Krönika: Har tekniken gjort värdefilosofin värdelös?

Historiskt har en så kallad värdebaserad investeringsstrategi på lång sikt alltid givit den bästa avkastningen jämfört med exempelvis teknisk analys eller investering i tillväxtbolag. Tar man bara en tillräckligt lång tidsperiod så är det vad all data pekar på när man tittar på aktier utifrån om de är så kallade värdeaktier (låg värdering) eller tillväxtaktier (hög tillväxt) eller något annat.

Ända sedan januari 2007, alltså i 12,5 år, har dock värdeaktier gått väsentligt sämre än tillväxtaktier. Ackumulerat är skillnaden i avkastning −136 procent. Enbart de två sista åren är skillnaden −21 procent. Värdeinvesterare sliter sitt hår.

Siffrorna gäller de breda USA-indexen Russell 1000 Value / Growth och kommer från en analysrapport från kapitalförvaltaren O’Shaughnessy Asset Management (OSAM).

12,5 år av dramatisk underprestation är rekordlångt och värdeinvesterare världen över sliter sitt hår. Dels för att man tappar avkastning men kanske ännu mer för att man tvingas ifrågasätta hela den världsbild många byggt hela sin karriär kring.

Analysrapporten från OSAM har genom att gå igenom data tillbaka till 1926 landat i en intressant slutsats. Det visar sig att värdeaktier kraftigt underpresterade mot tillväxtaktier även 15-årsperioden 1926–1941. Då var skillnaden i avkastning 6,1 procent per år. Från 2007 till nu är skillnaden 6,0 procent.

En analys av bolagsstrukturen visar att tillväxtbolag 1926–1941 dominerades av tillverkningsindustri medan värdebolagen dominerades av ”utilities”, som järnvägar och el-/vattenbolag. Vi återkommer till tolkningen av det.

Författarna går sedan igenom vad de ser som fem distinkta tekniska revolutioner där den första är den industriella revolutionen cirka 1780–1830 och den femte och senaste är telekom- och IT-revolutionen som de anser startade cirka 1970 och som vi nu är mitt inne i ”utrullningsfasen” av. Perioden 1926–1941 ses som mitten av den fjärde tekniska revolutionen som kretsade kring olja, bilar och massproduktion.

Författarna ser för varje teknisk revolution två faser, installationsfasen och utrullningsfasen, på vardera 20–30 år.

Installationsfasen är då ny banbrytande teknik uppfinns och börjar kommersialiseras, först i marginell skala och sedan i en hysterisk tillväxtfas, ofta tillsammans med en investeringsbubbla. En effektiv förbränningsmotor tillsammans med billig olja och Fords löpande band blev cirka 1910 startskottet för ”installationsfasen” i den fjärde tekniska revolutionen.

Utrullningsfasen följer efter en vändpunkt då den värsta hysterin punkterats samtidigt som den nya tekniken på bred front rullas ut och i grunden stöper om världen. Utrullningsfasen för bilen och massproduktionen varade från cirka 1930 till cirka 1970.

I brytpunkten mellan installationsfas och utrullningsfas finns en period då den hysteriska nybyggarandan överlappar med utrullningsfasens massmarknad. Som investerare ser man då både ”hysteriska värderingar” och marknader som både hunnit bli väldigt stora men ändå fortsätter växa snabbt. Det var här tillverkningsindustrin befann sig 1926–1941. Den nya teknikens bolag hade hunnit bli jättebolag och tillväxten fortsatte, åtminstone relativt ekonomin i övrigt. Parallellen idag är så klart FANG-bolagen och andra teknikjättar som efter lanseringen av Apples iPhone 2007 alltmer dominerar både världen och börsindex.

Värdebolagen domineras dock under båda dessa brytpunktsperioder (1926–1941 och nutiden efter 2007) av ”balansräkningstunga” bolag. Då var det järnvägar och elbolag. Nu är det banker. Dessa pressas av den nya tekniken på flera sätt. Dels innebär bilismen respektive fintech ny konkurrens. Dels pressas bolagen av regleringar från myndigheter som i vanlig ordning prioriterar gårdagens problem (järnvägsoligopol respektive finanskris) istället för dagens utmaningar.

Om denna analys är riktig så är slutsatsen att värdeinvestering som investeringsstrategi kommer uppleva en renässans den dag tekniksektorn börjar mogna. Nu när majoriteten av världens befolkning har en smartphone kanske det inte är så långt kvar?

Nyfiskat från nätet:

Jag lyssnar på podd kanske 10 hr per vecka. På 1,5x hastighet vanligtvis. (Flertalet poddare pratar antingen så långsamt och/eller med så lite substans att ökad hastighet funkar fint för mig, även om man blir lite trött i huvudet efter ett tag.)

Det är ytterst sällan går jag ner på normal hastighet och dessutom lyssnar två gånger på samma podd. Det här var en sådan gång.

Lyssna INTE om du vill behålla åsikten att nationalekonomer är ytliga torrbollar. Eller inte vill höra skämt om symfoniorkestrar. https://t.co/lGB5XYuaxY

— Peter Benson (@benson_ptr) July 25, 2019

Bifogar även denna bisarra film. Karl’n är helt klart en infantil narcissist/psykopat men jag tycker den här filmen är rolig på riktigt.

Vad är sjukast? Denna film eller att Trump stiger lite (från rock-bottom nivå) i min aktning när jag ser den? https://t.co/8SrPpfXw4V

— Peter Benson (@benson_ptr) July 25, 2019