”EU har försämrat relationen mellan Israel och Palestina”

Debatten inom EU om associeringsavtalet med Israel fokuserar främst på artikel 2 – kravet på respekt för mänskliga rättigheter. Men borde inte diskussionen också handla om huruvida EU:s frihandelsavtal med både Israel och PLO för Palestinska myndigheten (PA) faktiskt har främjat eller motverkat en fredlig och stabil utveckling sedan 1997?

Bakgrunden är att EU ställde sig bakom Osloavtalen 1993 och 1995, inklusive Parisprotokollet 1994, som lade grunden för PA och fastställde att de israelisk-palestinska ekonomiska relationerna skulle baseras på en gemensam handelsregim.

Parisprotokollet innebär att de palestinska områdena omfattas av samma regelverk som Israels utrikeshandel – i praktiken en tullunion – tills dess att en tvåstatslösning blir verklighet. Ett tidsperspektiv på fem år angavs.

Både EU:s avtal med Israel och det interimistiska avtalet med PLO/PA innehåller artikel 2, som slår fast att avtalen bygger på respekten för mänskliga rättigheter och demokratiska principer. Men redan i artikel 1 betonas att målet med avtalen är att uppmuntra regionalt samarbete i syfte att stärka fredlig samexistens och politisk samt ekonomisk stabilitet.

Ömsesidigt beroende

I praktiken har EU ignorerat de förutsättningar som Parisprotokollet etablerade. I stället har man konstruerat separata avtal, där det med PLO/PA bygger på en förutsättning om att en palestinsk stat redan existerar, med kontroll över sina gränser och möjlighet att ingå egna handelsavtal. Detta har aldrig varit verklighet.

Före 1997 kunde israeliska företag använda palestinska företag för arbetsintensiva moment och inkludera deras mervärde i export till EU – och vice versa. Det fanns ett visst ömsesidigt beroende, och palestinska underleverantörer blev en integrerad del av israelisk export.

Reglerna förändrade

Men med de nya reglerna för ursprungskumulation – alltså möjligheten att räkna in bearbetningsvärde från olika partnerländer – förändrades allt.

Israel fick inte längre inkludera palestinska insatsvaror i sin export till EU utan att bryta mot ursprungsregler. Det reducerade incitamentet för israeliska företag att samarbeta med palestinska producenter. När samarbetet avtog, ersattes det av en politik som i stället syftade till att begränsa den palestinska ekonomin.

Konsekvensen blev ödesdiger för PA, vars egna industrier sällan klarade EU:s krav på ursprungsvärde för tullfrihet. Bland andra H&M har fått erfara detta i praktiken.

Haft motsatt effekt

Israel protesterade när det stod klart att EU inte skulle erkänna den de facto tullunion som Parisprotokollet etablerade. PA å sin sida skrev på avtalet då EU utlovat att snabbt verka för realiserandet av en palestinsk stat. I dag – nästan 30 år senare – är det tydligt att så inte skedde.

Resultatet är att PA står utan egentligt handelspolitiskt handlingsutrymme. EU:s strategi har placerat PA i ett juridiskt och ekonomiskt vakuum, samtidigt som unionen själv beskriver det hela som en framgång i arbetet med sin Medelhavspolitik enligt Barcelonadeklarationen från 1995.

Men om målet var att främja stabilitet, fredlig samexistens och regional integration har resultatet blivit det motsatta. Och det är hög tid att EU diskuterar varför.

Marianne Aringberg Laanatza, Mellanösternexpert och tidigare sakkunnig i internationell handelspolitik på Kommerskollegium samt UD.