Dags för riskreducerande regelverk för företag?

Det är helt naturligt att jämföra den pågående coronakrisen med finanskrisen som vi genomled för drygt tio år sedan. I min värld är de väsensskilda då finanskrisen började som en finansiell kris, eller skuldkris om man vill kalla den så, men den nu pågående ekonomiska härdsmältan startade direkt som en makroekonomisk kris, med kraftiga störningar inom såväl utbud som efterfrågan. Centralbanker och myndigheter gör nu dock sitt yttersta för att förhindra att denna makroekonomiska kris skall infektera finansmarknaderna alltför mycket. Symptomen finns men enorma – de största vi någonsin sett – stimulanser från centralbanker har skänkt ett viss lugn till marknaderna. Tusentals miljarder av nya pengar har använts för att köpa obligationer utgivna av såväl stater, kommuner, företag och andra.

Under finanskrisen 2008, där Lehman-kraschen fungerade som tändhatt, var världens banker i centrum; alltför vidlyftig utlåning, med i många fall halvtaskiga säkerheter som panter, ledde fram till den skuldkris som utmynnade i den dittills största ekonomiska krisen sedan depressionen på 30-talet. Centralbankerna agerade även då med massiva obligationsköp och dessutom kraftigt sänkta räntor, det sistnämnda för övrigt ett vapen till vilket ammunition idag i princip saknas. I efterbörden av den krisen, och för att förhindra att den skulle upprepas, belades banker generellt med nya regelverk vars syfte var att minska riskerna i banksystemet. Banker tvingades binda upp mer kapital för den utlåning man ägnade sig åt. Ju sämre säkerheter man hade för utlåningen, ju mer kapital fick man binda upp. Man skulle kunna säga att banker tvingades banker hålla en större krigskassa.

I den nu pågående ekonomiska krisen – som många bedömare tror kommer bli betydligt allvarligare än finanskrisen 2008 – är banker inte längre förövare, utan förhoppningsvis del i räddningen av ekonomier i djup nedgång. En av anledningarna är givetvis att banker generellt har en starkare finansiell ställning idag beroende på de regelverk som de påfördes av regelmakarna. Krigskassan har blivit större och därför har också riskerna för en (ny) bankkris blivit mindre. Faktiskt är det så att banker idag har en viktig roll att fylla för att se till att de pengar – från centralbanker och myndigheter – som tillförs det ekonomiska kretsloppet når företagare och näringsidkare.

De som behöver räddas idag är istället företag vars verksamhet äventyras när folk inte längre kan leva sin vardag under normala omständigheter. De flesta branscher upplever idag stora ekonomiska svårigheter när efterfrågan kollapsar och affärsflöden helt, eller delvis, dör ut. Överlevnadsgraden beror till stor del på hur stor kassa man har i kombination med hur mycket pengar staten skjuter till samt hur stora skulder man har. Ju större kassa, ju mindre stöd behövs från staten. Ju mindre skuld man har, ju mindre behöver Riksbanken bekymra sig om vilka typer av kreditinstrument man vill/måste/behöver köpa, och hur mycket, för att förhindra nya skuldkriser. Är det nu företagens och näringsidkares tur att få sina egna regelverk för att dra ner riskerna i sina respektive system? Precis om bankerna fick?

Att spara och hålla kassa har på något konstigt sätt blivit omodernt. Rekordlåga räntor uppmanar till att låna. Många har förlitat sig på friktionsfria logistikkedjor och blixtsnabb finansiering vid behov. Känsligheten för exogena störningar har ökat i det ekonomiska ekosystemet. När kommer nästa svarta svan? Ju mer vi stressar systemen, oavsett om det handlar om miljö, logistik, finansiering eller avsaknad av lager eller kassa så biter störningarna hårdare. Staten och centralbanker får allt oftare gripa in. Hur ansvaret kommer fördelas i framtiden, efter erfarenheter från nuvarande kris, blir intressant att studera. Att begrepp som risk, buffert, sårbarhet, lager och kassa diskuteras välkomnar i alla fall jag.