Politiskt spel för gallerierna

2017-08-15 22:00 Erik Hörstadius

För den som har kvar barnatron att politik framför allt handlar om politik, måste den svenska politiska scenen te sig svårbegriplig.

KRÖNIKA. När andra tog sommarledigt fortsatte dokusåpan Svensk politik att leverera, både rubriker och tittarsiffror. Tv ­toppade med långa extrasändningar när en arg statsminister höll presskonferens om sin regeringsombildning.

Det konstant stora intresset kan förefalla svårförklarligt. Ekonomin tuffar på bra, och de sakpolitiska skiljelinjerna är svåra att reda ut även för de specialinsatta. Till exempel handlade ju skandalen kring Transportstyrelsen delvis om outsourcing av myndighetsutövning, något båda blocken accepterat som princip. Och oavsett om försvarsministern kommande år heter Peter Hultqvist eller ej, har hela fältet rört sig mot en mer ryssbekymrad och lite dyrare försvars­politik. Och lycka till den som försöker hävda reella konflikter i synen på hur flyktinginvandrarnas utanförskap ska brytas.

Något som också talar för att de egentliga åsiktsskillnaderna är små, är att om regeringen verkligen vore den katastrof alliansen utmålar den som, ja, då är det ju ett svek mot nationen att inte utnyttja den riksdagsmajoritet man lätt kan mobilisera för att fälla den.

I stället satsar man på att göra minoritets­regerandet – det svenska normalläget – gradvis svårare. En inte helt glasklar strategi, eftersom en alliansledd majoritetsregering efter valet 2018 är osannolik.

Alliansen har överhuvudtaget tappat hela ­regeringsfrågan till de rödgröna, mycket på grund av decemberöverenskommelsen, ett borgerligt praktfiasko av episka dimensioner. DÖ fick också konsekvensen att den pockande ­frågan om hur SD-väljarna ska få sin röst kanaliserad, sopades under mattan. Men det finns väl en procentsats där de inte längre kan hållas utanför förhandlingsrummen? 20 procent? 30? Eller måste de vänta tills 51 procent? En demo­kratins legitimitetskris ligger och pyr.

Å ena sidan alltså upphetsat och underhållande tonläge kring småtjafs. Å andra sidan förträngning av genuint existentiella frågor. För den som har kvar barnatron att politik framför allt handlar om politik, måste den svenska politiska scenen te sig svårbegriplig.

Men politik i den klassiska meningen – det ­grekiska ordet betyder ungefär statskonst – är bara en begränsad del av det politiska dramat.

För politik är också identitet. Kamratskap, ­ideologistudier och livet på barrikaderna bygger upp både jaget och laget. Fiendebilderna är ­viktiga. Man är inte bara moderat. Man tycker också illa om ”såssar”. Ödmjukhet inför motståndaren kan skapa inre konflikt och instabilitet.

Politik är även religionssubstitut. Människan söker mening. Och vad kan ge mer mening än kampen för det rätta och goda mot en (helst ond) fiende? Ett heligt uppdrag. En sverigedemokrat triggar därför i gång adrena­linet mycket mer om han kan beskrivas som rasist och fascist, än om han ses som legitim diskussionspartner om volymer. Och ingen feminist får väl safterna att flöda mer än den som kallas manshaterska?

Glöm inte heller att politik är en karriärväg. Och som i många andra karriärer, är det riskabelt att ifrågasätta den egna gruppens verklighetsbilder. Plötsligt ses man som illojal, och trappan uppåt är stängd. Gruppens sammanhållning tystar den inre kritiken. Vilket förstärker känslan av att spela i det goda laget mot de där illvilliga slapptaskarna till höger/vänster.

Som i allt bra drama drivs handlingen framåt av konflikt. Politikens karaktär av nollsumme­spel förstärker konflikterna. Det finns ju bara X mandat att fördela, till skillnad från exempelvis i ekonomin, där alla inblandade i en transaktion kan vara vinnare.

Vi på läktaren applåderar och tjoar när smockorna viner. Sedan går vi till gruvan, upplyfta av den goda underhållningen, och jobbar ihop det överskott politikerna låtsas träta om. Vi står för brödet. De för skådespelet.

Dags för en reform?

Bara en enda gång de senaste hundra åren har svenska väljare gått till så kallat extra val. (1958, på grund av pensionsfrågan.) ­­ I de flesta länder innebär nyval att en helt ny mandatperiod inleds, men i Sverige kvarstår ordinarie valdatum. Resultatet från ett extra val nu i höst skulle alltså ha bara ett års hållbarhet. Detta sätter ribban orimligt högt för att lösa upp parlamentariska knutar i valbåset. Kanske dags för en konstitutionell reform?

Erik Hörstadius

Fler krönikor av Erik Hörstadius

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet

Alla Tjänstebilar

ANNONS