Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

POLITIK: Striden som plågar moderaterna

1999-08-25 08:00

Carl Bildt har styrt valet av sin efterträdare, främst genom attannonsera sin avgång så sent. Ett av skälen är en gammal stridsom lever än och inte får blomma ut igen.

När moderaterna byter partiordförande lämnar Carl Bildt eftersig en gammal strid som började för sju år sedan iungdomsförbundet. Den är alltjämt levande och plågarmoderaterna. Den är förstås inte orsaken till partiledarskiftet,men den påverkar hur generationsskiftet sker.Ända sedan Carl Bildt förlorade statsministerposten på hösten1994 har han funderat på att avgå. Han tog det omfattandeuppdraget i Bosnien 1995, men lät sig ändå omväljas när hankommit hem hösten 1997. Inför nästa partistämma - hösten 1999 -hade han dock tänkt avböja återval. I april i år meddelade hanockså valberedningens ordförande Carl Cederschiöld att detlutade åt det hållet. Men flera nära medarbetare försökteövertala Bildt att ställa upp ännu en gång. Resonemangen blevbåde många och långa. Tiden led. Till slut stod han fast vid atthan ville lämna.

Kort tid

På förmiddagen den 6 augusti sände han ut ett extra veckobrevdär hans 25.000 prenumeranter först av alla fick reda påbeslutet och så följde en välbesökt presskonferens. Då var detmindre än fyra veckor kvar till stämman. Det måste anses mycketovanligt att bara ge valberedningen en knapp månad på sig atthitta en ny partiordförande. Inom moderaterna finns det ocksåkritiska röster som talat om att det var oförskämt, ansvarslöstoch tecken på bristande interndemokrati. Skälet tillövertalningsförsöket in i det sista var förstås att Bildtsnärmaste medarbetare inte ville göra sig av med en enaståendeskicklig politiker (utöver eventuella privata motiv), som skulleha stora chanser att en gång återkomma på statsministerposten.Carl Bildt har numera andra intressen än svensk inrikespolitikoch moderaterna. Han fokuserar på stora avgörandefrågeställningar i ett längre perspektiv, som han uttryckt det.Det har också märkts utåt, ända sedan tiden i Bosnien. Han harinte engagerat sig i moderaterna på samma sätt som förr. Han harverkat förströdd, även om han försökt hålla skenet uppe genomatt besöka någon del av landet varje måndag. Hans medarbetareaccepterade att sköta jobbet när chefen var borta.Främst var det Lars Tobisson som tog på sig en mycket storarbetsbörda. Han blev partisekreterare 1974 och vicepartiordförande 1981. Han har varit ordförande i riksdagsgruppenoch ordförande i moderaternas arbetsutskott. Trots partiledarensbristande engagemang lyckades moderaterna nå partiets näst bästavalresultat någonsin i valet 1998.

Partiet skadat

I längden var det naturligtvis ohållbart med en oengageradpartiordförande. Det klagades på grabbgänget runt Bildt och påde många Bildtkopiorna. Lars Tobisson klarade inte att debatteramed Göran Persson. Och med Bildts halvhjärtade insats blevinriktningen mot förnyelse inte alltid lika tydlig som iretoriken. Många moderater saknade också de mjukare frågorna ochtyckte att det ekonomiska fick för mycket utrymme. En rapportfrån en arbetsgrupp i partiet fick titeln Med hjärta och hjärna.I den efterlystes en utveckling av moderaternas sociala profiloch av synen på hälso- och sjukvården. Arbetsgruppen, som leddesav kommunalrådet Johnny Magnusson ville att moderaterna skaframstå som ett brett folkligt parti och ideologisk spjutspets.Från 1995 finns också manifestet Land för hoppfulla, som aldrigkom att spela den roll i moderaterna som det kunde ha gjort.

Unga på tur

Under Carl Bildts 13 år som dominerande moderatledare har myckethänt i partiet. Moderaterna är numera ett mycket stort parti med1,2 miljoner väljare och det betyder med nödvändighet att detinte bara är de förmögna som röstar moderat, eftersom var fjärdesvensk inte är förmögen. Han hade knappast tänkt sitta så mångaår. Men just hans långa internationella engagemang bidrog tilldetta. Det gav i sin tur givit hans närmaste medarbetare storarbetsbörda, men också stort inflytande. Dessa medarbetare harkallats bunkergänget, vilket antyder att det varit svårt nå in.Carl Bildt valde att som sina närmaste medarbetare ha ett antaljämnåriga personer som varit med nästan lika länge som hansjälv. Utöver Lars Tobisson har det varit Gunnar Hökmark, PerUnckel och Bo Lundgren samt de mera okända rådgivarna JonasHafström och Olle Ehrenkrona. Som talskrivare ochpressekreterare valde Bildt ofta yngre personer som intestannade särskilt länge.De yngre har inte fått chansen i moderattoppen, även om HenrikLanderholm, född 1963, anförtroddes att bli rekordung ordförandei riksdagens försvarsutskott och Gunilla Carlsson, född 1962,blev gruppledare för moderaterna i EU-parlamentet. Därför finnsdet gott om moderater som ser den nya moderatledaren som enövergångslösning.

Oenigheten

Ett skäl till att Ulf Kristersson och Fredrik Reinfeldt, födda1963 respektive 1965, hittills inte kommit med i partistyrelsenär den strid som ägde rum inom moderata ungdomsförbundet 1992.Då vann Reinfeldt ordförandeomröstningen över Kristersson, somdärmed avsattes. Det kom att kallas slaget vid Lycksele ochfinns alltjämt levande inom moderaterna trots att de bådahuvudpersonerna är riksdagsmän som börjar närma sig40-årsåldern. Många håller man noga reda på vem som höll på vemden gången och vem som var förbundssekreterare och viceordförande åt vem.Denna oenighet håller i sig och är helt klart ett av skälen tillatt den yngre generationen i moderaterna inte tagits i anspråkpå ett naturligt sätt av moderatledningen.I de flesta partier är det vanligt att en före dettaungdomsförbundsordförande blir partiordförande. Ingvar Carlssonvar en sådan. Alf Svensson, Lars Leijonborg och Olof Johanssonhar alla haft den bakgrunden, och Carl Bildt var ordförande iFria moderata studentförbundet. Av efterträdarkandidaterna tillBildt är det bara Per Unckel som varit ordförande i MUF(1971-76). Ulf Kristersson och Fredrik Reinfeldt nämns intetrots att de är lika gamla som Bildt var när han tillträdde. Ettskäl är alltså den gamla oenigheten, som omgivningen knappastuppfattar som politisk. Enligt en initierad källa rör det sig omen strid där man delar upp folk i vi och de. När Ulf Kristerssonavsattes anklagades hans MUF-ledning för att toppstyra och intelyssna på gräsrötterna.

Denna gamla strid var ett skäl för Carl Bildt att ge kort tidför partiet att bestämma sig i efterträdarfrågan. Med denbegränsningen skulle alla inse att de enda möjliga kandidaternamåste hämtas ur de etablerades krets. Med avsmak hade han setthur socialdemokraterna agerade när de fick ett halvår på sigsedan Ingvar Carlsson meddelat att han inte skulle ställa upptill omval. Carl Bildt valde också den ovanliga metoden att offentligtlägga sig i vem som skulle bli hans efterträdare. I sitt veckobrev den9 augusti påpekade han att socialdemokraterna haft ett övertagfram till mitten av 1970-talet i och med att det var de allenasom hade erfarenhet av och kunskap om hur landet kunde regeras.Den kompetens som hans egen regering byggt upp från 1990-taletsbörjan ville han ha kvar. Enligt min mening är det viktigt attden ledning som ska föra moderaternas framtidsarbete vidareunder kommande år utgår från och är förankrad i just dennakompetens. Det var tydligt att Bildt ville ha någon från hans egenregering som efterträdare. På många håll ute i det moderata partietupprepades dessa ord samtidigt med påpekandet att vi väljer numed självklarhet en statsministerkandidat. Gruppen av tänkbarablev lika liten som partiledningen tänkt sig. Alla insåg ju atten person som kanske skulle bli statsminister om bara någramånader efter ett extra val måste var erfaren och ha kompetens,även om förslagen inte väckte entusiasm. Men någon entusiasmväckte inte heller valet av Carl Bildt för 13 år sedan.

