Per Lindvall: Jubelår i skogsindustrin – men skogsägare går miste om högkonjunkturen

Virkespriserna har hållits nere - trots skenande priserna på förädlade produkter. Det är ett tydligt bevis på massa- och pappersindustrins marknadsmakt i sina virkesfångsområden, skriver Per Lindvall i en krönika.
Foto: TT

Det går bra nu! Svensk skogsindustri har glada dagar. Priserna på sågade trävaror är på rekordnivåer, massan bubblar på hög höjd, liksom även förpackningskartongen. De enda som inte har sett till högkonjunkturen är skogsägarna, där prisökningarna på virke inte ens har hållit takten med kostnadsökningarna. Men det kan ändras. 

SCA:s rapport för första kvartalet i år visar att det råder ett jubelår i svensk skogsindustri. Lönsamheten är på höjder som aldrig skådats. Vad sägs om en avkastning på sysselsatt kapital för koncernens två kraftlinerbruk i Obbola och Munksund under första kvartalet i år på 70% och en Ebitda-marginal på 45%? Nej, vi pratar inte nätverkseffekter eller oligopol utan en insatsvara till produktionen av wellpapp.  

HÅLLER NERE KOSTNADERNA

SCA:s trävarurörelse nådde en avkastning på på närmare 60% och en Ebitda-marginal på 35%. Massabruket i Östrand nådde i jämförelse inte lika höga höjder, men en avkastning på 23% är ändå imponerande.

En viktig förklaring är att svensk skogsindustri har varit mycket duktiga på att hålla nere sina råvarukostnader. SCA:s skogsrörelse är ett exempel. Rensat från de icke kassaflödespåverkande ”omvärderingarna av växande skog” på 454 miljoner kronor, så var rörelseresultatet oförändrat jämfört med fjolårets första kvartalet in på  drygt 100 miljoner kronor. Det kan ställas i relation till det bokförda värdet på 85 miljarder kronor, vilket är närmare 80% av det sysselsatta kapitalet i SCA-koncernen.

Den extrema lönsamheten för kraftlinern ska också ses i ljuset av att tillgångarna i praktiken är avskrivna, så det är en för skogsindustrin klassisk ”rost och röta-effekt”. Avkastningen kan också kontrasteras mot den ”rekordnivå” på 11%, som Billerud Korsnäs säger sig ha uppnått första kvartalet. Men Billerud Korsnäs har då att dra runt den mycket dyra investeringen i Gruvön. Östrands relativt blygsamma avkastning förklaras av att det bruket också är nyinvesterat.

DANSAR VÄRÖ-DANS

Att virkespriserna har kunnat hållas nere så mycket trots de skenande priserna på de förädlade produkterna är ett tydligt bevis på massa- och pappersindustrins marknadsmakt i sina virkesfångsområden. För SCA vill hellre se vinsterna i industriledet än att de sprättas ut i skogen, då självförsörjningsgraden ligger runt 50%.  

Att skogsindustrin har haft god hjälp med att hålla nere virkespriserna förklaras också av att statliga Sveaskog ser som sin uppgift att leverera sin virkesvolym på 11 miljoner m3fub (13 miljoner m3sk) till de villkor som industrin sätter. Sveaskog lyckades under fjolåret öka virkespriserna med 0,4%, vilket gjorde att resultatet sjönk jämfört med 2020, om man beaktar att de för fjolåret tryckte upp en större del av skogsvårdskostnaderna i balansräkningen. Man ska då veta att Sveaskog står för 15% av den svenska skogsindustrins virkesförsörjning. För de norrländska bruken, inte minst Munksund, står de för en väsentligt högre andel. För vissa bruk är det sannolikt över 50%. Det verkar inte vara Sveaskogs uppgift att använda sin marknadsmakt för att tjäna pengar och driva upp virkespriserna.  

Danske: Ukrainakriget påverkar den svenska skogssektorn

För i likhet med Södra så importerar även Sveaskog virke från Baltikum, till priser som är mer än de dubbla mot vad de får för sin egen massaved. Södras Lotta Lyrå må dansa sin Värö-dans om olika uppstartsvolymer, men det är en officiell hemlighet att poängen med den dyra marginalimporten från Baltikum är att hålla nere priserna på hemmaplan. Och inom Svensk Skogsindustri så håller man ihop, i vått och torrt. Det må gälla motståndet mot EU:s taxonomi, ökade krav på avsättningar av skog för att nå EU:s mål att 30% av den växande skogen ska avsättas för att bevara biologisk mångfald och inte minst att priserna på råvaran ska vara ”konkurrenskraftig”, det vill säga dikteras av industrin. 

RIMLIGT ATT DET KNORRAS

Så det är högst förståeligt att medlemmarna i Södra knorrar om de låga virkespriserna. Får man döma av historien så kommer efterlikviderna aldrig att kunna kompensera för de låga virkespriserna. 

Men historien visar också att rätt vad det är kan inte industrin hålla emot. Vi har sett det under tidigare högkonjunkturer, som i mitten på 70-talet och på 90-talet. En färsk analys från Handelsbanken tror att virkespriserna kommer att stiga upp mot 40% i år. Det kan bli mer. Priserna på finskt virke ligger idag mer än 70% högre för timret och 40% högre för massaveden. 

Och mer. För virkesflödena från Ryssland och även Ukraina och Belarus har strypts av den ryska krigsmaskinen. Därtill kommer en växande konkurrens från bioenergisektorn. Biobränsle är idag ett konkurrenskraftigt alternativ, och ibland enda alternativet, till gas och kol. Björkflis från Lettland betalas exempelvis idag tre gånger högre än vad en svensk skogsägare får för sin björkmassaved. Och ett än större hot är att skogsägarna får betalt för att lagra koldioxid. Dagens priser på utsläppsrätter skulle ge ett större netto än vilken gallring som helst, alla dagar i veckan, året runt. 

Per Lindvall är frilansjournalist och hemmansägare. 

Dela:

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.

Grundreglerna är:

  • Håll dig till ämnet
  • Håll en respektfull god ton

Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.



Här hittar du alla krönikor