Varsågod, ett nygammalt mål

Riksbanken har i skymundan skickat upp en försöksballong som har förutsättningar att skapa ordentlig debatt: Inflationsmålet har fungerat så bra att vi borde behålla det även om Sverige går med i valutaunionen EMU.

Bakom Riksbankens utspel ligger ett grundläggande synsätt. Sverige mår bra av att ha ett inflationsmål som ledstjärna. Dessa nya tankar finns med som synpunkter på den statliga utredningen “Stabiliseringspolitik i valutaunionen”.

Riksbankens modell för penningpolitiken, att styra med tydliga mål, stor öppenhet och tydliga beslutsprocesser, borde enligt banken kunna överföras även till finanspolitiken, det vill säga till regering och riksdag.

Att det måste finnas ett tydligt mål, så att politikerna kan ställas till svars om det inte uppfylls, är det ingen som har invändningar emot. Utredningen föreslog att målet skulle vara det så kallade produktionsgapet, ett mått på hur mycket lediga resurser det finns i ekonomin. Men det är svårt att beräkna på ett tillförlitligt sätt och dessutom svårt att förklara för allmänheten. Inflationsmålet har, enligt banken, den stora fördelen att det redan är ett etablerat mål hos en bred allmänhet och är lätt att förstå. Ett finanspolitiskt inflationsmål skulle i och för sig behöva formuleras litet annorlunda än dagens.

Att kopiera penningpolitikens modell för beslutfattande lär bli ännu svårare än att komma överens om ett mål. Att delegera finanspolitiska beslut om allt från skatter till höjda barnbidrag till experter som inte tar politiska hänsyn är mycket mer kontroversiellt än det var att överlåta penningpolitiken åt en självständig riksbank. De finanspolitiska medel som kan komma ifråga i stabiliseringspolitiken måste ha små fördelningseffekter och vara så generellt verkande som möjligt. Men det är svårt att komma ifrån att finanspolitiken styrs mer av politiska hänsyn.

Ingemar Hansson, generaldirektör vid konjunkturinstitutet och medlem i utredningen om stabiliseringspolitiken, menar att det är helt orealistiskt att tänka sig att det i dagens läge ska gå att delegera finanspolitiken på motsvarande sätt som har skett med penningpolitiken. Det kan emellertid vara en tänkbart i framtiden:

– Man ska komma ihåg att det numera är högsta visdom att en oberoende riksbank sätter reporäntan. För 20 år sedan hade det varit otänkbart, säger Ingemar Hansson.

Riksbanken ger exempel på hur man i varje fall skulle kunna göra processen snabbare. Riksdagen kan till exempel delegera till regeringen att fatta beslut inom vissa ramar. Att slippa gå hela vägen via förhandlingar med andra partier och propositioner till riksdagen skulle snabba upp beslutsprocessen. Riksdagen skulle exempelvis kunna besluta att momsen ska vara en viss procentsats plus/minus några procentenheter. Regeringen skulle då inom dessa ramar kunna fatta snabba beslut.

Utredningens förslag är att det bör inrättas en expertgrupp som ger råd om stabiliseringspolitiken. Regeringen skulle vara tvungen att motivera och kommentera avvikelser från dessa råd. För närvarande finns det dock inget politiskt stöd för den här tanken. En kompromiss, när utredningen så småningom manglats genom beslutsmaskineriet, kan mycket väl bli att konjunkturinstitutet får en tydligare roll som rådgivare i finanspolitiken om Sverige går med i EMU under de närmaste åren.