Gör public service tråkigt igen

SVT:s senaste två klavertramp sätter, som så många gånger tidigare, frågan om public services uppdrag, omfattning och finansiering på agendan
Soran Ismail, aktuell i SVT-dokumentären ”Persona non grata”. Foto: Yvonne Åsell/SvD/TT

Onsdagen den 24 mars står den före detta justitiekanslern Göran Lambertz i sin trädgård. Nyligen släppt ur häktet där han de senaste 10 dagarna suttit häktad för misstänkt våldtäkt har han kallat till sig Sveriges samlade presskår till en egendirigerad presskonferens. Journalisterna trängs runt honom, redo att livesända hans varje ord. Vad som sedan följer är en vämjelig harang av förolämpningar riktade mot hans anmälare, en närmar 40 år yngre kvinna. Lambertz kallar henne för lögnare, en bedragerska, och menar att han låtit sig själv bli lurad av henne. Han namnger även målsägande.

Expressen väljer att avbryta sändningen, så som flera av de andra medierna på plats. SVT däremot fortsätter livesändningen, och hela presskonferensen finns att hitta på SVT Play in på torsdagsförmiddagen innan SVT väljer att klippa bort Lambertz förolämpningar och namngivning. Den ansvariga utgivaren går ut med en ursäkt, men skadan är redan skedd. Målsägande har fått fly till skyddat boende för att undkomma dödshoten från den del av allmänheten som Lambertz bussat på henne.

Gråtfest i minidokumentär

Knappt tre veckor efter Lambertz härdsmälta går SVT ut med minidokumentären ”Persona non grata”. I två avsnitt får komikern Soran Ismail som i och med Metoo anmäldes för tre sexuella övergrepp berätta hur anklagelserna förstört hans liv och karriär. Med sina medverkade vänners onyanserade empati, sambons gripande vittnesmål om hur anmälningarna påverkat hennes mående och inte minst det faktum att han under 60 minuter mer eller mindre oemotsagd får beklaga sig för tittarna om sitt sexmissbruk och bekräftelsebehov blir dokumentären ett slag i ansiktet mot de kvinnor som inte fick rätten på sin sida men likt förbannat genom public service tvingas betala för sin utpekade förövares gråtfest.

Det är bortom skamlöst av SVT att med allmänna medel basunera ut enskilda individers partsinlagor till last för de målsägande som än i dag hemsöks av trauman orsakade innan, under och efter att förundersökningarna mot deras utpekade förövare lades ner. Det kan knappast anses ligga i SVT:s uppdrag att ”På ett opartiskt och sakligt sätt garantera medborgarna ett brett utbud av program präglat av demokratiska och humanistiska folkbildningsambitioner”.

SVT:s senaste två klavertramp sätter, som så många gånger tidigare, frågan om public services uppdrag, omfattning och finansiering på agendan. Idag avsätter regeringen närmare 9 miljarder skattekronor per år (8 600 miljoner kronor) till SVT, SR och UR. Pengarna sprätts på dyra rättigheter till serier så som Game of Thrones, Downtown Abby, Girls samt rena underhållningsprogram där svenska kändisar får sitta och mysa till varandras förträfflighet. Att staten låter svenska folket frossa i amerikanska serier men inte åtgärdar allvarliga brister i sjukvård, LSS och rättsväsende är absurt. Än mer: hur politiker och journalister till vänster låtsats att vartenda uns kritik mot public services omfattning är en direkt attack på demokratin.

En av målsägande skrev på Twitter: ”Vad jag får för mina skattepengar: reducerat pris på antidepp, PTSD-behandling och en dokumentär i två delar om hur jag förstört en människas liv”. Hon har alldeles rätt. Om det är folkbildning som är public services uppdrag så kan detta göras utan att närmare nio miljarder skattekronor läggs på bland andra Soran Ismail.

Dana Pourkomeylian är liberal frilansskribent, bl a ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån.