Krönika Klimatkrisen
Bland tomtar och troll
Låt oss först konstatera: Det är tydligt att växthusgaser leder till global uppvärmning och att denna med hög sannolikhet kommer att få stora konsekvenser för planeten. Hur ska vi förhålla oss till det? Ska vi gripas av panik?
Jim Skea, den nya chefen för FN:s klimatpanel IPCC, gav för en tid sedan en intervju i tyska tidningen Der Spiegel där han konstaterade att vi sannolikt inte kommer att nå 1,5-gradersmålet men att världen inte kommer att gå under för det. Han menar att klimatrapporteringen gör oss alla en otjänst när den sprider ett undergångsscenario eftersom det leder till hopplöshet snarare än handlingskraft. Intervjun uppmärksammades knappt i svensk media.
För något år sedan skrev två av huvudförfattarna till IPCC:s rapport 2021, Thorsten Mauritsen och Deliang Chen, på DN Debatt att klimatförändringarna är på riktigt och att konsekvenserna blir omfattande men varnade också för:
- ”Att likställa klimatförändringarnas risker med mänsklighetens undergång är inte konstruktivt och saknar vetenskapligt stöd”.
- ”Vi är oroade över att den felaktiga uppfattningen att det snart är för sent sprider sig”.
- ”Det finns ingen forskning som visar på att detta [en smältning av havsisarna eller en kollaps av regnskogen] skulle leda till att den mänskliga civilisationen kollapsar eller att vi som art försvinner”.
Ändå torgförs mänsklighetens undergång på alla möjliga håll i Sverige, som när Naturskyddsföreningen på sin hemsida skriver att temperaturhöjningen innebär ”kanske slutet på den mänskliga civilisationen”. Miljöpartiets Märta Stenevi talar ständigt om klimatkatastrofen och att ”tiden har runnit ut” medan SVT:s målmedvetna klimatreporter Erika Bjerström (som händelsevis har ett förflutet som EU-tjänsteman hos den Gröna Alliansen) talar om att vi går mot ”kollektivt självmord”.
KLIMATREPORTRAR SILAR MYGG OCH SVÄLJER KAMELER
Däremot framkommer väldigt lite konkret om vad vi kan göra. Ett problem är kanske att det stora folkflertalet inte skulle acceptera den yttersta konsekvensen av den mest extrema rapportering. Det skulle fordra vi att monterade ner vårt nuvarande socioekonomiska system. Ajöss till bilar, båtar, flyg, all typ av konsumtion, import, export. Ajöss till din privatekonomi.
Det enda partiet som förespråkar den typen av politik är Miljöpartiet som organiskt stöds av cirka 3% av befolkningen. Det finns helt enkelt ingen folklig buy-in på att återgå till en levnadsstandard som rådde för 100 år sedan.
Klimatreportrarna har också en tendens att sila mygg och svälja kameler. Att kärnkraften stängdes ner både i Sverige och Tyskland var det i stort sett inga av de etablerade medierna som vände sig emot trots att sannolikt inget enskilt beslut de senaste 50 åren haft en mer negativ inverkan på koldioxidutsläppen i Europa.
SKA VI LITA PÅ ER NU?
Media i allmänhet och de medier som hårt driver klimatfrågan i synnerhet har under lång tid konsekvent slätat över och tonat ned de problem de flesta människor ser. Till exempel migrationskrisen, integrationsutmaningarna, gängvåldet eller energihaveriet. Och när medierna och dess tongivande reportrar väl medger att man hade fel är det sedan länge försent att rätta till problemen. Med så dålig träffsäkerhet frågar sig nog många varför man ska man börja tro på medierna nu.
Ska man överhuvudtaget ha en chans att lösa klimatkrisen måste man få ombord fossiljättarna Kina, USA, Indien, Ryssland och den afrikanska kontinenten (där det för närvarande sker en stor utbyggnad av kolkraft), till exempel genom en global koldioxidskatt. Det har dock, sparsamt uttryckt, inte visat sig vara så lätt. Tvärtom så undrar till exempel Kina och Indien varför de inte ska ha rätt att utveckla sin ekonomi så effektivt som möjligt (läs med kolkraft) för att komma upp i vår levnadsstandard.
ÖVERSPÄNT INTRYCK
Självklart måste Sverige och svenskarna dra sitt strå till stacken men i det avseendet behöver man fundera på två saker: För det första om de resurser vi satsar här på klimatomställning i själva verket skulle göra större nytta någon annanstans (Sverige har redan ett av de lägsta koldioxidutläppen per capita bland de utvecklade länderna) och för det andra om de miljöåtgärder vi vidtar är rimliga i relation till den ekonomiska effekten för hushållen som redan dignar under högre räntor, energipriser, matinflation och i alla fall fram till nu ständigt ökande bränslepriser.
Här kan man ibland få intryck av att klimatjournalister är en relativt liten grupp människor som bor i de södra delarna av Stockholms innerstad, så att säga i sin egen bubbla. Det kan till exempel ge ett lite överspänt intryck när DN:s klimatreporter säger sig inte våga flytta till Enskede på grund av översvämningsrisken eller en annan skribent på samma redaktion pekar på hur vi kan lösa klimatkrisen och bättra på folkhälsan om alla cyklade (efter att vi dragit upp bränslepriserna rejält). Vilket säkert är toppen om man bor på Södermalm men kan vara svårare om man bor i en lite mer avlägset belägen förort eller på den exotiska landsbygden
JÄTTEFONDEN LÄR SLUTA I EN HÄRVA
Många överstatliga organisationer (liksom för all del många individer) tycks också ha funnit sin mening i den pågående klimatkrisen. FN, vars fredsbevarande tycks ha hamnat lite i bakvatten, talar idag nästan uteslutande om miljöfrågorna. EU har under Ursula von der Leyens ledarskap gått in i övervarv kring klimat och miljö. Utöver att outtröttligt uppfinna nya sätt som företag ska rapportera sitt miljö- och hållbarhetsarbete, har EU också satt upp Horizon Europe, en fond på cirka 100 miljarder euro av medlemsstaternas pengar.
Fonden är tänkt att finansiera satsningar som skall ”Tackla klimatomställningen, FN:s hållbarhetsmål och öka EU:s konkurrenskraft och tillväxt”. Det är omöjligt att se hur det inte skall sluta i en härva av skönsmässigt utdelade bidrag, havererade projekt med aldrig så goda föresatser och bysantinsk byråkrati.
Då är det bättre att genom lagar och långsiktiga förutsättningar styra företag mot att på marknadsmässig grund ta fram ny teknik, bygga nya energisystem och vidta klimatbefrämjande åtgärder som ger så stor klimateffekt som möjligt i relation till den ekonomiska effekt de åsamkar hushållen. En omställning baserad på teknikoptimism snarare än ekoprimitivism om man så vill.
GE OSS EN KONSTRUKTIV DEBATT
Klimatfrågan är en av de mest komplexa som mänskligheten ställts inför. Indirekta och direkta effekter, den till synes fåfänga förhoppningen om global samverkan och svåranalyserade lösningar (vilket är till exempel en miljöbils koldioxidavtryck om man räknar in tillverkning av batterier?).
Den skulle förtjäna en mer nyanserad rapportering än att man enbart rangerar motståndare antingen som aktivist eller förnekare, men räkna med att den besjälade delen av media kommer att försöka kuva all form av diskussion så länge det går. Den oundvikliga avvägningen mellan aktivismen och folkflertalets realiteter lär dock tvinga pendeln att svänga och leda till en debatt som faktiskt är konstruktiv. Hoppas jag.
Staffan Salén är företagare och VD för Salénia AB.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.
Här hittar du alla krönikor