Byt partiledare nu, det är ändå dags

Valet 2018 handlade om rädsla för andra människor. Vänsterpartiet gick till val på rädsla för ”kapitalisterna”. Miljöpartiet gick till val på rädsla för ”klimatförnekarna” och Sverigedemokraterna på rädsla för ”invandrarna”.

Alla partier var också rädda för SD. Det gick att utläsa av valaffischerna som talade om trygghet, säkerhet och att kunna lita på.

Men det som verkligen lockat väljare är partiledare som hanterar rädslan. Så, ärligt talat, de som talar om sin beröringsskräck för SD har kommit med helt fel budskap. SD är inget att vara rädd för, SD ska hanteras. Om partiledare väljs efter det så går det bättre. Se på Ebba Busch Thor, hon utstrålade förtroende, för sig själv och för politiken. Det gick bra för KD.

Centerns Annie Lööf har jobbat hårt för partiets opinionssiffror, och hon är också den enda som bemött SD med ilska. Hon slog handen i SVT:s studiobord, vilket fick Åkesson att i slutdebatten utbrista: ”Du är alltid så arg, Annie Lööf.”

Rätt kul sagt av en partiledare som retar upp flest andra partiledare, men framför allt det kvitto tittarna behöver på att det går att trycka tillbaka SD om man slutar taktisera. Och satsar energi. Annie Lööf sitter kvar. Men hoppas hon förstår att hon bäddat för en svekdebatt om sitt eget ledarskap.

Jimmie Åkesson sitter också kvar, även om partiet nog med sin egen måttstock hade himlen inom räckhåll, det vill säga positionen som största parti. Nu blev SD tredje största parti, men det räcker för, med Dagens Industris politiske redaktörs, PM Nilssons, ord: ”Att isolera SD är numera att isolera sig själv.”

Så det andra borgerliga ”isolera-SD-partiet?” Nej, Jan Björklund kan inte sitta kvar för Liberalerna. Där har ingenting hänt på fyra år och just Björklunds karaktär av ”sega gubben” blir det främsta beviset för att han måste bytas ut. Han förstår det bara inte själv. Den som kan föra partiet ur dödläget mellan blocken är Nyamko Sabuni. Hon har aldrig varit rädd, haft framsynta inspel om migrationsrelaterade förändringar i Sverige och skulle inte vara rädd för Jimmie Åkesson. Heller.

Moderaterna? Ulf Kristersson blir kvar. Han har på kort tid lyckats skapa en personlig bild av sig själv som engagerad partiledare. Men vilken sorts löpare han är? Långdistans? För det är det format som gäller nu. Den besvärlige moderaten, Hanif Bali, lade i SVT fram förutsättningarna: Vi har visserligen lagt om politiken nu, men kan folk lita på att förändringarna står sig? Denna mandatperiod är det upp till bevis. Förutom moderna moderater som Bali, måste partiledaren hantera classic-varianten, den som i alla tider vetat bäst (urtyp: Ulf Adelsohn). Hur sparkar Kristersson i gång partiet, som Reinfeldt gjorde under mantrat ”Förändras – eller dö”?

Miljöpartiet höll under valnatten på att dö, men räddades med knapp nöd kvar i riksdagen. Språkrörsbyte? Ja. Dags för Per Bolund och Maria Ferm.

Vänstern kan vara nöjd och Jonas Sjöstedt är den partiledare som verkar populärast i sitt eget parti. De som under valrörelsen anmält sitt intresse, Rossana Dinamarca och America Vera-Zavala, kommer att få vänta ett tag till.

På valnatten frågade jag Göran Persson vem som blir ny partiledare i S. Han svarade att hans blygsamhet förbjöd honom att spekulera … vilket är detsamma som ett medgivande av att det är dags för Löfven att lyfta. Den klarast lysande S-stjärnan är Anders Ygeman. Men han har två ivriga konkurrenter i Morgan Johansson och Magdalena Andersson. Bäst alltså om han gör upp med dem som ett lag, innan han försöker få på sig partiledartröjan.

En av ex-partiledarna sa till mig för några år sen: Frågan är alltid, vilka löften kan man svika? Det betyder att ett parti som byter partiledare, också kan ändra politik. Utan att bryta löften.

Författare och journalist som skriver en krönika i Affärsvärlden var fjärde vecka.

Politik är som konstAndy Warhol myntade begreppet ”Art is what you can get away with” (konst är vad du kan komma undan med). Tror verkligen att precis detsamma gäller för partipolitiken.