Alice Teodorescu: Hur kunde det bli såhär?

Som ung kände jag alltid ett krypande obehag inför åsynen av jämnåriga, invandrade som missköte sig i det offentliga rummet. Inget göder fördomar om den andre med sådan precision som mötet med verkligheten. Även om jag förstod att de flesta jag mötte, på ett rationellt plan, kunde förhålla sig till det uppenbara faktum att alla invandrade inte betedde sig som de som gav upphov till mitt obehag, grodde insikten om att konsekvenserna ändå kunde komma att drabba även mig. Eller mina framtida barn.

I dag vet jag inte vad som är värst, eller om det ens kan rangordnas: Att se ut som de som missköter sig, och därmed enbart på basis av sitt yttre riskera att misstänkliggöras och stigmatiseras, eller att inte se ut som de och därmed utgöra en potentiell måltavla för deras förakt och aggressivitet?

KAN ÖKA POLARISERINGEN

Frågan kan tyckas teoretisk men är i allra högsta grad reell. Mellan åren 2015-2019 mer än fördubblades antalet anmälda rån mot personer under 18 år enligt en ny uppseendeväckande kartläggning från Brå.

Enligt studien är de misstänka i huvudsak 15-20 år gamla och 66% av dem har utländskt påbrå. I gruppen med svensk bakgrund finns ytterligare 12% som har en förälder som är född utomlands, vilket innebär att enbart 22% av ungdomsrånarna har svensk bakgrund, det vill säga två svenska föräldrar.

Att ungdomar med utländskt påbrå är överrepresenterade som förövare är illa i sig, men det hela blir än mer problematiskt av att 77% av de 7909 ungdomar som har anmält att de har utsatts för rån har svensk bakgrund. Detta förhållande indikerar nämligen att det finns en underliggande faktor som handlar om etnicitet, om omvänd rasism helt enkelt.

Att det finns en sådan dimension, som bör tas på allra största allvar då den riskerar att öka polariseringen och föraktet mellan olika grupper, bekräftas av studien ”Vi krigar mot svenskarna: unga rånare om hur och varför de begår brott” (Petra Åkesson, Lunds universitet, 2005). Studien baseras på intervjuer med elva rånare i åldrarna 15-17, samtliga hemmahörande i Malmö, samtliga av utländsk härkomst. I intervjuerna framträder ett utbrett förakt som behöver adresseras:

”Svenskarna gör ingenting och de ger bara sakerna, de är så mesiga…”

”Vi kan råna när vi vill och känner för det, det är roligt och ibland kul, som en rolig lek…”

”Ibland till exempel frågar vi vad de heter, var de bor, vad de gör och pratar med dem snällt, vi är snälla och de blir lurade och tror att vi är snälla”

”När vi är ute på stan och rånar, så krigar vi, vi krigar mot svenskarna!”

”Makt för mig är att svenskarna ska se på mig och lägga sig ner på marken och pussa mina fötter”

”De är så rädda, de vågar inte gå ut, de svenskarna som blir rånade av oss vågar inte gå ut”

”Det kommer en härlig känsla genom kroppen när vi rånar, man känner sig nöjd och glad, det känns som man lyckats, det känns helt enkelt bra”

Gärningsmännens synsätt i de 16 år gamla intervjuerna bekräftas av förra veckans Brå-rapport. Det anmärkningsvärda är att kännedom om sakernas tillstånd uppenbarligen funnits i snart två decennier men att intresset för att utröna de underliggande mekanismerna varit så svalt. Hur är det möjligt i ett land som Sverige, som säger sig ta rasism på stort allvar? Hade utvecklingen tillåtits eskalera om rollerna varit ombytta, om svenskfödda rånare aktivt valt ut utrikes födda offer på basis av deras etnicitet? Sannolikt inte – och det med rätta.

ALICE TEODORESCU: ENBART NONSENS

Hur kunde det bli såhär? En viktig förklaring är att den mer eller mindre uttalade diskursen under alltför lång tid varit att de invandrade förövarna egentligen är offer. Att de härstammar från socialt utsatta områden, att de har varit utsatta för strukturell rasism, att de vuxit upp i relativ fattigdom. Att de helt enkelt inte kan hjälpa sina livsval och att det indirekt är samhällets fel.

Svensk politikKrönika

”Gamechangern Magdalena Andersson är fri utan bromsklossen MP”

Men det är skillnad på korrelation och kausalitet. Den långa listan med vad som ska förstås som förmildrande omständigheter förklarar inte varför majoriteten av de som vuxit upp med samma premisser inte ägnar sig åt samma hänsynslösa beteende. De så kallade förklaringarna förklarar på intet vis hur fattigdom eller social utsatthet skulle resultera i att man i grupp rånar, misshandlar, urinerar på sitt offer, och därutöver filmar övergreppet och sprider det i sociala medier. Att påstå det är enbart nonsens.

”INGEN VILL LEVA INPÅ DEN SOM FÖRAKTAR EN”

Kvar återstår ett individuellt val, men också frågan om normer. Ty sanningen är denna: Den som växer upp i ett av världens mest jämlika länder, såväl ekonomiskt som socialt, i en rättssäker demokrati med mänskliga fri- och rättigheter, liksom fri tillgång till allehanda välfärdstjänster är inget offer. Den är en aktör och som sådan har den alltid ett val och därtill ansvar för sina val – helt oavsett vad samhället eller någon annan gjort eller inte gjort. Det är ett banalt konstaterade men likväl uppenbarligen en välbehövlig påminnelse i en tid där det blivit alltför enkelt att leta fel överallt utom hos individen.

Det som står på spel är de skötsammas – oavsett härkomst – frihet och trygghet men också det samhälle som vilar på tolerants, tillit och solidaritet, alltså själva fundamentet för den svenska välfärdsstaten. Om staten inte får bukt med dessa etniskt definierade konflikter kommer Sverige att förändras i grunden. Segregationen och de parallella samhällena i samhället kommer att cementeras för gott, ty ingen vill leva inpå den som föraktar en. Resultatet kommer att märkas i mötet mellan människor, i stadsbilden, i viljan att bidra till det gemensamma, och inte minst i politiken.

Alice Teodorescu Måwe är fristående politisk kommentator. Tidigare bl.a. chef ledarredaktionen GP. Hon kommer också bli ansvarig för Academedias samhällskontakter i januari.