Jojje Olsson: Kina blir ingen bra vän för att USA har blivit sämre

Albert Einstein beskrev höjden av dumhet som att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat. I så fall måste höjden av naivitet vara en upprepning av samma förhoppningar i väntan på annorlunda utfall.

Ett sådant exempel är artikeln ”Ge Kina en ny chans” på Di:s ledarsida. Där framhåller tidningen ett närmare samarbete med Kina som svar på Donald Trumps tullpolitik. Förhoppningen är att pressen från USA ökar Kinas incitament för att ”hitta nya vänner” genom att agera öppet och hederligt.

Förvisso noteras i förbifarten hur Kina ”provocerar” Taiwan och stödjer den ryska regimen. Men samtidigt frågas retoriskt:

“Så länge man är medveten om riskerna, varför då inte se möjligheterna med att närma sig Kina?”

Försvarar kinesisk djupvattenhamn…

Ett svar på den frågan är att Di:s ledarsida saknar kunskap om riskerna. 2018 ville man tillåta ett kinesiskt företag att bygga en djupvattenhamn i Lysekil, trots att ägarens nära band till Kinas militär och kommunistparti redan belagts i svenska medier.

Ändå benämndes kopplingarna till Kinas myndigheter som ”eventuella”. Istället varnades för ”den tilltagande alarmismen kring kinesiska bolags eventuella politiska agendor” i Sverige. Det trots att Säpo samma år larmade om de politiska påtryckningar som Kinas investeringar kan medföra.

… och Huawei

Tidningen blev sedan ensam om att med näbbar och klor försvara Huaweis närvaro i vårt 5G-nät. En ståndpunkt som förvisso delades av bolag som Ericsson och företagsledare som Jacob Wallenberg, av rädsla för kinesiska repressalier mot den egna verksamheten.

Men Di var enda ledarsida – eller ens opinionsbildare – i hela Sverige som stödde att ett kinesiskt företag med kopplingar till militären skulle finnas i svenskt 5G. Efter att Post- och telestyrelsen fastställt förbud mot Huawei, så publicerade Di 2021 ett öppet brev från företaget där regeringen uppmanades att ignorera myndighetens beslut.

Tydlig okunskap

Denna naivitet bottnar sannolikt delvis i okunskap, vilket en ledartext från sommaren 2017 med den talande rubriken ”Hög tid att hoppa på det kinesiska tåget” ger vid handen. Där menade samma ledarsida att Japan, på grund av Donald Trump, vände sig till Kina för säkerhetsgarantier.

Men när texten skrevs hade Abe Shinzo och Xi Jinping inte haft någon kontakt alls på tio månader. Tidningen Japan Times påpekade samma vecka hur relationen med Kina var sämre än någon gång sedan 1970-talet. Artikeln har tagits bort från Di:s hemsida, men finns tillgänglig via Internet Archive.

Abe Shinzo blev sedan med tiden den ledare som utvecklade bäst personlig relation med Donald Trump, vilket fick alliansen mellan de båda länderna att stärkas betydligt.

Kulturkrig om frihandel

Ännu en förklaring till vurmen för Kina är sannolikt att dogmatik tillåts segra över pragmatik. Frihandel ska uppmuntras till varje pris, och alla som utåt uttrycker sig på ett korrekt vis står på rätt sida. Lite som ett kulturkrig, med signalering kring frihandel. Att det sedan råkar vara ett leninistiskt parti, som med järnhand styr över en av världens mest reglerade och stängda ekonomier, verkar spela mindre roll.

Enligt dogmatikens logik är frihandel positivt även med en aktör som bara de senaste åren har subventionerat sina tillverkningsindustrier med tiotusentals miljarder kronor. Samtidigt har denna aktör också dumpat överskottet på öppna marknader och inte tvekat att använda beroende som politisk hävstång.

Dogmatik blir naivitet

Dogmatik fungerar sällan väl under dramatiskt förändrade omständigheter, och förvandlas ofta till naivitet när den kombineras med okunskap.

Kinas ”förhandlingsposition är försvagad”, får vi nu veta i Di:s senaste ledarartikel om landet, med samma självsäkerhet som vore det japansk säkerhetspolitik. Tesen är att EU nu bör utnyttja detta. Det framhålls visserligen att Kina även tidigare har lovat att förbättra villkoren för utländska företag, men denna gång sägs regimen ha ”ovanligt många skäl” att leva upp till dessa löften.

Målet är att splittra

Men tyvärr agerar inte diktaturen i Kina som en näringslivsstyrelse. Maktmonopolet rättfärdigas med att göra Kina ”starkt” och stå upp mot den västvärld som tidigare utnyttjade landet. Det innefattar Europa, som upplevs vara den svaga länken i den transatlantiska allians som Kina till varje pris vill splittra.

För Kina utgör tullkriget en utomordentlig möjlighet att skapa sprickor mellan USA och världens demokratier – inte en anledning att justera sin industripolitik efter europeiska önskemål. I detta påhejas världens mäktigaste kommunistparti ironiskt nog av en svensk ledarsida som utger sig för att verka i en liberal presstradition och förespråka fri marknadsekonomi.

I vad som är vår tids viktigaste geopolitiska konflikt har Di:s ledarsida vid otaliga tillfällen kommit med klagomål som att Joe Biden försöker ”sätta åt Kina”, och att Europa måste undvika att dras med i USA:s tendens att se Kina som en konkurrent snarare än partner.

Hedersgäst i Moskva

Hade tidningens ledarredaktion styrt Sverige vore vi redan fast i kinesiskt 5G, med Nordens enda kinesiska djupvattenhamn precis norr om Göteborg. Och trots Kinas stöd för det största invasionskriget i Europa på 80 år, så skulle vi outtröttligt utforska nya samarbeten med landet på grund av missnöje med USA:s president.

När Ryssland denna vecka firar ”segerdagen”, så ska Kinas militär marschera tillsammans med den ryska armén på Röda torget. Detta under uppsikt av Xi Jinping, som under tre dagar är Vladimir Putins hedersgäst i Moskva. Så mycket för Kinas press att hitta nya vänner och incitament att agera hederligt.

Visst finns all anledning att kritisera Donald Trumps handelskrig. Men det måste kunna ske utan att storögt förföras av en illa förtäckt kinesisk charmoffensiv, vars retorik så tydligt skiljer sig både från hur Kina agerar och vad som sägs i inhemska medier eller interna partidokument.

Jojje Olsson, författare och journalist, flyttade till Peking 2007, men bor och verkar sedan 2016 i Taiwan. Detta efter att ha nekats visum i Kina på grund av sin bevakning.

Jojje Olsson: Tullkriget handlar mer om psykologi än ekonomi

Jojje Olsson: Handelskonflikten mellan USA och Kina har bara börjat

Jojje Olsson: Ny nivå av handelskrig att vänta

Jojje Olsson: Volkswagens kinesiska dödskyss

Jojje Olsson: Strafftullar på kinesiska elbilar nödvändiga | Affärsvärlden