Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

E-kronan hotar storbankernas monopolvinster

2019-11-01 14:37
Vice riksbankschef Cecilia Skingsley presenterar planerna på en e-krona. Foto: Lars Pehrson/SvD/TT

KRÖNIKA Riksbanken kan ta tillbaka seignoragevinsterna från bankerna.

Det pratas mycket fintech dessa dagar och hur det kan vända upp och ner på finansbranschen. I det sammanhanget pratas det inte mycket om hur Riksbankens e-kronaprojekt kan punktera en av de svenska storbankernas viktigaste inkomstkälla.

Den svenska Riksbanken ligger tillsammans med Kina i frontlinjen med att ta fram en digital ersättare det klassiska betalningsmedlet sedlar och mynt. Att Sverige och Riksbanken tagit täten i denna utveckling är inte så märkligt. Sverige är det land som visar på den snabbaste övergången från fysiska betalningsmedel till digitala betalningar. (I Kina kan det kanske förklaras av den enorma populariteten för de två digitala betalningsplattformarna Alipay och Wepay.) För Riksbanken som yttersta garant för betalningssystemet och kronans värde så har det skapat ett bekymmer. Genom den sjunkande användningen av sedlar och mynt så har de en allt svagare koppling till den direkta användningen hos konsumenter och företag av kronan som betalningsmedel. 

Den kanal som Riksbanken allt mera har att förlita sig till är istället grossistmarknaden där de banker och finansiella institut som är anslutna till Riksbankens betalningssystem RIX kan reglera sina över- och underskott på inlåning. En bank som råkar ut för en uttagsstorm kan refinansiera sig hos Riksbanken, som är Lender of last resort, genom att pantsätta sina fordringar hos denna och som betalningsmedel erhålla Riksbanksreserver, vilket är Riksbankens motsvarighet till bankernas inlåning.

Men övergången från sedlar och mynt till digitala betalningsmedel har också medfört att Riksbanken har haft allt svårare att styra kredittillväxten och därmed penningmängden, samt också överlåtit en viktig intäktskälla, det så kallade seignoraget.  mellanskillnaden på räntan på sina skuldsedlar och den ränta banken kan tjäna på sina placeringar, till storbankerna. För de digitala betalningarna är istället storbankerna den stora penningskaparen genom att de kan skapa sin egen inlåning när de skapar nya krediter. Bankernas inlåning utgör idag 97 procent av svenskarnas betalningsmedel, M1.

För storbankerna är seignoraget på denna inlåning en mycket lönsam affär. Det kan ses som mellanskillnaden mellan vad de betalar i ränta på sin egenskapade inlåning och vad de får på sin utlåning, med avdrag för avkastningskravet på den skärv av eget kapital som de måste putta in i sin utlåning. Bolånen är det främsta och kanske bästa exemplet. De har låg riskvikt, kräver liten andel eget kapital, och mycket lång genomsnittlig löptid, vilket innebär att den skapade inlåningen har lång livslängd. Inlåning dödas ju när ett lån amorteras eller återbetalas.

Räntemarginalen på bolån, som nu ligger på 1,44 procent enligt Finansinspektionens senaste uppgifter, kan tjäna som en god proxy på vad bankerna drar in på att skapa sin egen inlåning. Tar vi Handelsbanken som exempel är avkastningen på det kapital som används för att backa upp nyskapad inlåning som finansierar ett nytt bolån minst 25 procent. Men eftersom banken är överkapitaliserad så är avkastningen på marginalen väsentligt högre. Och till skillnad från mycket av retoriken runt bolånen, där säkerställda obligationer anges som den främsta finansieringskällan så står inlåningen för en nästan lika stor del. För Handelsbankens hypoteksinstitut Stadshypotek så stod den för mer än hälften av den externa finansieringen.

Och tittar vi på den aggregerade utvecklingen för inlåningen i det svenska banksystemet så har den ökat med närmare 8 procent per år under de senaste 10 åren från 1 863 miljarder kronor tredje kvartalet 2009 till 3 983 miljarder kronor tredje kvartalet 2019. Utlåningen till svenska hushåll, där huvuddelen utgörs av bolån, har vuxit med drygt 6 procent årligen från 2 260 miljarder kronor till 4 117 miljarder kronor under samma period.

Denna mycket kraftiga kredit- och penningmängdstillväxt har emellertid inte drivit inflationen, utan den har ju under samma period legat under Riksbankens målnivå på 2 procent. Privat kreditskapande är därmed, som den brittiske ekonomen Adair Turner visat, ett mycket ineffektivt sätt att driva och kontrollera prisutvecklingen, och det är dessutom procykliskt och riskerar att skapa bubblor.

Men med digitala centralbankspengar så kan mycket av denna ordning ändras. Enligt Financial Times Martin Wolf och Princetonprofessorn Markus Brunnermeier så kan digitala centralbankspengar, som e-kronan, ersätta bankernas egenskapade inlåning. Seignoragevinsterna skulle då återgå till centralbanken. Bankerna skulle vara tvungna att konkurrera om att få förvalta dessa e-kronor för att finansiera sin utlåning. Detta skulle sätta stor press på deras marginaler. Med utgivande av e-kronor skulle Riksbanken också få ett bättre redskap att påverka inflationen och kredittillväxten och därmed den finansiella stabiliteten. En utredning om e-kronan är tillsatt och det återstår att se hur mycket bankerna förmår styra dess slutsatser.

Per Lindvall

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom