Fiaskot är kapitalismens hemliga vapen

På Affärsvärldens redaktion finns det ett ett några hundra tjocka läderinklädda böcker. Böckerna är märkta med årtal från 1901 och framåt. För varje år som går adderas ytterligare ett par tjocka volymer med Affärsvärldens samlade utgivning för det gångna året.

Bläddrar man i dessa böcker så slås man av samma sak som egentligen gäller nästan alla medier. Det är väldigt mycket fokus på ”problem”. Varje vecka är det problem någonstans eller hot om problem. Varje månad så spricker olika aktiedrömmar och börskurser rasar. Varje år ser vi konkurser och djupa kriser för företag eller branscher. För att inte tala om näringslivets alla skandaler, gråzoner och ren skurkaktigheter.

Näringslivshistorien är också starkt präglad av återkommande problem med skadlig näringspolitik, dålig konjunktur, problematisk penningpolitik och allsköns elände som krig och annan misär. Ändå är nästan allt väldigt mycket bättre idag än det var för 120 år sedan.

• Aktieägarna har tjänat multum längs vägen och har idag bättre insyn och rättigheter än förr.
• Löntagarnas köpkraft är astronomiskt mycket högre.
• Konsumenter åtnjuter fantastiskt många fler och bättre produkter.
• Miljöbelastningen sjunker hela tiden per enhet BNP. Även om Gretagråten ofta dränker detta faktum.
• Gamla eliter finns kvar men får hela tiden ge alltmer plats åt nya krafter, oavsett kön, etnicitet eller släktband.
• Den djupa fattigdomen är globalt sett lägre än någon kunde drömma om för bara 40 år sedan.

Inget av detta, vill jag hävda, hade kunnat ske utan marknadsekonomin. Så hur kommer det sig att 120 år av problem och misslyckanden summerar till plus för alla inblandade? Att tidningsrubriker fokuserar på misslyckanden har sin naturliga förklaring. Människors uppmärksamhet dras till det dramatiska och läskiga medan det alldagliga som funkar inte intresserar oss särskilt. Skalden Erik Gustaf Geijer uttryckte det bra redan 1811.

Var plåga har sitt skri för sig,
men hälsan tiger still;
därför man talar ej om mig,
som vore jag ej till.

Dikten heter Odalbonden och handlar om en småbrukare som gnetar på och förbättrar sin tillvaro lite i taget (”hälsan tiger still”) utan att någon tar notis därom. Tillfälliga stormar och blixtnedslag är inget han distraheras av.

Ej buller älskar jag och bång.
Vad stort sker, det sker tyst.
Snart märks ej spår av stormens gång,
av blixten, sen den lyst.

Odalbonden är inte olik flertalet företagare. Men det finns en avgörande skillnad. Odalbondens kamp mot elementen var nästan identisk i tusentals år. Stormar, missväxt, bränder och sjukdomar var sig lika. Annat är det med den fria företagarens vardagsslit. Det ändras hela tiden. Nya produkter, nya kunder, nya konkurrenter, nya teknologier, nya arbetssätt och nya allt möjligt tillkommer hela tiden. De flesta företag lyckas i längden inte hantera strömmen av förändringar. Men i liberala marknadsekonomier är det ändå själva misslyckandena som leder framåt.

Den österrikiske nationalekonomen Joseph Schumpeter myntade det träffande begreppet ”creative destruction” för att beskriva detta. Det nya som kreeras förstör det gamla och det som misslyckas är också en förutsättning för det som blir framgångsrikt. Det här låter kanske som New Age-flum men är faktiskt väldigt fundamentalt för marknadsekonomin. Det testas hela tiden nya saker. Många av dem floppar men de nya idéer som inte floppar leder i sin tur till att tidigare varianter blir föråldrade och förtvinar. Det är alltså idel misslyckanden, både bland nysatsningar och det gamla som föråldras. Över tid kommer de flesta projekt misslyckas. Antingen direkt, efter tio år eller efter 100 år. Det här är så klart smärtsamt för de inblandade och bra stoff för journalistik. Men den större och viktigare berättelsen är att summan av allt detta misslyckande till en ständig utveckling som summerar till punktlistan ovan.

Är det här en marknadsextremism à la professor Pangloss syn att vi lever ”i den bästa av alla tänkbara världar”? Nej, vill jag påstå. Det finns en logisk brygga som inte handlar om utopiska idéer om att ”marknaden alltid har rätt”. Marknaden har ofta fel. Däremot så tenderar felen att bli mindre förödande än när centralstyrda samhällen ska testa nya saker. Marknadens fel är nämligen överlag:

• Småskaliga. Även om det handlar om miljarder kronor så är det bara tusendelar av BNP som sätts på spel i varje enskilt projekt.
• Oändligt många. Både politiken och marknaden skjuter in sig mot problem/utmaningar/möjligheter. Båda har dåliga precision men marknaden skjuter med hagelbössa varje dag medan politiken skjuter fälthaubits någon gång per år.
• Frivilliga. Marknadsstyrda nysatsningar bygger på frivillighet hos anställda, kunder, aktieägare och andra intressenter. Statliga nysatsningar handlar nästan alltid om lagstiftning och våldsmonopol, inte sällan riktat mot ”fiender”.
• Flexibla. När stater storsatsar så kör man enligt en byråkratiskt fastlagd plan och kursen korrigeras kanske först efter tio år om ens då. Företag justerar ofta sina planer många gånger längs vägen.
• Faktabaserade. Framgången för den västerländska (och numera asiatiska) civilisationen är att man strävar efter att vara faktabaserad. Saklighet ska väga tyngre än vad heliga skrifter eller privata lojaliteter dikterar. I verkligheten är både marknadens och politikens korvtillverkning alltid en blandning av fakta, känslor, ideologi, fördomar, prestige och internpolitik. Det mals ner mycket skräp i alla korvfabriker men snitthalten av kött/fakta är nog något högre i marknadens korvfabrik än i politiken. Storsäljande bolag har ofta nöjda kunder och äkta kassaflöden. Två mätbara storheter. Det råder mer oenighet om hur politiska beslut ska utvärderas, vare sig de fattats av Stefan Löfven eller Mao Zedong.

När samhällen som inte är liberala marknadsekonomier ska testa stora förändringar så kostar det inte sällan miljontals liv och resultaten blir sällan toppen. I liberala marknadsekonomier kan tusentals ”experiment” utföras varje år och floppa till en samlad kostnad som överskuggas av vinsten från enstaka framgångar. Det här mönstret är för övrigt ett skäl till att ekonomijournalistik är så nyttigt. Affärsvärlden har 120 års historik av att studera marknadens misslyckanden. Det har givit nyttiga lärdomar.