Krönika: Skeva chefsskiften skämmer

Visst var det Jan Wallander, som från 1970-1991 tog Handelsbanken från kris till världsbäst, som skrev i sin utmärkta lilla bok Med den mänskliga naturen – inte mot! att en VD-insats kan ske på tre nivåer?

1. Den vanligaste stannar vid att driva verksamheten som tidigare. Det kan vara gott nog och innebära tillväxt, högre vinster och nöjda kunder. Men denna VD lämnar inget bestående avtryck.
2. På den andra nivån lyckas VD faktiskt påverka och i grunden förändra firman men då med fokus på processer, kostnadsstruktur, produkter och kanske konkurrenskraft. För att göra detta krävs många år av träget arbete. Inte alla får chansen och många misslyckas.
3. Den tredje VD-nivån är att också ändra företagskulturen på djupet. För att göra detta krävs ett kraftfullt mandat, kanske 10 års envetet arbete och en hel del tur och skicklighet. Ytterst få lyckas.

Varje ny VD börjar i princip från ruta ett på denna möjliga förändringsresa. Vid ett VD-skifte nollställer man färdmätaren. Det har alltid funnits en så kallad VD-karusell. Men nu har karusellen blivit helt skev och framkallar mer illamående än tidigare. Skevheten beror på att skarven mellan gammal och ny VD ökat jättemycket. Detta eftersom EU:s så kallade MAR-regler nu kräver att börsbolag ska informera omedelbart om allt viktigt. Information måste alltså gå ut bums så snart VD och/eller styrelse beslutat om en kommande förändring. Det låter bra men innebär i praktiken en stor nackdel för bolagen.

Innan MAR kunde en styrelse som ville byta VD bestämma sig för att påbörja en rekryteringsprocess och offentliggöra VD-skiftet först när man skrivit på med en ny VD. Nu går inte det och istället står styrelsen inför två dåliga val:

1. Ge nuvarande VD sparken helt offentligt vilket skapar ökat tumult och behov av att hitta en acceptabel vikarie.
2. Förnedra sig med en massa vita/genomskinliga lögner om att nuvarande VD är toppen men att hen tyvärr vill avgå om något år, vilket råkar sammanträffa med när en efterträdare kan vara på plats.

I båda fallen blir effekten att bolaget förlorar styrfart och fokus under väldigt lång tid. Det finns dock sätt att minimera MAR-skadan.

Huvudägaren agerar själv. Det är typiskt sett först när det finns undertecknade avtal eller styrelsebeslut som det blir oundvikligt att förhålla sig till MAR. De enda som har en realistisk möjlighet att agera utanför styrelserummet är starka huvudägare. De har rätt att i egenskap av aktieägare träffa vem de vill och kan skaka hand på saker som inte formellt binder bolaget men ändå uppfattas som trovärdigt. Är det oetiskt om en huvudägare agerar frifräsare på detta sätt? Det kan absolut vara oetiskt beroende på omständigheterna. Men det kan också vara till stor gagn för bolaget om alternativet är en skadlig pressrelease som skapar ett årslångt vakuum på VD-stolen. Det är helt enkelt olika från fall till fall.

Interna kandidater. Det är alltid riskabelt att byta VD. Särskilt om väljer bland främlingar. Att odla interna talanger är bättre på många sätt och med MAR är fördelen ännu större eftersom man kanske kan korta ner rekryteringstiden från kvartal till dagar.

Rullande successionsplanering. Ett annat spår är att avdramatisera hela VD-rekryteringsfrågan. Om VD-rekrytering är vardagsmat istället för stort drama så kortsluts MAR-igheten bort. Så här kunde det funka:

• Styrelsen inser att valet av VD är dess viktigaste uppgift och beslutar därför att varje år arbeta aktivt med successionsfrågan. Utvald styrelseledamot eller rekryteringskonsult får i uppdrag att varje år förutsättningslöst träffa ett antal relevanta VD-kandidater och sedan rapportera tillbaka till styrelsen.
• Denna successionspolicy beskrivs tydligt i årsredovisningen vilket tillgodoser högt ställda krav på offentliggörande.

Pedagogiken blir viktig. Nuvarande VD måste uppfatta processen som en rimlig säkerhetsåtgärd för bolagets bästa och inte som ett missnöje eller ”vänsterprassel” där styrelsen suktar efter någon ny. Men det är en mognadsfråga för styrelse och VD att man klarar av en sådan diskussion. Alternativet, att EU-reglerna blir vettiga, lär nämligen dröja. /PB