Bettina Kashefi: ”Gör varje skattekrona synlig”

Få reformer har förändrat relationen mellan medborgare och stat lika mycket som källskatten — systemet där arbetsgivaren drar inkomstskatten redan vid löneutbetalningen och skickar den vidare till staten.

I dag är modellen nästan universell; de flesta OECD-länder använder någon form av pay-as-you-earn därför att den säkrar skatteintäkterna och förenklar indrivningen.

Men det har inte alltid varit så. Längre tillbaka i tiden var indirekta skatter, som tullar och punktskatter på brännvin och socker, de viktigaste intäktskällorna för staten.

Ernst Wigfors försvar

År 1902 infördes inkomstskatten, som till att börja med betalades in kontant. Ansvaret för att driva in skatten låg på landsfiskalen, som samtidigt var polischef och åklagare.

Med tiden blev inkomstskatten allt viktigare, men innan andra världskriget måste löntagare i både Sverige och USA själva lägga undan pengar och betala in kontant. Först 1928 fick medborgarna möjlighet att betala in skatten via postgiro och 1948 infördes dagens källskatt, där skatten dras innan lönen betalas ut av arbetsgivaren.

År 1945 försvarade finansminister Ernst Wigfors inför riksdagen det nya förslaget om källskatt med det lakoniska konstaterandet att ”den enskilde får slippa se de pengar han ändå måste lämna ifrån sig”.

Och drygt tre decennier senare erkände Milton Friedman – ekonomen som ofta kallas den svenska nyliberalismens ideologiska fader – att hans största misstag var att ha hjälpt USA att införa just detta system.

Inkomstsidan bara ett första steg

Källskatten förenklade för medborgarna och gjorde det möjligt att ta ut skatter med mindre snedvridande effekter än tullar och punktskatter. Samtidigt gjorde systemet det mindre tydligt för medborgarna hur mycket de betalar i skatt och vad skattepengarna används till.

Offentliga utgifter är i dag drygt 3 300 mdr kr – nära hälften av BNP. Av detta står kommunerna för cirka 900 miljarder och regionerna för 500 miljarder.

Ändå visar undersökningar att svenskarna gravt underskattar sin faktiska skattebörda. Nationalekonomerna Lars Jonung och Erik Norrman kallar i en debattartikel detta för ett demokratiskt informationsunderskott och föreslår ett fullständigt lönebesked.

Arbetsgivaravgifter, pensionsavsättningar, kommunal- och regionskatt, samt den statliga inkomstskatten bör redovisas så att medborgarna kan jämföra det de betalar med vad de får för pengarna.

Transparens på inkomstsidan är ett bra första steg. Men det är bara ett första steg.

Finns redan verktyg

Transparens bör följa pengarna hela vägen in i de kommunala, regionala och statliga verksamheterna. Mats Svegfors visar i en rapport från Kommissionen för Skattenytta Skattenytta med medborgarrevision att det i dag saknas en systematisk effektivitetsrevision; fokus ligger på hur mycket som spenderas snarare än på vilka resultat som uppnås.

Databasen Kolada rymmer redan runt 6 000 jämförbara nyckeltal om kostnad och kvalitet.

Verktyget finns – det saknas bara motivation att använda det.

Kostnaden för grundskola kan vara 20% lägre i de mest sparsamma kommunerna än i genomsnittet, medan äldreomsorg kan skilja 30–40% – även om man justerar för demografiska förutsättningar.

Sådana gap tyder på outnyttjad effektivitet – det handlar alltså inte bara om olika politiska prioriteringar, utan om att vissa kommuner lyckas göra mer för en skattekrona än andra.

Reformer för ökad transparens

På systemnivå saknas ofta oberoende granskare. Staten har Riksrevisionen, men kommunerna har ingen motsvarighet som konsekvent mäter kostnad per producerad enhet (produktivitet) och sätter kostnaden i relation till uppmätt kvalitet.

Följden blir att debatten hoppar direkt från problem till löften om mer resurser, i stället för till frågor som handlar om resultat. Vad f-n fick vi för pengarna?

Här är fyra reformer som skulle öka transparensen:

1. Synlig lön – lagstifta om fullständiga lönebesked som inkluderar arbetsgivaravgifter och låt medborgarna se hur mycket som läggs på statliga, regionala och kommunala tjänster. Regeringen tog så sent som förra veckan beslut om ett första steg i denna riktning.
2. Öppna jämförelser – kräv att varje kommun årligen publicerar kostnad och kvalitet för kärnverksamheter i ett enhetligt, begripligt format.
3. Medborgarrevision – starta pilotprojekt där invånare, med stöd av databasen Kolada, granskar den egna kommunen och redovisar resultaten öppet.
4. Nationell effektivitetsrevision – ge en fristående myndighet – helst Riksrevisionen – mandat att löpande granska hur kommuner och regioner använder skattemedel.

Gör varje skattekrona synlig

Transparens är inte någon nördfråga – det är syret i varje demokrati som vill kombinera högt skatteuttag med högt medborgarförtroende.

När skattebetalare ser både kostnad och resultat ökar trycket att förvalta resurserna väl. Och när beslutsfattare vet att siffrorna kommer att jämföras minskar frestelsen att reflexmässigt ropa efter större anslag.

Om en modern politiker hade anfört Wigfors argument i dag skulle reaktionen ha blivit annorlunda.

Säkert finns det politiker som tänker tanken att det nog är bättre om medborgarna hålls i okunskap om hur och till vad deras pengar används. Men jag tror inte att någon politiker i dag skulle våga uttrycka denna önskan lika oförblommerat som Wigfors gjorde då.

Milton Friedmans stora misstag skulle med en transparensreform kunna vändas till något positivt. Med modern informationsteknik kan medborgarna följa sina skattepengar från uppbörd ner till enskilda leverantörsfakturor.

IT-entreprenören Jens Nylander har visat vägen genom att begära ut och sammanställa alla kommunala fakturor i ett sökbart system. På detta sätt har han själv – och andra användare av databasen – spårat felanvändning av offentliga medel och rena bedrägerier.

Men det är bara början. Genom att göra varje skattekrona synlig, från lönebeskedet till kommunernas leverantörsfakturor, stärker vi såväl den offentliga ekonomin som vår gemensamma demokrati. Öppna data är själva grunden för uppföljning och analys – med hjälp av både AI och mänsklig intelligens.

Bettina Kashefi är tidigare statssekreterare och har även varit chefsekonom på SKR och Svenskt Näringsliv. Är fram till sista juni kanslichef på Kommissionen för skattenytta.