Krönika Israel-Palestina-konflikten
Alice Teodorescu: Det Sverige som fanns är för alltid förlorat
Det största antalet dödade civila judar på en enda dag sedan Förintelsen. Kidnappningar av kvinnor och barn, äldre och människor med funktionshinder. Våldtäkter, genomförda bredvid dödade människor, på den plats där en utomhusfestival hölls vid en Kibbuttz i Re’im. 260 människor mördades bara där. Det är nästan fyra gånger så många dödade, enbart på denna plats, som vid terrordådet på Utöya.
Brutaliteten som terrorstämplade Hamas uppvisar är vidrig. Lika vidrigt är det att beskåda de firande människorna som runt om i västvärlden gav sig ut på gatorna i helgen; New York, Birmingham, Rotterdam, men också Helsingborg, Kristianstad och Malmö.
Tusentals människor, som välkomnats in i våra samhällen, som gläds åt att oskyldiga civila skadas, dödas och rövas bort. Det skjuts fyrverkerier, det jublas. I öppna och slutna arabiskspråkiga grupper på sociala medier uttrycker imamer, lärare, sjukvårdspersonal och biståndsarbetare, bland många andra, sin glädje över attackerna.
Svenska börsbolaget: Situationen i Israel är allvarlig – men vår personal är i säkerhet
Stiftelsen Doku ger ett axplock av de kommentarer som förekommer i grupperna:
- Öga för öga, tand för tand, blod för blod, död för död ger oss ett fritt Palestina
- Idag firar alla muslimer
- Åh gud, slit sönder dem
- Åh gud, döda dem
- Åh Gud, ge seger åt islam och muslimer, förödmjuka polyteism och polyteister, och förstör religionens fiender
- Seger för den palestinska arabiska Mujahideen
- Sjukhus kommer att fyllas med judar, några av dem skadade och andra med psykiska sjukdomar, eftersom de är de fegaste människorna på jorden
- Jag har precis vaknat och känner att jag är i en dröm hahahahahahahahahahahahahahahahahahah
- Vi har aldrig varit så lyckliga
- Mina glädjetårar slutar aldrig
Delad glädje i det fördolda
Sällan har den naiva föreställningen om att människor som lämnar sina hemländer per se också lämnar sina värderingar, identiteter, lojaliteter eller konflikter bakom sig, bara för att de geografiskt bosätter sig i väst, dekonstruerats lika effektivt. Och sannolikt är det så att det bakom varje person som offentligt ventilerar sina sympatier för Hamas terror finns ännu fler som delar glädjen i det fördolda. Annars hade den sociala kontrollen motverkat de yttringar som nu kan beskådas. Det är illavarslande.
Det som nu manifesteras på västerländska gator och torg illustrerar den enorma segregation och separatism som växt fram i de europeiska städer som numera huserar människor med rötterna i Mellanöstern och norra Afrika. Alltför många av dessa kommer kanske aldrig vilja ställa sig bakom de liberala ideal som format våra samhällen. Människor som mentalt befinner sig kvar i sina forna hemländer och vars antisemitism man, särskilt i Sverige, av ideologiska skäl blundat för.
Istället har fokus legat på nynazister vars numerär är betydligt mindre. Detta eftersom den muslimska befolkningen betraktats som diskriminerade offer oförmögna att också vara förövare. På så vis har vänstern kunnat blunda för varifrån det mest potenta hotet verkligen kommer.
Det är skamligt
Det är en skam att Malmös judar känt sig tvingade att lämna staden eller Sverige utan att de erhållit tillräckligt beskydd. Bara sedan år 1980 fram till år 2020 minskade den judiska befolkningen i Malmö från 3 000 individer till 500. Det är en skam att vi på allvar har en diskussion om hur man ska inskränka yttrandefriheten för att inte förarga våldsamma krafter som tar till våld när Koranen bränns, samtidigt som inte sällan samma lättkränkta människor, som sökt sin tillflykt här, tillåts fira att civila mördas i Israel.
