Förvirringens tidevarv

KRÖNIKA. Det politiska landskapet är statt i stark förändring, kompassnålen snurrar, och de gamla kartorna avspeglar inte längre terrängen. Men vem ritar på ett trovärdigt sätt de nya?

Så formerar de sig i år igen, arbetarrörelsens kärntrupper med sina röda fanor, bakom paroller som jämlikhet, rättvisa, solidaritet. Det är vackert och fredligt och länkar generationerna till varandra.

Men när de där slagorden ska konkretiseras i reell politik, vad betyder de då? Förra valåret var man för privata välfärdsvinster, ett Europa utan murar, och sociala insatser som generallösning på problem i utanförskapsområden. Det här valåret talar man i stället om kraftigt minskad invandring, tillbakapressat vinstintresse, fler poliser och hårdare tag.

Det vill till att ha kort minne, för att som kampanjande gräsrot inte drabbas av kognitiv dissonans.

Svensk socialdemokrati är inte ensam i sin vilsenhet. Den delas i varierande grad med andra etablerade partier, både här hemma och i andra länder. Brexit och Trump och en Merkel som slutat säga Wir schaffen das är talande tidstecken.

Det politiska landskapet är statt i stark förändring, kompassnålen snurrar, och de gamla kartorna avspeglar inte längre terrängen. Men vem ritar på ett trovärdigt sätt de nya?

Från statsvetarhåll har det tjatats länge om GAL-TAN-skalan. Grönt, alternativt och liberalt kontra traditionellt, auktoritärt och nationalistiskt. Men vad är liberalt hos de många feminister som gör så lite för att uppmärksamma det hedersrelaterade våldet och annat särskilt grovt kvinnoförtryck inom vissa grupper? Och som till och med genom smutskastning – tillmälet rasist etcetera – försökt tysta de kvinnokämpar som menar att kvinnans frigörelse ska gälla alla kvinnor?

Nere på kontinenten finns ett antal politiska ledare och rörelser som med explicit hänvisning till omsorgen om liberala värden som yttrandefrihet och hbtq-rättigheter vill begränsa påverkan från kulturer som släpar efter i den frågan. Exempelvis Nederländernas Geert Wilders.

Projektet kan möjligen kallas nationalistiskt, definitivt xenofobiskt – men traditionellt eller auktoritärt? Knappast. Snarare är det ju livsstilsliberalt.

En annan kär gammal statsvetarkarta är World Value Surveys undersökningar, där Nordeuropa i allmänhet och Sverige i synnerhet sticker ut i övre högra hörnet med progressiva värderingar gällande minoriteter, starka idéer om individualism och självförverkligande, samt att religion är en privatsak.

En hel del ligger förstås i detta. Fredrik Lindström var inte alldeles ute och cyklade när han kallade Sverige världens modernaste land.

Men kan vi vara alldeles säkra på att inte åtminstone en del av den uppmätta svenska moderniteten handlar om lydighet mot auktoriteter, det vill säga något icke-modernt? En progressiv elit med begränsad markkontakt drillar oss att lydigt rapa upp de progressiva flosklerna – är det möjligen en tänkbar delförklaring? Vi håller tjusiga middagstal om yttrandefrihet och demokrati och mångfald. Men lever vi upp till det? Fråga min kompis, studenten i pedagogik på svensk högskola, som var med om att professorn uppmanade alla i undervisningsgruppen som kallade sig feminister att resa sig upp.

Bara han och en person till satt modigt kvar.

Icke-svenska betraktare, från Karl-Ove Knausgård till amerikanska bloggjournalister, har påtalat det stränga, rentav repressiva samtalsklimatet som råder här i vissa frågor. Tvärvändningen i flyktingpolitiken är ju ett nästan överpedagogiskt exempel på hur bra vi är på att springa i flock, nedtrampandes avvikaren med den utmanande åsikten.

För att inte tala om den djupt antimoderna identitetspolitiken – eller kalla det tribalism – som ätit sig ända in i regeringen. Kulturminister Alice Bah Kuhnkes – ur konstitutionell synvinkel ytterst olämpliga – stöd till Svenska Akademiens avgångne ständige sekreterare Sara Danius är där praktexemplet.

Så, kära statsvetare, ut i terrängen och rita nya kartor nu. För de gamla duger snart inte längre.

Författare och debattör som medverkar i Affärsvärlden med en krönika var fjärde vecka.

Nej till no-sylt-politiken

Och om jag nu fått i gång lite nytt och spänstigt kartografrerande, kära statsvetare, tänk också över följande: Vad krävs av ett land för att få kalla sig välfärdsstat? Är den förenlig med en så djupt segregerad skola som den svenska, med enorma kvalitetsskillnader? Med de evighetslånga, och växande, sjukvårdsköer, som allt fler medel- och höginkomsttagare betalar sig ur?

Och hur rimmar den med no-sylt-policy till gröten på vissa ålderdomshem?

Dela:

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.

Grundreglerna är:

  • Håll dig till ämnet
  • Håll en respektfull god ton

Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.



OBS: Ursprungsversionen av denna artikel publicerades på en äldre version av www.affarsvarlden.se. I april 2020 migrerades denna och tusentals andra artiklar över till Affärsvärldens nya sajt från en äldre sajt. I vissa fall har inte alla delar av vissa artiklar följt på med ett korrekt sätt. Det kan gälla viss formatering, tabeller eller rutor med tilläggsinfo. Om du märker att artikeln verkar sakna information får du gärna mejla till webbredaktion@affarsvarlden.se.