Världens flyt för världsekonomin

De senaste tolv månaderna har vi haft två rejäla skakningar på världens finansiella marknader. Den första var för ganska exakt ett år sedan, i maj 2006, och utlöstes av en oväntat hög inflationssiffra från USA, (i producentprisindex). Den andra hade vi nu i vintras, i februari-mars, och var en kombination av skräck för kursfall i Kina och oro kring en krasch på den amerikanska bostadsmarknaden.

Vid varje sådan här episod blir vi översköljda av prognoser eller sanningar om vad som kan gå fel i världsekonomin, eller vad som redan har gått fel. Här ett axplock:

– Vi har varit rädda för överhettning och inflation i USA när tillväxten blivit för hög i ett läge där resursutnyttjandet redan varit högt. Den amerikanska centralbanken skulle kunna tvingas till fler räntehöjningar.

– I samma veva har vi oroats för stagflation i USA, alltså sjunkande tillväxt men accelererande inflation. Det här var orosmolnet förra våren.

– Vi har dessutom hunnit oroas för en recession i USA när bostadsmarknaden kraschar och drar med sig hela ekonomin.

– Vi har fruktat vad som ska hända när Bank of Japan höjer räntan. Och hur finansmarknaderna skulle klara av om alla hedgefonder som finansierat sig i yen plötsligt ska betala tillbaka sina lån.

– Vi har oroat oss för Kina. Antingen ska tillväxten kollapsa när USA-ekonomin mattas (Kina lever ju på att exportera till USA), eller också så är tillväxten alldeles för hög och Kina måste strama åt med panikartade räntehöjningar.

– Europa ska vi inte tala om. När USA-ekonomin mattas, dollarn kraschar, dras Europa med. Inhemsk efterfrågan är för svag och dessutom genomförde Tyskland en kraftig finanspolitisk åtstramning vid årsskiftet som, precis som i Japan 1996-97, skulle döda den efterfrågan som fanns.

Det har funnits så många orosmoment att det måste vara lätt att få känslan att världsekonomin aldrig varit så bräcklig, eller så full av fallgropar. Det senaste orosmolnet tror jag bestämt är risken att vi oroas för lite. Alla är positiva till aktier, alla börjar prata om “super-cycle” och då vet man ju att klockan snart är slagen, ungefär som alla pratade om den nya ekonomin strax innan börskraschen vid millennieskiftet.

Just det orosmomentet kan vi bemöta först. Alla är faktiskt inte euforiska eller överoptimistiska. En strateg från en oberoende kanadensisk analysfirma jag träffade i vintras utropade “alla pratar om överoptimism. Men herregud, jag åker jorden runt och träffar placerare. Alla är livrädda och hypernervösa för vad som ska hända härnäst.”

Det ligger något i det. För om nu alla är så övertygade om konjunkturcykelns död och att himlen är ständigt blå skulle vi inte ha en så pass hög implicit riskpremie på aktier som vi fortfarande har. Företagen skulle inte vara så försiktiga med att investera som de har varit, det globala sparandet i stora regioner i Asien och de oljeexporterande länderna skulle inte vara så högt som det är och många företag skulle inte heller vara så försiktiga med att anställa. Faktum är att med tanke på hur extrema vinstökningar som företag i länder som USA och Sverige haft, borde de varit betydligt snabbare med att både anställa och investera.

Varje given tidpunkt i ett konjunkturförlopp har sina faror. Det är också lätt att glömma bort tidigare orosmoment och fokusera på nästa. Men det är också lätt att glömma bort alla faror som aldrig materialiserades. Som den globala konjunkturen har utvecklats hittills i år är mönstret faktiskt det bästa tänkbara.

