Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Etablissemangets fredagsmysproblem

2017-09-27 11:00

Nu när filterbubblorna i sociala medier fått politiken att handla om social och kulturell identitet så räcker det inte med att tycka och säga det politiskt korrekta. Du måste leva det!

KRÖNIKA. Hillary Clintons bok What Happened? har initierat en ny diskussion om hur det var möjligt att förlora mot Trump. Mycket klokt har sagts. Min medkrönikör i Affärsvärlden, Niklas Ekdal, drog i DN slutsatsen att ”kanske var det till sist varken misogyni eller avsky för etablissemanget som fällde henne, utan just den charmlösa duktigheten”.

DI:s Arvid Åhlund resonerar i stället om demokraternas frånstötande moralism – något som Josh Barro på Business Insider har beskrivit som demokraternas ”hamburgarproblem”. Om en typisk amerikansk väljare sätter sig ned för att äta en hamburgare och titta på amerikansk fotboll så tror han att de republikanska företrädarna gärna skulle sätta sig bredvid honom i soffan.

Demokraterna däremot, skulle ställa sig framför tv:n och med ett nedlåtande leende påpeka att köttet bidrar till klimatförändringar, att salt är skadligt, att namnet Redskins på fotbollslaget förstärker rasistiska stereotyper och att fotboll är farligt.

Här – i skärningspunkten mellan duktighet och moralism – bör de etablerade partierna i Sverige lystra och se upp. För om de inte redan är där, så tar de stormsteg ditåt.

Få människor som jag känner är lika duktiga som Emma Lennartsson, Anders Ygeman och Anna Johansson. Man skulle till och med kunna kalla dem alla präktiga. De jobbar hårt och vill göra rätt för sig.

Ändå har alla fått lämna sina poster för att de gjort misstag. Om dessa superduktiga får lämna – vilka blir då kvar? Och vilka vill vara med? Kommer svenska politiker vara mindre duktiga än Hillary Clinton? Kommer de ha större charm?

Ja, jag vet att Ygeman i sin ungdom bodde i kollektiv och bråkade med värden. I sanning chockerande – åtminstone för den som inte tvekar att ta fram sitt hyttande finger av moralism.

Det fingret kommer upp allt snabbare i den svenska debatten. När Thomas Bodström skojar om sin landshövdingepost med en fjäderskrud. När Mattias Norström skojar med nationen genom att böja sin flaggstång. När en myndighet skojar med personalen och bjuder på snaps till julbordet.

Och snart flyger de små osynliga moraliska pekfingrarna fram när du tror att du ska kunna koppla av efter en hård arbetsvecka och fredagsmysa: Varför äter du taco-köttfärsen och inte oumph? Varför är tomaterna inte ekologiska? Hur kan du dricka vinet trots alla okända tillsatser? Hur kan du låta barnen titta på Gladiatorerna, dricka sockerspäckad läsk och spela tv-spel?

Nu när filterbubblorna i sociala medier fått politiken att handla om social och kulturell identitet så räcker det inte med att tycka och säga det politiskt korrekta. Du måste leva det!

Och politikerna hakar på: Du ska lösa bostadsproblemet genom att bygga större attefallshus och hyra ut. Du ska lösa integrationsproblemet genom att anställa folk på rut eller rot och fika med en nyanländ. Du ska lösa klimatproblemet genom att installera solceller, skaffa elcykel och bli vegetarian. Du ska lösa brottslighet och bus genom att nattvandra och grannsamverka. Du ska rädda framtidens vård och omsorg genom att äta mindre socker, salt och fett – och absolut inte röka, ens utomhus.

Det är inget fel på tanken att vi alla måste ta ansvar. Men i farans riktning ligger en slags politikens Familjen Addams: charmlöst duktiga politiker som missunnar dig allt roligt och samtidigt lägger på dig allt ansvar för att hindra världens undergång.

Alltmedan de själva avsätter varandra eller sig själva utan att artikulera en enda ny och vågad tanke om Sverige – trots robotifiering, utanförskap, vidgade klyftor och klimathot.

Det reformutrymme som nu finns kan bli en välbehövlig vändpunkt inför valåret 2018. Men då måste politikerna sluta att fråga folket vad det kan göra för sitt land – och börja fråga sig själva vad partierna kan göra för folket.

Sätt snurr på pengarna

För oss som ser att mellan sju och åtta av tio som går en yrkesutbildning i vuxen ålder får ett jobb är regeringens satsning på kunskapslyftet välkommet och klokt. Att Arbetsförmedlingen kommer att lämna tillbaka lika mycket pengar är dock synd. Pengarna som inte har gått åt till lönebidrag borde i stället styras till arbetsmarknadsutbildning. Då skulle kanske 40 000–50 000 arbetslösa kunna utbildas, 30 000–40 000 människor få ett jobb och närings­livet få hjälp att hitta nödvändig kompetens.

Jan Larsson

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet