Skolgången som inte blev av

Nedstängningen av skolorna är pandemihanteringens absolut största misstag.
Skolan
Foto: Gorm Kallestad / TT

Ett år av pandemi har inte gett några stora svar, men i alla fall några insikter. Om vi till exempel delar upp länder i fattiga och rika, ser det ut som att fler har dött i covid-19 bland rika länder än i fattiga. Däremot har många fler dött av effekterna av pandemiåtgärderna i fattiga länder, än i rika. En stor del av detta beror på att förutsättningarna varit helt olika, kanske främst i termer av demografi, men också ekonomi.

Fattiga länder har oftast en yngre befolkning, men sämre nationell ekonomi. Det innebär i praktiken en lägre sannolikhet att drabbas av covid-19, men samtidigt sämre möjlighet till stöd under restriktionerna. Trots detta har rädslan för pandemin gjort att man i många fattiga länder stängt ned på samma sätt som rika länder.

Under dessa nedstängningar har sjukdomar som HIV och malaria ökat, tonårsgraviditeterna blivit fler, hustrumisshandelsfallen gått upp, färre vaccinationer har genomförts, fler har dött under graviditet och i barnsäng, färre barn har klarat sitt första år och fler sexuella övergrepp har skett. Vid nedstängningarna har folk förlorat sin inkomst vilket gjort att svält och svält-relaterade sjukdomar ökat.  Detta är så vansinnigt sorgligt. Kanske framför allt därför att dessa hårda restriktioner inte byggt på det som faktiskt hänt och faktiskt antal dödsfall eller smittspridning utan snarare en rädsla för covid och rädsla för det som skett i andra länder. Jag förstår att det varit svårt att ta allehanda beslut under pandemin rent generellt, men lägger vi ihop detta är det som att hela fattigdomsbekämpningen tagit ett decenniumstort kliv bakåt i tiden. Här pratar vi alltså om mycket långsiktiga effekter.

1,5 barn utan skola

En stor del av detta handlar om nedstängningen av skolorna. Drygt 190 länder stängde ned förra våren, vilket påverkade 90% av alla elever, alltså runt 1,5 miljarder barn och unga. Utöver det jag nämnde tidigare räknar Världsbanken med att detta också har påverkat deras framtida löner, då varje ytterligare år med utbildning kan översättas till en 8-procentig framtida löneökning. Jag låter bli att ta fram miniräknaren för jag vill inte räkna ut vad detta innebär för dessa 1,5 miljarder barn….

Skolgången som inte blev av. Den som inte bara innebär en utbildning utan mycket mer: ett annat socialt sammanhang än hemmet, ett mer kontrollerat sammanhang, mer ordnad och strukturerad omgivning, kanske det enda lagade mål mat man får den dagen och en mer säker och trygg miljö. Efter att bland annat ha lyssnat på Anders Tegnell och Stefan Swartling Peterson (professor i global omställning för hälsa) så tror jag att nedstängningen av skolorna kommer att vara pandemihanteringens absolut största misstag. Inte bara i fattiga länder utan även i rika. Vi ser nämligen att den psykiska ohälsan har ökat, att självmordsrisken har gått upp och sömnen har blivit sämre. Dessutom har den fysiska aktiviteten minskat, särskilt i de yngre grupperna.

Inte bara forskningsbaserat utan även intuitivt förstår man att digital undervisning har sämre effekt än klassrumsundervisning. Ungas, kanske inte betyg, men i alla fall kunskap, har blivit lidande. Unga har fått sämre möjligheter att utvecklas, studera vidare eller få ett jobb. Kommer allt detta att lösas med den ekonomiska återhämtning som vi nu ser?

För vi har just nu en kraftig ekonomisk återhämtning samtidigt som smittspridningen är fortsatt hög. Parallella världar som är delvis hoppingivande och delvis illavarslande. Men det som oroar mig är de långsiktiga effekterna av pandemiåtgärderna: Hur kan de fattigaste länderna komma igång igen utan mer hjälp från de rika länderna? Hur kommer kvinnornas situation och jämställdheten att påverkas? Hur kommer de ungas ökade ohälsa att utvecklas och vilka förutsättningar till framtid har vi gett dom? Och till sist men inte minst, vi stängde ned för att rädda liv men vad offrade vi och på vilka premisser?

Alexandra Stråberg är chefsekonom på Länsförsäkringar.