Enlund: Ekonomin är ingen maskin – den är en skog

“Problemet är att ingenting av det här är sant”

Uttalandet kan jämställas vid ett öronbedövande knak som ekar genom skogen. Speciellt med tanke på vem som sade det.

När vi hör vindens sus och fåglarnas kvitter i skogen, är det ljud som vi förväntar oss att höra. De överraskar oss inte eftersom de är en del av den förväntade miljön. Om du däremot skulle höra samma ljud – vindens sus och fågelkvitter – på en flygplanstoalett av alla platser, skulle du sannolikt bli helt perplex.

För 77 år sedan publicerade Claude Shannon artikeln “A Mathematical Theory of Communication”. Den gav upphov till ett nytt vetenskapligt fält – informationsteori.

Enligt informationsteori är det bara det överraskande som ger dig riktig information. Knaket i skogen minskade ovissheten kring vad som pågår där bland träden. Nu vet du att något har hänt, i vilken riktning det hände. Kanske får du en idé om vad som kan ha orsakat det: ett rådjur, ett vildsvin, eller kanske något helt annat.

Knaket är Shannons informationsteori i praktiken: det oförväntade ljudet som avslöjar mer än tusen beräkningar.

Ekonomin är inte en maskin

William White är en centralbanksveteran från bland annat internationella bankorganisationen BIS och OECD. Utöver att vara ansvarig för citatet i inledningen till denna text drog han även en liknelse som borde få hela ekonomkåren att skruva på sig: dagens ekonomiska “ramverk (…) baseras på att ekonomin är som en maskin, är enkel, begriplig och kontrollerbar”.

Inget av detta är dock sant, enligt White. Jag kan bara hålla med. Ekonomin är inte en komplicerad maskin, utan som White säger, “en skog”. Förväntade du dig att en så erfaren ekonom som White skulle påpeka att den monetära kejsaren helt saknar kläder?

Vad menar han med liknelsen? Jo, att en skog är ett komplext system som består av många olika delar som interagerar med varandra. Buskar, svampar och träd interagerar både med varandra och med ekorrar, rådjur och annat oknytt. Och numera även med oss människor.

En tid före fiatvalutorna

För 350 miljoner år sedan utvecklade träd förmågan att skydda sig mot nedbrytande organismer genom att “komma på” träfibret lignin. Döda träd staplades upp över hela planeten. De enorma kollager vi utvinner idag, till Kinas stora glädje, kan ha skapats vid denna tid.

Varken centralbanker eller fiatvalutor fanns när lignin ”upptäcktes” – ej heller galopperande förmögenhetsojämlikhet.

Men det går ändå att fråga sig hur en centralbanksprognos skulle ha sett ut vid denna tid. Gissningsvis skulle ekonomerna från sina torn ha påstått att träden kommer att dominera allt mer, täcka jordens yta, och att alla andra växter kommer att dö ut på grund av närings- eller utrymmesbrist. Planeten kommer att bli en ofruktbar öken!

Byt bas och se bättre

Vid Linköpings universitet hade lektor Peter Hackman för vana att framhålla att “man ska byta bas” när man står inför osedvanligt kluriga matematiska problem. Valet av koordinatsystem påverkar problemets svårighetsgrad inom linjär algebra. Principen är dock tillämplig på en mängd olika områden.

Trots att välkända ekonomer har kunskap inom mykologi hade de för 350 miljoner år sedan inte förutsett att svampar skulle utveckla enzymer som var kapabla att bryta ned trädens lignin.

Den linjärt prognosticerade katastrofen uteblev. Istället för att såga ned träden och gräva ned dem löste svamparna problemet genom att omvandla dem till en ny resurs – ett naturligt “basbyte”, som ekonomerna inte skulle kunnat förutse.

Den ökade nedbrytningen av träd ledde till en explosion av biologisk mångfald) – motsatsen till en ofruktbar öken. Detta fiktiva fall skulle ha utgjort ytterligare ett exempel på planeringsbyråkraternas kroniska otursförföljelse (där varje misslyckande skylls på “oförutsedda händelser”).

Kejsaren står med rumpan bar

“Problemet är att ingenting av det här är sant”, sade White alltså om penningpolitikens modeller och bytte bas när han påpekade att vi “i själva verket lever i en värld av komplexitet”.

Tänk dig en schackspelare som kan räkna ut 20 drag framåt – men överraskas att brädet självt hela tiden förändras under spelets gång.

Kanske dyker bönder och drottningar upp på brädet litet hipp som happ? Eller vad sägs om ett torn som plötsligt får för sig att spela på brädets undersida? Så fungerar komplexa system i verkligheten.

De falska föreställningarnas följder

Om vi accepterar att White har rätt inser vi att centralbankirernas falska föreställning (att ekonomin är som en maskin) har lett till allt större problem, i form av finansiella bubblor, förmögenhetsojämlikhet, ekonomiska obalanser och allt märkligare monetära experiment.

Ja, hur kan villfarelser resultera i något annat än negativa konsekvenser?

Byter vi bas för att se bättre tvingas vi att dra slutsatsen att maskinmänniskornas många modeller, prognoser och föreslagna åtgärder vilar på sand, snarare än på hälleberget.

Byter vi bas inser vi att äkta lösningar kräver att vi förstår problemens natur, att en värld styrd av sterila algoritmer aldrig kommer kunna hantera det kaos som själva livet genererar. Kaos kan ge oss kunskap. Prognosmodeller ger oss falsk trygghet.

Innan nästa storslagna penningpolitiska idé

Vår förståelse av ekonomin kommer alltid att vara ofullständig, vilket innebär att vi aldrig kommer kunna utforma perfekt policy. Istället borde vi satsa på en radikalt annorlunda politik, exempelvis att försöka förhindra de värsta utfallen från de kriser som komma skall.

J.M. Keynes skrev redan 1937 att vi “som regel har endast en mycket vag uppfattning om något annat än de mest direkta konsekvenserna av våra handlingar” – en ödmjukhet som blir påkallad om vi erkänner att vi har att göra med komplexa system.

“När problemet inte vill
och din hjärna tycks stå still
Byt bas och se bättre
så fixar det sej”,
sjöng till och med lektor Peter Hackman.

Troligtvis är ett genomtänkt basbyte, det vill säga att utgå från att ekonomin är ett komplext system istället för ett komplicerat sådant, för mycket att hoppas på. Systemets kugghjul kommer att gnissla fram räntebana efter räntebana, bara för att bevisa att maskineriet fortfarande kan snurra.

Men kanske skulle vi kunna få centralbankirerna att avlägga den hippokratiska eden – “gör ingen skada” – innan maskineriet lanserar nästa storslagna penningpolitiska idé?

Martin Enlund, oberoende analytiker, Under Orion AB. Tidigare valutachefsstrateg på Nordea och före detta makroekonom på Handelsbanken. Driver podden ‘Ekonomidags’.