Staten och kapitalet

Fram till början av 1980-talet var entreprenör liktydigt med en person som ägde en schaktmaskin. Sedan förändrades innebörden. Entreprenör blev en hederstitel för företagare som byggt imperier med två tomma händer, i stil med Ingvar Kamprad och Erling Persson. De senaste åren har betydelsen skiftat igen.

I dag känner jag efter att min plånbok är kvar efter att ha träffat en självutnämnd entreprenör. Missförstå mig inte. Jag har inget emot de kvinnor och män som byggt ett livskraftigt företag från noll. Djupt imponerande människor. Problemet är renommésnyltarna. Gud nåde den som ställer sig i vägen för en “riktig entreprenör”. Det gör bara de usla stackare som inte förstår sig på riktigt entreprenörskap.

Det går inte att påstå att Christian von Koenigsegg är en av dessa skojare. Han framstår snarare som en sportbilsfantast, som håller sin dröm vid liv med alla tillåtna medel. Ingen stor affärsman, dock. Men i debatten kring Saab-affären har, vid sidan av hans svenskhet, hans “entreprenörskap” framhållits.

Exakt hur en sportbilsfabrikör som förlorar pengar även på toppen av högkonjunkturen skulle ha hjälpt det ständigt blödande Saab framstår fortfarande

som en gåta. Bland de blinda är den enögde kung, som 1700-talsfilosofen Jean-

Jacques Rousseau uttryckte saken.

Den svenska regeringen, både den nuvarande och den förra socialdemokratiska, säger sig älska entreprenörer. I praktiken föredrar svenska statens exekutiva makt kapitalister. Ju äldre och större desto bättre. Men även framgångsrika riskkapitalister och finansmän är välkomna in i kansliets korridorer.

Några exempel. I våras valdes riskkapitalnestorn, miljardären och IK-grundaren Björn Savén in i helstatliga Vattenfalls styrelse. Han sitter sedan 2006 även i halvstatliga Nordeas styrelse, där staten pumpade in 5,6 miljarder kronor så sent som vid nyemissionen i våras. Den socialdemokratiska regeringen hade en vurm för Getingeägaren, miljardären och friherren Carl Bennet. För att inte tala om det inofficiella men intima samarbetet med familjen Wallenberg, som pågått sedan farfar var ung.

En norsk designer, en ljusskygg amerikan, en något mindre ljusskygg amerikan, en kinesisk bilfabrik med Christian von Koenigsegg som affischnamn, ja det var knappast näringslivspersoner i regeringens trivselzon.

Gruppen gjorde redan från början klart att affären handlade om att få loss så mycket skattepengar som möjligt. Var regeringen beredd att garantera lån? Fyra miljarder kronor eller sju miljarder? Genom att skickligt utnyttja naiva medier och en förhoppningsfull Saab-ledning försatte gruppen politikerna i en utpressningssituation, pressade att riskera skattepengar mot det förtäckta hotet att annars förlora västsvenska röster i valet nästa år.

Statsminister Fredrik Reinfeldt, näringsminister Maud Olofsson eller hennes statssekreterare Jöran Hägglund har haft svårt att dölja hur illa de tyckt om detta märkliga USA-ledda konsortium. Statsministern har skällt ut dem offentligt. I en intervju med Affärsvärlden i nummer 44 gjorde regeringens fordonsförhandlare Jöran Hägglund ingen hemlighet av sin pessimism.

-?Ja, det är klart, det skulle vara bättre för alla företag i fordonsbranschen att ha en stabil och ekonomiskt stark ägargruppering. Det är väl inte det här gänget, sade han apropå Koenigsegg Group.

En månad senare visade det sig att den amerikansk-svensk-kinesiska Koenigsegg-gruppen var precis så otillförlitlig som alla fruktade. Att det pågick så länge som det gjorde är den största gåtan.

Vad Saab Automobile behövde var en kapitalist. I stället fick de Koenigsegg Group. Bevare oss entreprenörer av detta slag.