Evigt kapital – riskkapitalfirmornas nya graal

Det låter som en våt dröm för alla riskkapitalfonder.  De amerikanska private equity-jättarna Blackstone och Apollo samlade under fjolåret på sig hela 250 miljarder dollar i så kallat permanent kapital.

Det är således inga små summor, det motsvarar ungefär halva Sveriges BNP, som dessa bolag plockat in för att förvalta i evig tid. Det är knappt 30 procent av dessa båda firmors samlade kapital under förvaltning. Långsiktiga pe-fonder är visserligen inget nytt. Fonder som exempelvis investerat i infrastruktur kan ha livslängder på 30 till 50 år. Dessutom finns ju traditionella investmentbolag, typ Investor och Industrivärden, som ju också har i princip evigt inbetalt kapital att förvalta.

Och de senare har ju länge setts som någon form av dinosaurier på kapitalmarknaden, där de ständigt brottats med problemet att de värderas med rabatt i förhållande till sitt substansvärde. Det senare har gjort det mycket svårt att plocka in nytt kapital, då en inbetald krona får ett värde på säg 75 öre eller mindre när det väl kommit in i bolagen.

Pe-bolagen har ju inte haft samma värderingsproblematik. Med sina traditionella fondstrukturer med livslängder på mellan sju och tio år, så har de i rask takt köpt bolag, mixat runt med deras balansräkningar, adderat med förvärv och subtraherat med avyttringar, för att sedan sälja av bolaget och skifta ut pengarna till fondägarna. Om det har gått bra har det varit bra med denna transaktionsintensitet. Förutom den löpande förvaltningsavgiften, har de kunnat få sin huvudsakliga avans genom så kallad carried interest på normalt motsvarande 20 procent av överavkastningen.

Men denna modell har också sina belackare, inte minst inom pe-branschen. En ständigt återkommande fras är att man egentligen hade velat ha större flexibilitet under den tidsperiod man äger ett bolag. Det bästa avyttringstillfället kan vara inom tre år, som är den genomsnittliga ägarperioden, sju år eller kanske 20 år. Ett sätt att få kontinuitet i ägandet har varit att sälja över ett portföljbolag till en nystartad fond, men det har alltid setts med en viss skepsis. Portföljbolag som inte har avyttrats har ofta fått en surdegsstämpel. Priset är också en knäckfråga – fonderna har incitament att ta i så mycket det går för att maximera sin carried interest här och nu.

Med längre livslängder på fonderna så kan pe-branschen tvätta bort stämpeln av att vara leverantörer av kortfristiga quick-fix, men också nå sitt mål om att ha en stabil och växande bas av investeringar under förvaltning.

På investerarsidan finns det också aktörer som gärna ser att kapitalet förvaltas under längre tid. Det gäller exempelvis livförsäkringsbolag och de i dessa tider av hög kapitalackumulation inom en liten klick av populationen allt vanligare family offices. En fördel med permanenta strukturer är förstås att de kan göras skatteeffektiva, där man kan undvika en löpande beskattning på avkastningen. Nämnda amerikanska Apollo har löst detta på ett fiffigt sätt; det egenhändigt uppbyggda intressebolaget, livförsäkringsbolaget Athena, är de största permanenta fondinvesterarna.

Men de goda finansieringsförutsättningarna för pe-bolagen hänger naturligtvis också ihop med att allt fler stora kapitalförvaltare i sin jakt på avkastning rejält har utökat allokeringen till så kallade alternativa investeringar. Ett paradexempel är ju de svenska AP-fonderna som har ökat mandatet för alternativa investeringar från 5 procent, exklusive fastigheter, till 40 procent.

Kritiker menar att pe-bolagen passar på att plocka in dessa lågt hängande frukter av nytt allokerat kapital med allt längre till evig löptid för att maximera sina löpande avgifter, väl medvetna om att den historiskt höga avkastningen i branschen inte går att upprepa. De stora talens lag kommer att slå igenom inom detta segment, samtidigt som hävstången från fallande räntor och ökad belåning inte går att upprepa.

På den svenska pe-himlen har ingen så här långt, så vitt känt, plockat in något evigt kapital, utöver de nämnda investmentbolagen. Men vad gäller den finansiella catwalken skapas modet fortfarande i väst. Möjligen kan man se de båda finansmännen Fredrik Karlsson och Tomas Billings Röko som ett förebud – de plockade in knappt 3 miljarder kronor i fjol, family offices står, utöver egna pengar, för fiolerna och det uttalade ägarperspektivet är evigt.