltså offrats. Ganska lite har vunnits. Men alternativet – fanns det egentligen? Inte i min värld. De amerikanska myndigheterna var tvingade att möta hotet från drastiskt fallande tillgångsvärden. Sådana processer är ofta brutala, som framgår av exemplet Japan. Tokyobörsen står fortfarande under 1990 års nivåer. En genomsnittlig amerikansk fondsparare gick däremot in på börsen då Dow Jones industriindex stod cirka en tredjedel lägre än i dag. Han eller hon har alltså fortfarande mycket egenkapital i sin portfölj.

En mer konkret iakttagelse kommer från en tågresa härom veckan mellan New York och Philadelphia. Snabbtåget håller tiden långt bättre än SJ:s X2000 och består enbart av rymliga businessclassvagnar men utanför fönstren syns bilskrotar, öde fabrikstomter och skräpiga förortsbakgårdar. När så mycket verkar gå fel – från utflyttad industri till utbredd fattigdom – hur kan då Amerika alltjämt betraktas som navet i världsekonomin?

USA är visserligen ett dynamiskt samhälle. Det är också hemvist för många av världens allra bästa företag. Men vi i omvärlden verkar ha glömt att den amerikanska aktiemarknaden inte längre utgör över halva det globala börsvärdet utan bara en dryg tredjedel. Vi bör också erinra oss saker som att Wall Streets finanshus har fått stagas upp med kapitaltillskott från utländska statsägda fonder, att världens börsbolag har övergett redovisningssystemet US GAAP för det europeiska IFRS och att amerikanerna släpar efter mycket när det gäller hemmabredband och mobiltelefoni.

Vi bör alltså vända blicken till andra delar av världen. Och då blir finanskrisen plötsligt mycket mindre allvarlig. Förvisso har Stockholmsbörsen fallit mer än New York-index de senaste åtta månaderna, men det är normalt. I kristider säljer placerarna alltid i världens periferi, där bland annat Sverige ligger.

Det viktiga är att finanskrisen knappast vållat irreparabel skada i betalningssystemet eller i den reala ekonomin. Inflationsimpulserna är ett bekymmer, men ett hanterligt sådant. Världsekonomin saktar in just nu. Men världs-BNP väntas ändå växa med över fyra procent i år, enligt Internationella valutafonden. Det duger bra det också.