Det är en skam att Socialdemokraterna och dess ungdomsförbund hållit sig med företrädare med uppenbart tveksamma kopplingar och sympatier samtidigt som man utmålat SD som det primära hotet mot svensk demokrati.
Gängkriminaliteten, reaktionerna på koranbränningarna och nu jublet över terrorhandlingarna i Israel är bara symtom på den förändring av Sverige som vi bevittnar i realtid. Dessa fenomen är inte enbart systemhotande utan systemförändrande. Inser svenska politiker vidden av detta?
Hur ska vi förhålla oss?
Det är hög tid att en gång för alla adressera den känsliga frågan om hur vi framgent ska förhålla oss till de som vill leva här men inte som svenskar. Till de som är födda här men som lever i en parallell verklighet. Som inte delar majoritetssamhällets syn på religionens roll jämte statens, som inte tror på kvinnans jämlikhet, på individens oberoende, på rätten att få älska och gifta sig med den man vill. Hur gör man det attraktivare för dessa individer att återvända till sina hemländer?
I en rapport som presenterades i våras skissar SCB på framtidens befolkningsutveckling i Sverige. Bland annat konstateras att:
”Under de senaste 10 åren 2012–2022 har Sveriges befolkning ökat med nästan 1 miljon personer från knappt 9,6 till 10,5 miljoner. Det motsvarar en ökning på 10,1% eller 1,01% per år. De närmaste 10 åren beräknas befolkningen att fortsatt öka, men i en långsammare takt. År 2032 beräknas folkmängden att ha ökat med 500 000 och vara 11 miljoner. Det motsvarar en ökning med 4,8%, eller 0,48% per år. /…/
Fler invandrare än utvandrare leder till fler utrikes födda i befolkningen. År 2022 var drygt en fjärdedel av personerna i åldern 25–65 år födda utomlands. Den andelen beräknas öka till drygt 30% i mitten av 2030-talet och sedan vara på den nivån under resten av framskrivningsperioden. Samtidigt ökar andelen utrikes födda bland de äldre och år 2070 beräknas 30% av de 80 år och äldre vara födda utomlands.”
Konflikterna finns i våra städer – och våra skolor
Vad blir konsekvenserna för Sverige och Europa när den här andelen av befolkningen växer, när etnoseparatistiska partier som Nyans får fler anhängare och på sikt därmed möjlighet att påverka politiken? Demografisk förändring är relevant just eftersom den har potential att påverka det demokratiska samhällets spelregler. Hur ska man hantera att det finns människor som inte bara vill tysta de vars åsikter de ogillar utan också döda dem? Som är marinerade i en hederslogik, där öga för öga gäller – precis som i de svenska gängstriderna?
Vi måste inse att de konflikter som vi tidigare beskådade på avstånd och som väckte viljan att agera världssamvete nu finns i våra städer och på våra skolor. Att det största hotet mot Sverige inte nödvändigtvis kommer utifrån, att vi har skapat en krutdurk i våra förorter, att många människor som lever här fostrats i kulturer där våldsanvändning uppmuntras och där manligheten definieras utifrån våldskapitalet, samtidigt som vi uppfostrar våra barn till konsensussökande, vältaliga offer utan förmåga att försvara sig.
Jag känner mig rätt uppgiven, faktiskt. Jag är rätt säker på att det Sverige som fanns, som gav mig fantastisk utbildning, trygghet och frihet, för alltid är förlorat. Det som väntar är ett uppdelat samhälle med högre murar, mindre tillit och mer misstänksamhet. Det är inget jag hade önskat mina barn, tvärtom. Men givet alternativet är ett sådant samhälle att föredra.
Alice Teodorescu Måwe, opinionsbildare som driver publikationen Klartext av Alice Teodorescu på Substack
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.
Här hittar du alla krönikor