Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Hemma bäst

2017-10-25 18:00

Ett stort antal allmänborgerliga väljare dras till det parti som har mest framgångsflyt för stunden. Moderaterna räknar kallt med att de ska komma tillbaka till Kristersson.

KRÖNIKA. Det var upphaussat, vältaligt och snyggt när Ulf Kristersson i den transparenta glasfibertalarstolen på Moderaternas stämma berättade hur partiet skulle återta ledarskapet i Alliansen och vinna valet 2018: ”Jobben, bidragen, kärnstaten.” Klassisk konservativ politik.

Moderaternas strategi är att försöka täppa till och vända väljarflödet som sedan samarbets­inviten gått till Sverigedemokraterna. Man gör det med en klassisk metod, triangulering. Plocka de mest populära frågorna hos din motståndare, gör dem till dina och försök sedan få fokus på de frågor där du själv har mest populära förslag. Clinton, Blair, Schröder, Reinfeldt – alla vann val på det sättet runt millennieskiftet.

Det är en naturlig strategi för M. För det andra stora väljartappet som moderaterna har lidit av har gått till Centern. De väljarna är just nu mind­re viktiga. Dels är de stabila alliansväljare som alltså inte påverkar chansen att få regera. Och dels brukar alliansrösterna i slutändan gå till den som väljarna tycker är mest attraktiv som alliansledare och statsministerkandidat. Från Fälldin till Leijonkungen. Från Reinfeldt till Lööf. Ett stort antal allmänborgerliga väljare dras till det parti som har mest framgångsflyt för stunden. Moderaterna räknar kallt med att de ska komma tillbaka till Kristersson.

Därför är det viktigare att täppa till mot SD.

På partistämman drog många den slags suck av lättnad som man gör när man har kommit hem efter en lång och strapatsrik resa. Gamla ledare ser nöjda ut, medlemmarna känner igen sig, journalisterna får ordning på kartan.

Återstår att se väljarnas dom. Har de väljare som gått över till SD slutat att bara vara missnöjda – och börjat identifiera sig med SD – så kan de vara svårflörtade. Och det finns ett kitt som håller samman SD:s sympatisörer. I nästan alla attitydmätningar sticker de ut som mer missnöjda, mer skeptiska, mer oroliga för globalisering, robotifiering och invandring. Och de är oftare män.

Det är om dessa väljare kampen nu hårdnar. När Moderaternas nya partisekreterare Gunnar Strömmer – precis som tidigare S – pekade ut SD som huvudmotståndare skapade han också ett trekantsdrama mellan S, M och SD. Hårda frågor, manliga perspektiv. Försvar, polis, hårdare straff, gränskontroller, Nato.

Kanske funkar det. För första gången på länge har SD motvind. Partiet växer inte och Ulf Kristersson ser ut att ha gett M en skjuts i opinionen. Samtidigt går S upp i samma takt som straffsatserna höjs.

Men om de tre stora nu ska stångas i det traditionella konservativa hörnet – vem pratar då om vården? Om skolan? Om jämlikhet, jämställdhet, äldreomsorg, pensioner? Visst, Löfven har tillsatt en ambitiös och begåvad socialminister i Annika Strandhäll. Men hon – liksom många av de andra välfärds­ministrarna – måste bli mer kända och få ordning på sina berättelser. Vad vill S med vården? Hur ska man lösa framtidens äldreomsorg? Hur ser man på pensionernas värde? På förlossning, polis och samhällstjänst i glesbygden? Vad vill man med Sverige?

Om S och M lyckas i triangeldramat så kan de neutralisera SD. Men tror de att de kan vinna valet på deras hemmabana så begår de ett fundamentalt misstag – att glömma sina egna kärn­väljare, sin egen identitet och sina egna värderingar.

Utan fokus på vård, omsorg och välfärd så lämnar S fältet fritt för Ebba Busch Thor, Annie Lööf och Jonas Sjöstedt att fajtas om det som då på riktigt berör väljarna. Samma sak om M tappar fokus på skattesänkningar och företagande.

Att triangulera fungerar bara om man vilar tryggt och tydligt i sina ”hemmafrågor”. Därför bör både S och M i sina valcentrum hänga upp brodyrtavlor med röda eller blåa korsstygn: Borta bra, men hemma bäst!

Finalrysare

Både herrarnas och damernas allsvenska avgjordes i princip med fler än fem omgångar kvar på serien. Sport tappar sin charm när det redan är avgjort. Dags för fotbollsvärlden att införa slutspel så att man återskapar dramat mot slutet. Visst finns det traditioner och visst är det fint att det är laget som varit bäst över en hel säsong som vinner. Men inte förminskas VM och Champions League av att det blir rafflande semifinaler och en folkfest till final. Det skulle inte allsvenskan heller.

Jan Larsson

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet