Jojje Olsson: Tullkriget handlar mer om psykologi än ekonomi

Redan nu börjar tullkriget kännas för näringslivet i både USA och Kina, då bokningen av containrar på fraktfartyg länderna emellan har minskat med så mycket som två tredjedelar. Dessvärre handlar denna konflikt inte bara om ekonomi, utan minst lika mycket storpolitik med inslag av personlig vendetta.

Under Donald Trumps förra presidentskap infördes de första riktade tullarna mot Kina våren 2018. Kina svarade med samma mynt, innan Trump i ett möte med Kinas president Xi Jinping i december samma år kom överens om att påbörja förhandlingar. USA:s handelsunderskott med Kina översteg nu för första gången 400 miljarder dollar, vilket Trump ville utjämna genom att öka Kinas inköp av amerikanska varor.

Dessutom ville USA göra handelsrelationen ”mer jämlik” genom att åtgärda strukturella problem som stöld av immateriella rättigheter, påtvingad tekniköverföring och valutamanipulering. Från kinesiskt håll leddes förhandlingarna av det ekonomiska sändebudet Liu He, som gjorde en dryg handfull resor till Washington för samtal och varje gång även träffade Trump personligen.

I april 2019 utarbetades ett första avtal på 150 sidor, komplett med ökad kinesisk import och omfattande reformer av Kinas handelspolitik. Men bara ett par dagar senare meddelade Kina att man ville omförhandla överenskommelsen, på grund av de mekanismer som USA krävde för att kontrollera att det efterföljdes.

Avtal utan kontrollmekanismer

I partitidningen Folkets dagblad uttrycktes missnöje om att USA ville förändra kinesiska lagar med krav på ekonomiska strukturförändringar, vilket likställdes med en kränkning av Kinas suveränitet. Pekings helomvändning fick Donald Trump att bara något dygn senare öka tullarna mot kinesiska varor värda 200 miljarder dollar till 25%.

Kina svarade åter med egna höjningar, innan ett nytt avtal vid namn ”Fas 1” slutligen roddes i hamn januari 2020. Enligt detta skulle Kina öka inköpen av varor och tjänster från USA med 200 miljarder dollar under de kommande två åren; en storslagen siffra som fick Trumps regering att förklara en ”historisk seger”.

Men avtalet saknade de kontrollmekanismer och bindande klausuler som USA tidigare hade efterlyst. Snart började Covid-19 sprida sig med svåra konsekvenser för världshandeln, varefter Donald Trump förlorade valet senare samma år. Snarare än att öka inköpen så minskade Kinas import från USA under de år som avtalet omfattade.

Kräver att förhandla direkt med Xi Jinping

Redan i februari 2019 sade Trump att ett personligt möte med Xi Jinping behövdes för att säkra en överenskommelse. Han uttryckte ännu mer konkret sin förväntan att träffa Xi i Mar-a-Lago i april samma år, just innan det inledande avtalet föll samman.

Något sådant besök blev dock aldrig av, och mycket talar för att det var Xi som personligen avstyrde avtalet för att inte framstå som svag. När det urvattnade Fas 1 sedan ingicks var det Liu He snarare än Xi som undertecknade detta med Trump, för att undvika riskera att den högste ledaren förknippas med avtalet om dess följder blev negativa för Kina.

Givet denna bakgrund anser Trump att han inte kan säkra vad som anses vara nödvändigt från Kina genom utdragna förhandlingar på lägre nivåer. I detta andra försök agerar han mer resolut och kräver att få tala med Xi Jinping direkt.

Inte ens de inledande tullarna mot Kina i februari månad förärades de undantag och förseningar som dito mot Kanada och Mexico. Under april har USA flera gånger efterlyst att Xi Jinping ska efterfråga ett telefonsamtal med Trump för att förhandla. Förra veckan sade Trump direkt till en samling journalister att Kina i själva verket vill få till en uppgörelse, men de inte vet hur de ska gå till väga på grund av sin envisa stolthet.

Endast regisserade samtal av intresse

Envishet finns förvisso på båda sidor – men den politiska kulturkrocken är ändå enorm. Det är ytterst sällan som kinesiska ledare initierar telefonsamtal med utländska motsvarigheter. Särskilt Xi Jinping har under sina snart tretton år vid makten undvikit att engagera sig i diplomatiska samtal vars innehåll inte har stakats ut och regisserats på förhand.

Ett samtal på lösa grunder med Donald Trump vore fullständigt otänkbart. I Kina såg man tydligt riskerna med detta då Volodymyr Zelenskyj skälldes ut i Vita huset i slutet av februari. Ingen kinesisk tjänsteman vill hållas ansvarig för att ha anordnat ett möte där Xi Jinping behandlas likadant, eller på något vis tappar ansiktet.

Efter att Kina i veckor har beskrivit USA:s tullar som hegemonistisk mobbning, vore den politiska kostnaden för Xi Jinping att plötsligt byta fot större än att hantera de ekonomiska konsekvenserna. I Kina finns vidare en djupt ingraverad uppfattning om att man tål mer stryk än USA.

Xi Jinping är inte beroende av börskurser eller mellanårsval för att behålla makten. Den rättfärdigas med att stå upp mot väst, vilket visades då Kinas utrikesministerium efter Trumps tullar delade ett trotsigt tal av Mao Zedong från Koreakrigets dagar.

Omöjligt dödläge

Xi Jinpings fällde sin första kommentar om Trumps tullar först till denna helg. Han sade att Kina inte räds orättvist förtryck, då landets utveckling de senaste 70 åren beror på självtillit och hårt arbete snarare än tjänster eller gåvor från utomstående. En klar kontrast till tidigare retorik, där Kinas framsteg kopplats samman med reformer och ökad öppenhet mot omvärlden.

Inte heller Donald Trump är direkt känd för att vilja visa sig svag, och har klargjort att även USA är redo för kortsiktiga ekonomiska kostnader. Två populistiska ledare med vitt skilda personligheter i helt olika politiska system – som dessutom båda anser sig ha överhanden – gör det osannolikt med samtal mellan Donald Trump och Xi Jinping inom den närmaste framtiden.

Det är alltså psykologi snarare än ekonomisk logik som är avgörande för en lösning. I bästa fall lyckas försök att kommunicera på lägre nivå, vilket dock kommer gå trögt givet erfarenheterna från sist det begav sig. I värsta fall ökar irritationen mellan då ingen vill ge med sig, varpå konflikten sprider sig till andra områden.