Smider planer utan förankring

När den liberala tankesmedjan Timbro nyligen räknade ut att föräldraförsäkringen är en kvinnofälla för medelklassen blev det ett ramaskri. Det kan ha berott på att man samtidigt hade räknat ut att föräldraförsäkringen är dyr i förhållande till andra länder och att kostnaderna växer stadigt. Den uppmuntrar inte bidragstagare att gå över till låglönejobb, heller. Och dessutom gynnar den inte barnafödande, för Island har samma nativitetsnivå som Sverige, men bara 57 procent av den svenska kostnaden.

Om statens utgifter för föräldraledigheten skulle minska, skulle också föräldraförsäkringsavgiften bli lägre. ”Enligt ekonomisk teori bör bruttolönen på sikt höjas med lika mycket.”

Ja, ni hör. Skulle man tycka att föräldra­försäkringen är bra för barns hälsa, räcker det med att vara hemma åtta månader, meddelade man också. Och så slutklämmen att på sikt bör föräldrapenningen ersättas med ett förmånligt lån, likt studielånet, som kan betalas tillbaka över tid. För i praktiken finansierar de som har inga eller få barn, de familjer som har tre barn. Och så förskola då. På 1970-talsmanér lanseras formuleringen: ”Barnets behov av anknytning måste inte heller nödvändigtvis vara till föräldrarna.”

Det är precis vad småbarnsföräldrar vill höra. Inte. Vill man prata med väljare som har barn, ska man berätta att de är viktiga för sina barn.

Därför har resten av samhället i åratal fokuserat på exakt hur många månader av föräldra­försäkringen som ska kvoteras till vardera föräldern. Och så föreslår man att familjer i stället först ska låna till bebisen, och sen låna ut bebisen.

Tro nu inte förresten att Sverige har längst föräldraledighet i världen, så bra är vi inte. Estland, Slovakien, Finland, Ungern, Tjeckien, Norge och Sydkorea har längre.

Det klart att en tankesmedja ska väcka tankar. År 1993 föreslog ekonomen Stefan Fölster medborgarkonton. Den enkla tanken var att om man sänker skatten, låter människor behålla den på ett konto så kan de själva dra pengar från kontot när de blivit föräldrar, eller av någon annan anledning inte vill lönearbeta. Hade man inte satt in tillräckligt mycket vid barnets födelse, skulle man kunna ligga back på kontot och sedan betala tillbaka, föreslog Fölster, då forskare på det som i dag heter Institutet för näringslivsforskning. Medborgarkontot skulle vara fundamentet i socialförsäkringarna och då skulle människor själva få ta ansvar för den ekonomiska omfördelning mellan deras livs­perioder som då sköttes offentligt.

Och som i dag sköts offentligt. Det gick helt enkelt inte att genomföra ett frihetligt systemskifte i Sverige. För svenskarna ville inte det.

Rapporten finns att ladda ned hos. Sök på ”1993 Den långa vägen”.

Men det är också det enda ställe där man kan läsa om medborgarkonton i dag.

Och nu vet vi vad svenskarna fortfarande tycker. De tycker nej.

Det räcker inte att ha rätt, man måste få rätt också. Det gäller inte bara partier, det gäller alla. Så om man släpper en idé som inte direkt landar, så kan man alltid hävda att tiden kommer att ge en rätt. Men här har Timbro gapat över väldigt mycket och framför allt inte tagit med det som brukar kallas mjuka värden.

En svensk kan verka rationell, men livet är inte en kalkyl. Föräldrar har i de allra flesta fall mycket starka, fast ibland oformulerade, känslor för sina barn. Vill man ha dem med på tåget är det en utgångspunkt, Timbro.

En av mina kolumnistkolleger redogjorde nyligen för alla de sex olika partier han röstat på genom åren. Mer lättkränkta tog säkert någon form av anstöt, men själv tänkte jag gå steget längre och bekänna det riktigt chockerande: Jag röstar inte. Eller snarare, jag kan inte ens komma ihåg hur länge sen det var jag röstade. Sen gillar jag rösthemligheten. Så ni får inte veta på vilket parti det var. Och även om jag ville tala om det så ärligt talat, jag minns det inte längre.