Medborgarlön är enkelt att finansiera men svårt att genomföra

Nedan följer ett helt hypotetiskt räkneexempel där grundförutsättningarna är följande:

• Ett bidrag som ger tillräckligt att leva på. Om än snålt. Här räknar vi på 8 076 kronor per månad. Siffran är vald med omsorg. Det är nämligen nivån för maximal garantipension, tidigare känd som folkpension.
• Omfattar alla vuxna medborgare vare sig man är luffare eller miljardär. I Sverige handlar det om cirka 7,2 miljoner människor. (I praktiken är det mer aptitligt om UBI för löntagare inte är ett bidrag utan istället ett automatiskt skatteavdrag på lika mycket. Det ändrar dock inte matematiken ett dyft.)
• Den totala kostnaden för UBI (räknat som bidrag och skatteavdrag) blir då cirka 700 miljarder kronor per år eller 16 procent av BNP. För skattebetalarna blir det ett plus i plånboken.

Tabell 1 sammanfattar det hela och där framgår att det krävs stora förändringar för att bekosta kalaset. Jag räknar på fyra finansieringskällor som är direkt kopplade till skatter och bidragssystemen.

1. Slopade bidrag. 2016 var de offentliga transfereringarna 578 miljarder kronor. Ungefär hälften av pengarna går till ålderspension men å andra sidan är det bara en mindre del av den allmänna pensionen som överstiger nivån 8,1 Tkr per månad. Ett grovt antagande är att hälften av alla bidrag och transfereringar kan skrotas. Den kvarvarande hälften bör räcka både till att lämna pensionärerna i orubbat bo och att ha kvar de bidragssystem som bedöms nödvändiga.
2. Reducerad byråkrati. Sverige lägger årligen 291 miljarder kronor på ”allmän offentlig förvaltning, enligt det internationella klassificeringssystemet COFOG som SCB använder. Men det är bara toppen av isberget. Lägger vi på alla byråkrater som därutöver gömmer sig i budgeten för sjukvården, skolan och alla andra politikområden så handlar det säkerligen om 10 procent av BNP som vi lägger på byråkrati. Enbart i de statliga myndigheterna finns 220 000 anställda. Lägg därtill alla kommuner och landsting. Mycket av detta läggs på att skapa, förändra, upprätthålla och kontrollera alla de minst 30 bidragssystem Sverige har idag. Självklart finns det 100 miljarder kronor att spara om man kan skrota bidragssystem i stor skala.
3. Slopat jobbskatteavdrag. Alliansregeringens stolthet. En skattesänkning som ingen förstod att de fick. Att ta bort jobbskatteavdraget sparar 104 miljarder kronor.
4. Sänkt brytpunkt statlig inkomstskatt. Att höja skatten blir nödvändigt för att få ihop kalkylen. Jag räknar med att statlig skatt betalas från 12 Tkr per månad vilket med ett grovt överslag ger cirka 300 miljarder kronor i ökade skatteintäkter.

Som framgår av tabell 2 så summerar detta till mer än vad UBI skulle kosta, vilket kan ses som ett slags säkerhetsmarginal eller utrymme att ”muta” särskilt arga särintressen. Skulle UBI vara bra eller dåligt för en vanlig löntagare? Tabell 3 nedan visar effekten för en ensamstående med ett barn och en typisk industriarbetarlön på 30 000 kronor. Hen skulle få en tusenlapp netto extra i handen per månad med UBI.

Den här krönikan är en lek med siffror präglad av begränsat utrymme och medvetna förenklingar. Det finns många både utmaningar och möjliga förbättringar. Syftet med övningen är att visa att det finns realism i påståendet att UBI är ekonomiskt genomförbart. I politiken finns det hårdare nötter.