”Gamechangern Magdalena Andersson är fri utan bromsklossen MP”

När Magdalena Andersson nu tillträder som statsminister för en enpartiregering markeras ett avslut för de oheliga alliansernas era. En era som definierats av en rad överenskommelser vars enda syfte varit att isolera och utestänga SD från inflytande, skriver Alice Teodorescu Måwe i en krönika.
Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson (S) lämnar riksdagens plenisal efter att ha valts till statsminister av riksdagen.
Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson (S) lämnar riksdagens plenisal efter att ha valts till statsminister av riksdagen. Foto: Duygu Getiren / TT

Igår röstade Sverige fram den statsminister vars budget föll förra veckan. På andra håll i den seriösa delen av världen hade regeringen lämnat efter ett sådant uppenbart nederlag. Men så alltså inte i Sverige. I stället var det en märkbart lättad Magdalena Andersson som mötte pressen efter att hon, för andra gången på mindre än en vecka, hade låtit sig väljas till Sveriges nya statsminister.

Ur ett maktperspektiv är det tveklöst smått sensationellt hur Socialdemokraterna först lyckats erövra, för att sedan gång på gång behålla, makten i en riksdag med en tydlig anti-socialistisk majoritet. Signalen till väljarna går inte att ta miste på – rösta som ni vill ni, en socialdemokratisk statsminister får ni vare sig ni vill det eller ej, även om hen får styra på oppositionens budget mellan varven!

LÅTER SIG EJ HUNSAS AV S

Men om vägen mot måndagens statsministeromröstning tycks ha varit snårig är det ingenting mot vad som väntar. Den socialdemokratiska enpartiregering som Andersson ska forma och leda samlar enbart 100 av riksdagens 349 mandat vilket ger väljarna den svagaste regeringen sedan 1978 års folkpartiregering med Ola Ullsten i spetsen. Den regeringen varade i ett år, Anderssons dito lär i vart fall överleva de tio månader som återstår till nästa års ordinarie riksdagsval. Men sen då?

Alice Teodorescu: Förhållningssättet gör att sympatin för S minskar

Förra veckans svårighet att baxa igenom den rödgröna budgeten skvallrar om vad som komma skall. Det kan till och med bli flera resor värre eftersom de lojaliteter som ditintills funnits framgent knappast längre existerar. Särskilt inte i ett läge där alla partier kommer att göra sitt yttersta för att demonstrera för sina väljare att just de inte låter sig hunsas av stora, stygga S.

Det finns med andra ord ytterst lite som säger att Andersson kommer att kunna få igenom sin kommande vårbudget, sina pensionslöften till Vänsterpartiet, eller något annat av vikt under mandatperiodens sista år. Sannolikheten är tvärtom stor att bilden av det historiskt regeringsdugliga partiet punkteras ytterligare när det blir alltmer tydligt att den makt som statsministern besitter primärt är symbolisk som en följd av låsningarna i riksdagen.

MAGDALENA ANDERSSON ÄR EN GAME CHANGER

Samtidigt var förra veckans miljöpartistiska uttåg ur regeringssamarbetet sannolikt det bästa som kunde hända Socialdemokraterna i dagsläget. Utan den gröna bromsklossen kommer Andersson vara fri att formulera en politik som i många delar ligger betydligt närmre de socialdemokratiska rötterna inom områdena som migration/integration, brott och straff och kanske rentav i synen på energipolitiken. Faktum är att om de forna Socialdemokraterna hade förnekat samhällsproblem på det sätt som de nya gjort i dag hade de aldrig uppnått den maktposition som de innehaft över tid.

Oppositionen gör därmed klokt i att inte luta sig tillbaka i hopp om att den socialdemokratiska sufflén lagom till september 2022 ska implodera. Valet av Andersson efter Stefan Löfvens sorti är en game changer per se, även om förvånansvärt lite framkommit kring den politik som hon avser att bedriva.

”Tre julklappar för Magdalena Andersson – MP-avhoppet är den bästa”

Det bästa oppositionen kan göra i detta läge är att fortsätta samtala, förhandla och förbereda sig inför ett eventuellt maktskifte efter nästa års val på det sätt som den forna Alliansen framgångsrikt en gång gjorde. Visserligen råder större enighet mellan partierna i det oppositionella regeringsunderlaget i synen på migration, integration, brott och straff, valfrihet inom välfärden liksom delar av den ekonomiska politiken, än vad som varit fallet för det rödgröna regeringsunderlaget under mandatperioden. Men det räcker inte att enbart vara mindre dålig än alternativet när marginalerna nu är så små.

SLUT PÅ ERAN MED OHELIGA ALLIANSER

För var det något som Januariavtalet lärt oss så är det att ett långsiktigt välfungerande samarbete, mellan partier som härstammar från olika ideologiska utgångspunkter, behöver fokusera mer på den gemensamma framtidsvisionen än på att odla den sammanhållande aversionen mot motståndaren. Den sortens lojaliteter vilar på opportunism och håller inte i längden.

När Andersson nu tillträder som statsminister för en enpartiregering markeras ett avslut för de oheliga alliansernas era. En era som definierats av en rad överenskommelser – Migrationsöverenskommelsen från 2011, Decemberöverenskommelsen från 2014, Januariavtalet från 2019 – vars enda syfte varit att isolera och utestänga SD från inflytande. Något som, paradoxalt nog, resulterat i att partiet trots allt, eller kanske just därför, i praktiken inte lämnat något område opåverkat.

Vi närmar oss nu det oundvikliga slutet på en era där de som skildrat samhällsproblem kunnat anklagas för att göra det i syfte att gynna just SD. Ett tidevarv där parlamentarismens principer kortslutits med svaga regeringar som följd. Ett decennium av dysfunktionalitet och instabilitet som lagt grunden för maktkonsetallationer som agerat som om SD-frågan varit överordnat allt annat.

Sverige är ett land i förändring. Det parti som kan anpassa sig till förändringen, som i grunden vill förstå den och utgå ifrån den, kommer att vinna i längden. En ny era inleds i dag med Magdalena Andersson.

Alice Teodorescu Måwe är fristående politisk kommentator. Tidigare bl.a. chef ledarredaktionen GP. Hon kommer också bli ansvarig för Academedias samhällskontakter i januari.

Här hittar du alla krönikor