Vi kan ju leka med tanken på att jag hade skrivit en krönika för två år sedan och där förutspått att USA:s bostadsmarknad mer eller mindre skulle krascha 2007. Kreditförlusterna i sub prime-sektorn (för sämre bostadslån) skulle stiga kraftigt och leda till att flera låneinstitut skulle gå i konkurs. Bostadsförsäljningen skulle rasa, och bostadsinvesteringarna krympa med 15-20 procent. Men priserna skulle inte kollapsa, utan bara lugnt och stilla stabiliseras. Och de amerikanska hushållen skulle inte få panik utan lika lugnt och stilla anpassa sin konsumtion så att den växte ungefär i linje med inkomsterna. Som för övrigt skulle bli oväntat bra, eftersom arbetsmarknaden inte heller rasade utan tvärtom fortsatte att generera bra med nya jobb.

Den lite lugnare konsumtionen skulle innebära att sparkvoten i amerikanska hushåll stabiliserades. Den lite svagare efterfrågan skulle i sin tur innebära att importen ökade betydligt långsammare så att underskotten i handels- och bytesbalansen slutade växa.

Dessutom, den lite lugnare tillväxten i USA skulle innebära att resursutnyttjandet i den amerikanska ekonomin minskade, vilket ledde till att inflationstakten började falla och hotet om ytterligare räntehöjningar försvann.

Utanför USA skulle en svag amerikansk import naturligtvis bli ett orosmoment för resten av världen. Men i min optimistiska och fiktiva profetia, skulle jag säga att det inte gör något eftersom tillväxten i resten av världen tuffar på ungefär som förut. Handeln mellan länderna i Asien har vuxit så kraftigt att USA:s avmattning knappt märks.

Men det verkliga utropstecknet i min krönika skulle vara Europa. Visst, Tyskland genomför en kraftig finanspolitisk åtstramning och euron blir rekordstark, men det gör inget. Exportkonjunkturen blir tvärtom starkare än någonsin tack vare att den inhemska efterfrågan i länder som Tyskland äntligen kommer i gång. Dessutom, Asien och de forna östeuropeiska länderna skulle växa så starkt att för första gången på åtminstone två decennier skulle amerikanska inköpschefsindex sjunka utan att det märktes på de europeiska motsvarigheterna.

Tja, ni förstår poängen. Det jag beskrivit ovan är precis det har som har hänt. Och då har vi inte ens nämnt att Japan faktiskt genomfört två räntehöjningar och en tydlig åtstramning av penningpolitiken utan att de finansiella marknaderna har kollapsat för det.

Ingen kan utesluta nya skakningar på börsen. Det kan säkert bli nervigt den kommande tiden, rapportperioden är snart över, utdelningsperioden ligger bakom oss och många kommer säkert att göra kopplingar till förra våren. Men så länge konjunkturen utvecklas på det här sättet kan det rimligen inte bli mer än just korta skakningar.

Man behöver inte ta till sådana brösttoner att tala om konjunkturcykelns död eller Supercycle. Konjunkturcykeln är definitivt inte död, det räcker med att titta på tillväxten i USA just nu för att se det (bara 1,3 procent!). Det räcker med att titta på hur den globala konjunkturcykeln utvecklas för att vara fortsatt optimistisk. Vi har lågkonjunktur där det verkligen behövs, men högkonjunktur i resten av världen. Vi har fortfarande låg inflation och bra produktivitetsökning. Vi har en kraftig tillväxt i världshandeln. Vi har fortfarande en anmärkningsvärt låg volatilitet i både tillväxt och inflation.

En annan viktig poäng, det är oftast den ekonomiska politiken som sätter punkt för det roliga. Men i dagsläget ser vi inget sådant. Tittar vi över hela G7 eller OECD-området är penningpolitiken fortfarande expansiv, eller möjligen neutral. Detsamma gäller finanspolitiken. Så här långt är alltså konjunkturscenariot det absolut bästa tänkbara. Vilket kan vara värt att ha bakhuvudet nästa gång börsen skakar till. För det vet vi att den kommer att göra.

Mattias Sundling
Författaren är analyschef på HQ Bank och återkommer var fjärde vecka med en krönika i Affärsvärlden.