Dags att stödja USA

Om trenden håller i sig kommer antalet amerikanska soldater i Afghanistan 2010 att överskrida antalet i Irak. Redan nu dör det fler västerlänningar i de glesbefolkade afghanska bergen än i det platta tvåflodslandet.

Fredspristagaren Barack Obama vet inte vilken fot han ska sätta ned. Irak var fel krig och Afghanistan var rätt – så långt inga problem – men vad göra när kurvorna efter åtta års ansträngningar pekar åt fanders?

Talibanerna tar för sig mer och mer. Om denna motståndsrörelse mot civiliserad utveckling når en kritisk massa tvingas afghanen i gemen att satsa på vinnarna, även om han inte är ett dugg intresserad av deras dystra gudsstat med inlåsta flickor, steningar och våldsdyrkan.

Att lämna “kaosistan” åt dess öde är inget alternativ. Talibanerna skulle snart inta Kabul och låta al-Qaida härja fritt. Jihadister i hela världen skulle få stånd, särskilt i det kärnvapenbestyckade Pakistan på andra sidan gränsen, men också i länder som Egypten och Saudiarabien.

Ett vidsträckt område, i skarven mellan krutdurkarna Iran, Ryssland, Pakistan och Kina, skulle förvandlas till permanent flyktingläger, terroristbas och knarkfabrik.

Till skillnad från under Vietnamkriget finns det fog för dominoteorin om fallande brickor den här gången. Därför har den amerikanske presidenten bara två val: antingen satsa på nationsbyggandet – vilket kräver ännu fler soldater för att garantera säkerheten – eller också begränsa sig till ren terroristbekämpning på avstånd, huvudsakligen i form av lönnmord från luften.

I ljuset av detta vägval kan man bli en smula brydd över den svenska debatten, till exempel inför Socialdemokraternas kongress. En allt vanligare tankegång går så här:

“Vi tycker inte att Sverige ska vara med och föra ett regelrätt krig som man nu gör i Afghanistan. Vi tycker självklart att Sverige ska stödja Afghanistan men det ska man göra genom att stödja det civila livet och genom de organisationer som jobbar med att stötta befolkningen.”

Så säger Cajsa Widqvist från Nyköpings arbetarkommun till SR. Hon är en av dem som motionerar om att ta hem trupperna. Denna populära linje är på god väg att bli svensk politik. Därmed har Socialdemokraterna snurrat två historiska varv.

Hjalmar “Den store europén” Brantings internationalism övergick i Per Albin Hanssons och Tage Erlanders lillsvenska isolationism, som övergick i Göran Perssons Natoanpassning efter Sovjetunionens fall, Balkankrigen och 11 september och som nu övergår i förnyad strutsmentalitet.

Som om resten av världen inte angick oss.

Problemet med Cajsa Widqvists argumentation är att verklighetens alternativ ser annorlunda ut. “Krig” står inte mot “civil utveckling” i Afghanistan. Den militära närvaron är en förutsättning för att någon ska kunna utföra humanitärt arbete över huvud taget, eftersom vi här har att göra med en motståndare som kastar syra i ansiktet på flickan som vill gå i skolan och som torterar ihjäl landsmannen som tar emot hjälp med att borra en brunn.

Om länder som Sverige drar sig ur återstår till sist bara plan B för amerikanerna, ett lågintensivt krig där man sitter bakom sina dataskärmar och försöker precisionsbomba ett stenåldersland på avstånd, för att hålla terrorhotet inom vissa gränser.

Detta är knappast att föredra, varken ur ett strategiskt eller ett humanitärt perspektiv. Ändå är det den framtid som fredsälskande svenska politiker vill bidra till.

För en tid sedan träffade jag USA:s nye ambassadör i Stockholm, som med vädjan i rösten frågade om Europa kommer att stödja Barack Obama. Ett diplom från Oslo förslår knappast. Om vi inte vill ha en mullah Omar i Kabul och en Sarah Palin i Washington är det hög tid att välja sida, på allvar.

nullnullnullnull