Tre pekades ut

Det går inte att få reda på hur det kom sig att just BoLundgren, Per Unckel och Chris Heister nämndes som kandidatertill partiledarposten. När Carl Bildt fick FN-jobbet i början avmaj nämndes fler namn i mediespekulationerna. Men sedan CarlBildt hållit sin presskonferens den 6 augusti pekades bara dessatre ut. Det vara samma sak i alla medier och när man frågadepersoner inom moderaterna fick man just dessa tre namn.Den mest naturliga förklaringen är förstås att det var justdessa tre som hade bäst stöd i partiet. Men det går inte attbortse från misstanken att det hela var planerat och attmoderatledningen velat styra valet. Kandidaterna vägrade ocksåatt svara ja på frågan om de kandiderade.De ville inte råka i strid med sina kamrater. Istället uppträddede generöst mot varandra som om de vore bästa vänner. På dettasätt undvek de den interna debatt som kandidaterna tillpartiledarskapet i folkpartiet råkade ut för när Maria Leissnertill slut valdes. Valberedningen hade då föreslagit Anne Wibbleoch den tredje kandidaten var Bo Könberg. Ett mer lyckatpartiledarskifte gjordes i centern 1998 även om det bara var tremånader till valet. Samma eftermiddag som Olof Johansson sa uppsig meddelade en av de två kandidaterna som länge pekats ut,Andreas Carlgren, att han inte stod till förfogande. Utanproblem valdes den andre kandidaten till centerledare, LennartDaléus.

När Thorbjörn Fälldin valdes gick det till på annatsätt. 1969 skulle centern välja ny förste vice ordförande ochalla trodde sig veta att Gunnar Hedlund skulle avgå snart. Detblev en omröstning på centerstämman, som Thorbjörn Fälldin vannöverlägset över Johannes Antonsson. Två år senare blev FälldinHedlunds efterträdare.Det är inte bara ny partiordförande som ska väljas påmoderaternas partistämma i början av september. En stor del avpartistyrelsen ska också förnyas. Sedan ska den nyapartiordföranden välja partisekreterare, som ju är något avpartiets VD. Ofta blir moderaternas partisekreterare mindrepopulära. Så var det för Per Unckel. Orsaken sägs vara attpartisekreteraren får göra obehagliga saker i de inre linjernasom har med pengar och personal att göra. Han skaffar sig flerovänner än vänner och är något av ordningsman i klassen. Dettahar varit till nackdel förUnckel i valet av Bildts efterträdare.

En rysare

Om nu det mesta tyder på att moderaterna på sin stämma kommeratt kunna konstatera att det gått ganska smärtfritt att bytapartiledare, blir tiden fram till nästa val desto mer spännande.Det finns till och med de som talar om en rysare när Bildtförsvinner. Ingen kan ju ersätta honom, anses det. Och det ärtroligt att Bildt personligen har tillfört partiet några extraprocent i valen. Men de sista åren har hans bristande engagemangvarit negativt för partiarbetet. Själv tycker han att det ärlämpligt att byta partiledare när socialdemokratin är bådeförsvagad och förvirrad.

Samarbete ett måste

För att moderaterna även i fortsättningen ska fåregeringserfarenhet måste de samarbeta med de andra borgerligapartierna. För knappt trettio år sedan lyckades moderaterna

under Gösta Bohman bli accepterat av centern och folkpartiet,vilket ledde till den första borgerliga regeringen 1976.Carl Bildt har ägnat mycket tid och kraft åt att samlaborgerligheten. En ny moderatledare kommer av sina medlemmar attpressas höger ut och åt andra hållet av mittenpartierna. Somföre detta statsminister hade Bildt självklart rollen somouttalad oppositionsledare. Så länge Alf Svensson är kvar lärdet bli en tydligare kamp om ledarskapet inom borgerligheten.För moderaterna gäller det nu att behålla platsen som störstaborgerliga parti och därmed få statsministerposten i en kommandeborgerlig regering. Det gäller att föra lagom moderat politik såatt mittenpartierna kan delta i ett borgerligt samarbete. Detgäller att visa att skattesänkningarna ger fler jobb, ökartillväxten och förbättrar tryggheten och inte tvärt om.

Socialdemokratisk chans

När det försvagade socialdemokratiska partiet trots alltlyckades sitta kvar efter 1998 års val, drabbades mångamoderater av en större besvikelse än de visade. Nu ska de lyckasvinna kampen om väljarna utan sin speciella idol Carl Bildt -den som de inte vann med Bildt som ledare. Det enda hoppet förnärvarande för en moderatledd regering är socialdemokraternasproblem att samarbeta med vänsterpartiet och miljöpartiet. Sådet är ingen lätt uppgift den nya moderatledaren får. Men detkan vara en bra början att inte ha blivit vald under strid. Deninterna kritik som redan börjat sippra fram lär komma i dagenframöver. Det olösta problemet med oenigheten finns kvar.Sprickan, som Carl Bildt inte lyckades överbrygga, får även dennya moderatledaren på sitt bord.

BILDTEXT: Fredrik Reinfeldt (tv) vann slaget om Lycksele över UlfKristersson.

1998 års val blev Moderaternas näst bästa. Bildt har dragitväljare.

Kandidaterna Bo Lundgren, Chris Heister och Per Unckel.

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom