Kashefi: Sjukvården behöver patientmakt och rejäl finansiering

För några veckor sedan blev jag sjuk. Inte dödssjuk, men i behov av en check-up och bedömning av behov av antibiotika.

Att jag nog var omtöcknad bevisas av att jag ringde min husläkare på vårdcentralen där jag är listad. Egentligen borde jag ha vetat bättre – som tidigare statssekreterare på Socialdepartementet. Min enda ursäkt är att jag inte haft ansvar för sjukvårdsfrågor.

En befäst försvarslinje

Annars hade det suttit i ryggmärgen att i Sverige ringer man aldrig sin vårdcentral – om man inte har ett tydligt definierat problem eller behöver en remiss till nästa vårdnivå.

Ringa vårdcentralen, förresten. Somliga primärvårdsenheter har telefontid på tisdagar mellan åtta och nio – och kommer man inte fram då får man vänta en vecka till. Då har problemen i 90% av fallen gått över.

I de övriga 10% blir patienten ett fall för akuten, trots att de inte borde hamnat där. Antingen för att åkomman inte var akut – eller för att den borde hanterats tidigare. I första linjens vård, som det heter.

Det kan vara den mest missvisande term som någonsin myntats i svensk byråkrati. För primärvården är mycket, men sannerligen inte “första linjens vård”. Möjligen om man inte tänker sig första linjen som en befäst försvarslinje. Mot besvärliga patienter.

Hade tagit 5 minuter

Sagt och gjort. Min vårdcentral tillhör de där som det åtminstone går att komma fram till på telefon. Väl där förklarade jag mina problem. Måhända tog jag i lite.

“Jag har halsont, snuva och tryck över bröstet. Kan jag få tala med en läkare?”

Det fick jag förstås inte. I stället hänvisades jag till akuten. Och när jag svarade att jag bara ville veta om det var allvarligt fick jag till svar att jag borde åka till akuten, och att vårdcentralen inte tar något ansvar för vad som händer om jag inte lyder deras råd.

Nu åkte jag inte till akuten. Det enda jag ville var ju att veta om jag borde få behandling med antibiotika, eller om jag skulle avvakta.

En husläkare hade kunnat svara på det inom fem minuter. Och jag inser att detta också hade orsakat tio minuters journalskrivande för läkaren. Men det hade varit billigare för samhället än ett akutbesök.

Ansvaret skjuts vidare

Slutresultatet blev att jag inte åkte till akuten och att jag i dag känner mig frisk. Men jag funderar på vad som hade hänt om jag hade åkt till akuten? Avvisad i dörren? Eller insläppt, undersökt och utskriven? Tjugotusen skattekronor senare. För det är vad ett akutbesök kostar.

Och jag tänker på alla patienter som på grund av tillgänglighetsproblem väljer att inte söka vård. Många med kroniska problem, som inte passar in i vårdens mallar. Några med symptom som kan tyda på allvarlig sjukdom.

I Sverige raljerar vi gärna om avarter i exempelvis USA, där risken för stämningar leder till överdrivna försiktighetsåtgärder hos vårdgivare.

Vi talar mindre om att regionernas ersättningssystem och fragmenterade ansvarsförhållanden gör att den högsta prioriteten för första linjens vård blir att se till att de vårdsökandes problem blir någon annans ansvar.

Svagt förtroende i Sverige

Att det kostar samhället betydligt mer än om problemet löses på plats spelar då mindre roll. Onödiga remisser, bristande tillgänglighet och hög personalomsättning – allt detta är symptom på ett systemfel.

Ett onödigt fel, dessutom. För Sverige är unikt med sin svaga tillgänglighet i primärvården. I inga andra länder känner befolkningen lika dålig tilltro till första linjens vård.

Personalen som jobbar där ska naturligtvis inte lastas för dessa välkända problem – de gör säkert sitt bästa inom ramen för de regler som systemet satt upp. Problemet är systemet.

Nederländerna och Schweiz är två exempel på att man kan organisera första linjens vård annorlunda. I Nederländerna har primärvårdsuppdraget högre status. Tre gånger så många läkare arbetar som generalister – alltså i första linjen eller som husläkare.

Ingen husläkare skulle försöka frånhända sig ansvaret för sina patienter på samma sätt som i Sverige. Och varför skulle de vilja fly sitt ansvar, deras inkomst hänger ju på att patienterna väljer just dem?

Krävs mer än kosmetiska förändringar

I Schweiz väljer medborgarna inte bara familjeläkare, utan också försäkringsbolag. Många av dessa försäkringsbolag har valt att organisera integrerade vårdkedjor där sammanhållna hälsoorganisationer (HMO:er) har kostnadsansvar för alla vårdinsatser. Där skulle man inte komma på tanken att hänvisa sina kunder till fel vårdnivå, det skulle helt enkelt kosta mer än att lösa problemet här och nu.

Jag tror att vi kan lära av Nederländerna och Schweiz.

Men det kräver att politikerna styr om från en producentstyrd sjukvård till en medborgarstyrd vård. Statsvetaren Nils Karlson och min kollega på Skattenytta 2.0 Mattias Lundbäck har skrivit boken ”Rätt att välja – framtidens sjukvård”. De föreslår en primärvårdsförsäkring, en förändring som skulle göra svensk sjukvård mer patientorienterad.

Jo, apropå första linjens vård. Någon minns kanske att regeringen för åtta år sedan tillsatte en utredning som hette “Samordnad utveckling för god och nära vård”.

Syftet var att “… i dialog med företrädare för samtliga landsting, myndigheter och andra berörda aktörer utarbeta en nationell plan där primärvården är utgångspunkten för en ökad närhet till patienten”

Vad hände sedan? Det som brukar hända efter stora vårdutredningar. Nästan ingenting.

Eftersom bristerna i första linjens vård är ett strukturellt problem som inte kommer att lösas förrän patienterna – som i Nederländerna och Schweiz – bär med sig resurserna för sin egen vård. Det kräver mer än kosmetiska förändringar inom ramen för en producentstyrd organisation. Det kräver verklig patientmakt och en rejäl finansieringsreform.

Bettina Kashefi är tidigare statssekreterare och har även varit chefsekonom på SKR och Svenskt Näringsliv. VD för konsultbolaget Skattenytta 2.0.