En missförstådd fråga om förtroende

Sedan några veckor tillbaka har vi över 1000 börsnoterade bolag på svenska aktielistor. Bara i år börsnoteras det förmodligen över 140 nya bolag. (Alla de granskas av Affärsvärldens IPO-guide.)

KAPITAL ÄR EN BISAK

Det sägs ofta att börsen finns till för att förse bolag med riskvilligt kapital. Det stämmer bara till liten del. De flesta bolag är lönsamma nog att själva med råge täcka sina kapitalbehov. Och av de bolag som har ett externt kapitalbehov så kan väldigt många lösa det minst lika bra via andra finansieringskällor än just en börsnoterad aktie. Jag skulle vilja påstå att den moderna aktiemarknaden är till större nytta för investerarna än för själva bolagen. Börsnoterade bolag har nämligen vissa nackdelar.

• Stor administrativ börda som kostar pengar och stjäl tid och fokus från affärerna.
• Regelverket må ha goda syften men det begränsar ibland frihetsgraderna för ledning och storägare på ett skadligt sätt.
• Marknadens dom inte alltid rättvis. När Mr Market är på extremhumör (plus eller minus) så skadar det ofta bolagen på ett eller annat sätt.
• Fel fokus är en annan risk. Det kan handla om kvartalskapitalism men också om andra avarter som exempelvis byråkratisering och ovilja att ta sunda risker.
• Transparens är fint men informationen kan också ge ett övertag till konkurrenter eller göra det svårare att förhandla med kunder och leverantörer.

Fördelarna med en börsnotering är ofta stora men ibland är nackdelarna ännu större så att nettot för bolaget blir negativt.

DUBBELSPÅR FÖR SÄLJAREN

En viktig sak att förstå är agendan för de beslutsfattare som bestämmer om ett bolag ska börsnoteras eller ej. Alltså ägarna i det läge där man överväger en ägarförändring. Om ägarna prompt vill sälja 100% av aktierna så är det oftast en så kallad ”strukturerad process” via en bankirfirma som är bästa sättet att hitta rätt köpare som kan betala maximalt. Om ”säljarna” däremot är lite mer flexibla kring sitt framtida ägande så är en börsnotering ett naturligt alternativ. Dessa situationer, när det finns två realistiska spår, kallas för ”dual track” på finansiska.

STRUKTURERADE PROCESSENS STRUKTUR

Många av fördelarna med en ”strukturerad process” framgår nästan av namnet.

• Köparen får mer information i en strukturerad transaktion. Revisorer, jurister och affärsfolk finkammar alla viktiga dokument, avtal och affärsrelationer. Den grundliga granskningen sänker risken och höjer därmed värdet på verksamheten.
• Däremot råder större sekretess kring prisbilden. En börsnotering marknadsförs mot kapitalförvaltare, medier och privatsparare, och oftast graviterar prisbilden mot något slags konsensus. Vid strukturerade försäljningar gäller i stället stort hemlighetsmakeri. Det är ofta möjligt för säljarens rådgivare att trissa upp priset genom att spela ut anonyma budgivare mot varandra.
• Psykologin bakom en auktion kan ytterligare driva upp priset. Intressenterna ”investerar” hundratals arbetstimmar för att bli auktionens ”vinnare”, medan de som visar avhållsamhet ”förlorar” budgivningen.
• Avsaknaden av öppet synlig prislapp ger ytterligare fördelar för säljaren i och med att man slipper informationsbrus. Vid en börsnotering hör man ofta högljudda röster som kritiserar ”det höga priset”. Men vad diverse perifera icke-köpare tycker är egentligen inte relevant. Det enda som (borde) räknas är vad de mest sugna köparna är villiga att betala. Det är ju mellan dem budgivningen kommer stå.
• Huvudägare som vill sälja helt kan göra det direkt. Till skillnad från vid en börsnotering där säljaren förväntas ligga kvar med ett stort ägande.

IPO-MEDALJENS FRAM- OCH BAKSIDA

Även börsnoteringar har många unika fördelar för ”säljande” ägare.

• Ägare som inte vill sälja allt kan via börsen lätt behålla kontrollen över sina bolag.
• En börsnotering gör det väsentligt lättare för bolag att få PR och bredare kännedom.
• En börsnotering är alltid en kvalitetsstämpel, om än ibland lite överreklamerad.
• Börsen ger också en unik flexibilitet i ett ägarkollektiv. Vissa ägare kan sälja, vissa kan ligga kvar och vissa kanske vill öka sitt ägande. Likviditet i en aktie kan också i sig ändra synen på ägandet. Den som annars hade velat sälja mycket kanske vågar ligga kvar med större ägande i en börsnoterad aktie i vetskap om att det finns möjlighet att sälja senare.

VÄRDERINGEN AVGÖR

Men den enskilt viktigaste frågan är så klart värderingen. Vad får säljaren betalt via de olika spåren? Svaret är att det varierar starkt i tid och mellan bolag.

För tio år sedan såg vi nästan noll börsnoteringar. Då ledde fördelarna med en strukturerad transaktion till en högre prislapp. De processerna är ju skräddarsydda för kapitalstarka PE-bolag och inte minst ”industriella köpare”, alltså sådana som får ut stora synergier och därmed kan räkna hem en högre prislapp.

Idag är det uppenbarligen inga problem att få bra betalt på börsen. Varför då? Det som värderingsmässigt talar till börsens fördel är likviditeten och känslan av förtroende som en transparent aktiemarknad ger.

FI JAGAR FEL FIENDE

Både likviditet och transparens bygger på förtroende. Alltså att stora och små investerare känner sig så pass trygga med att köpa, äga och handla aktier att de kan motivera en hög värdering på dessa aktier. Byråkrater menar förstås att förtroendet kommer från deras detaljerade regler.

FinansinspektionenPremium

Finansinspektionen bötfäller flest och mest i Europa

Jag är tveksam. Flertalet regler skjuter bredvid det viktigaste målet som är att mindre investerare ska känna förtroende för att de inte blir misshandlade av storägare och storfinans. Afv-reportaget om FI:s klappjakt på enpetare är ett talande exempel. Vad vissa “småsparare” sysslar med är faktiskt av underordnad betydelse för förtroendet för aktiemarknaden.