Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Hur demokratiskt hållbart är det?

2019-01-30 18:00

I det demokratiska normalläget viftar hunden på svansen. Eller med vår grundlags formulering: all offentlig makt utgår från folket.

Med Löfven 2 på plats ska det motsatta förhållandet testas: en hundviftande svans. Det är onekligen innovativt. Men hur demokratiskt hållbart är det?

En uppenbar underlighet är att vi nu på femte året har en vänsterregering, fast parlamentet är borgerligt. Till denna snöpning av folkviljan har nu tillkommit isoleringen av, inte ett utan två, så kallade ytterkantspartier.

När bara SD satt i frysboxen saknade 13 procent av väljarna reell representation. Nu är de över 25 procent, alltså den sammanlagda röstandelen för V och SD.

Detta motsvaras inte av sakpolitisk alienation hos ”de oberörbara”. Tvärtom. I en Demoskop-undersökning om väljarnas syn på januariöverenskommelsen luktar det starkt av SD om de mest populära punkterna, som att lättare utvisa för hedersrelaterade brott och hårdare krav för medborgarskap. Och tittar vi på de minst populära förslagen, ser vi att V har stöd för sitt högprofilerade motstånd mot marknadshyror och slopad värnskatt.

Om vi sedan granskar hela politikområden, är det uppenbart att regeringen fronderar mot opinionen i de senaste årens viktigaste fråga. Med den framförhandlade utvidgningen av anhöriginvandringen fortsätts marschen bort från den stramare politik som började signaleras – och i viss mån genomföras – under senhösten 2015. Den så kallade gymnasielagen från i våras var ett annat avsteg. Rakt mot väljarnas önskningar. Senaste siffrorna från SOM-institutet visar att över hälften av väljarna vill minska flyktinginvandringen, medan bara 23 procent tycker att minskning är en dålig idé.

Hur påverkas det demokratiska systemets legitimitet av fjärmandet mellan styrande och styrda? En färsk Novus-undersökning borde oroa: ”Har ditt förtroende för politiker ökat eller minskat sedan riksdagsvalet 2018?” Frågan ställdes när regeringsbildningen var klar. Ynka 5 procent svarade ja, medan hela 70 procent kände ett kraftigt minskat eller lite minskat förtroende.

Den demokratiska klyftan har fångats in fint av Markus Uvell i boken Bakslaget (Timbro, 2018). Uvell visar övertygande hur en politisk och medial agenda växt fram, som under lång tid varit betydligt mer radikal än vad medborgarna efterfrågat. ”Bakslaget” handlar i Sverige inte om ett radikalt missnöje hos marginaliserade grupper, utan om en bred längtan inom alla samhällsklasser efter mer av realistisk problemlösningspolitik och mindre av symbolfrågor och upphetsade pseudodebatter om till exempel unisextoaletter.

(En parentetisk gissning är att Uvells fokusgrupper är måttligt förtjusta i nya kulturministerns frisyr…)

Uvell bjuder på mycket mer nyanser än den bland statsvetare så populära Galtan-skalan, vilken med värdeladdade ord som ”liberal” och ”auktoritär” försöker blanda bort korten. Är det verkligen auktoritärt att strama åt Europas mest generösa invandringspolitik, givet våra stora integrationsproblem? Och är de senaste årens genomslag för individskymmande och kvoteringskrävande identitetspolitik verkligen liberalt?

Det moderna Sverige hade länge en formidabel arena för fruktbar debatt mellan progressiva och konservativa: socialdemokratin. Kapitalismen tämjdes men bejakades och vi blev rikast i världen. Olof Palme gick i tuff dialog med 68-vänstern men lät sig också påverkas. Ingvar Carlsson bejakade medelklassens ökade krav på svängrum men glömde inte jämlikheten.

Men var finns den dynamiken i Stefan Löfvens socialdemokrati? Är SAP fortfarande hemmahamn för den LO-medlem som pressas av globalisering och robotisering, och för den invandrade förortsmamma som ser barnens skola förslummas och gängen ta över?

Om den normalt så snälle och foglige Karo blir ilsk och viftar tillbaka, då väger ni lätt där i svansen. Det kan jag lova.

en annan framtid

En känslighetsanalys av röstandelsförändringar till nästa val visar att en ökning på 1,5 procentenheter var för M, KD och SD, ger de konservativa 48,2 procent. Realistiskt, ja! Alla tre har växtpotential.

Om de fem partierna ”till vänster” minskar med, totalt säg, 3 procentenheter hamnar de på 51,8 procent. Realistiskt? Ja, alla fem har ”förlustpotential”, utom möjligen V som nu sitter i fint oppositionsläge.

Då räcker det att antingen L eller MP hamnar precis under 4-procentsspärren för att vi ska kliva in i ännu ett nytt politiskt landskap. Och Ulf Kristersson kommer att kunna ta en gruvlig hämnd på Annie Lööf.

Erik Hörstadius

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet