Vart tog egentligen individen vägen?

Individen var mycket på tapeten på 1970- och 80-talen. Borgerligheten utmanade då den socialdemokratiska hegemonin, med dess betoning på kollektiva lösningar. Man talade om individens frihet och individuellt ansvar, på Moderaternas affischer flög en fri fågel mot en klarblå himmel.

Egentligen var detta individfokus inget nytt i 1900-talets Sverige. Även arbetarrörelsen hade en starkt individualistisk ådra. Gör din plikt, kräv din rätt, hette det länge. Och de massiva utbildningssatsningarna handlade om att understödja det individuella livsprojektet. Så småningom kom också kvinnornas emancipation: särbeskattning, dagisutbyggnad, rätt till abort et cetera, med syftet att frigöra individen från potentiellt förtryckande gemenskaper och kollektiv, som familjen, kyrkan och jantepräglade byhålor. Individuell autonomi betonades, betydelsen av personliga beroendeförhållanden och grupp­tillhörighet skulle minska. Ett begrepp för detta är statsindividualism.

Ni får förlåta denna statsvetenskapliga miniexposé, men låt den utgöra relief till vissa antiindividualistiska drag i vår tid, nyligen exemplifierade av den lista på 334 namn som Rättviseförmedlingen har tagit fram till Kulturdepartementet för att öka mångfalden i rekryteringar.

Inte oväntat domineras den av utländskt klingande namn. Men som debattören Rebecca Weidmo Uvell har visat på sin intressanta blogg är listan också vänstertiltad. Och vid slumpvis googling verkar den dessutom innehålla många rätt svaga kort.

Misstanken ligger nära till hands, att det är grupptillhörigheten, inte den individuella lyskraften, som har styrt arbetet med listan. Alltså ett uttryck av identitetspolitik, det svårbeskrivna idékomplex som när det missbrukas förminskar oss till representanter för vår grupp.

Vi ses då inte i första hand som individer, alla unika. Utan som kvinnor, funktionshindrade, rasifierade, hbtq-personer et cetera. Och om den grupp vi tillhör är över- eller underrepresenterad på något område, förväntas vi skämmas över våra privilegier eller storma om vår utsatthet. Att de flesta nobelpristagare är vita män förklaras sålunda med diskriminering. Vilket också är skälet till att migrerade somalier lever på bidrag eller har lågstatusjobb.

Finns det ingen sanning i detta? Jo, självklart bör vi ha en blick för vissa gruppers relativt svåra utgångsläge, och vi bör vara vaksamma mot orättvisa privilegier. Men ta ett så lätt observerbart faktum som att det går bra för iranier i Sverige. Hur går det ihop med retoriken om strukturell diskriminering och vithetsnorm?

Identitetspolitik avindividualiserar oss. Vi förvandlas till ambassadörer för en grupp: muslimer, militanta veganer, kvinnliga hockeydomare, vita heterosexuella män och så vidare. Vilket gynnar åsiktskonformitet, för om du förväntas tala för din grupp, måste du anpassa dig till dess normer.

En annan konsekvens blir destruktiv konflikt. Om dina åsikter per automatik anses representera en hel grupps intressen, får de orimlig tyngd. Och din debattmotståndare känner sig hotad och slår tillbaka, gärna hårt.

Ett alltför svagt individperspektiv kan också borga för fyrkantighet och brist på nyanser. Här finns illustrativa exempel i narkotikapolitiken och lagen om sexköp. Eftersom majoriteten så starkt avskyr narkotika och betalsex, bortses från de individer som av olika skäl frivilligt sysslar med detta. Här är vänster och borgerlighet ungefär lika goda kålsupare.

Ju starkare betoning på grupptillhörighet och strukturer, desto längre från dig själv flyttas ansvaret för ditt liv. Du uppmuntras rentav att skylla egna livsmisslyckanden på din grupps förmenta utsatthet.

Men är det verkligen det bästa budskapet till den 15-åring i förorten, som just nu väljer mellan att läsa sina läxor och att bränna en bil? Se honom som ett offer, och han blir ett offer. Eller se honom som ansvarig individ. Då kan spännande saker ske.

Det fria (skol)valet

Det fria skolvalet problematiseras alltmer i debatten. Också här bryts ett individperspektiv mot ett kollektivt. Det kan ju vara dåligt för en skola om motiverade och begåvade lämnar. Men är det verkligen rimligt att hindra en elev, som av något skäl vill söka sig bort från den mest närliggande skolan? Om jag har förstått filosofen Immanuel Kant rätt, får man inte använda en människa som medel för andras syften. Gissar därför att han skulle försvara det fria skolvalet.