Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Plötslig popularitet – härligt men farligt

2017-05-03 22:00

Mot en stark antietablissemangsrörelse finns bara ett motdrag för etablissemanget: att själv gå i opposition, att visa att en annan värld är möjlig.

KRÖNIKA. I måndags drog röda fanor, demonstranter och blåsorkestrar fram över landet ännu en gång. Första maj är en viktig dag för arbetarrörelsen. Inte bara visar tiotusentals männi­skor sin partisympati. Några hundra företrädare för partiet tvingas dessutom att skriva ett ordentligt politiskt tal – utan hjälp från powerpoint, moderator eller riksdagens trygga formalism.

Första maj är för Socialdemokraterna lite som strategidagar för ett företag, eller att fylla jämnt – en dag då ledande företrädare måste reflektera över det existentiella: Hur förhåller sig våra värderingar till dagens samhälle? Går utvecklingen åt rätt eller fel håll? Vad är vi för, vad är vi emot?

En sådan introspektion hade kunnat vara behövlig även i år, efter det att Benoît Hamons presidentkampanj landat i ännu en ”pasokifiering”, alltså följt det grekiska socialdemokratiska partiet Pasok i att gå från statsbärande till marginaliserat på kort tid.

Men dådet på Drottninggatan kom att förskjuta spelplanen. För i ett läge av nationellt trauma så analyserar man inte – då agerar man.

Stefan Löfven fyllde det känslomässiga tomrummet som angreppet på demokratin skapade med värdighet och balans. Precis som vid hotet om nyval och helomvändningen kring flyktingarna upplevdes han som genuin och kraftfull. Han tog otvetydigt ställning och ingav förtroende i sin beslutsamhet att inte låta demokratin besegras.

Plötsligt pratade man om Löfven som lands­fader. Journalister spekulerade i att han nu vunnit valet. Opinionssiffrorna steg.

Vi har sett liknande händelser tidigare. Ingvar Carlssons stoiska lugn när vännen och chefen Olof Palme blivit skjuten. Göran Perssons absoluta tydlighet efter attacken mot World Trade Center 2001. Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs trygga sifferexercis vid paniken i världsekonomin efter Lehmans fall.

Plötslig popularitet är härligt, men farligt. För plötsligt kan risken att avslöjas ta över. Tänk om folk påminns om vem man var innan man blev landsfader. Jens Stoltenbergs popularitet slog alla rekord efter massakern på Utøya. Ett och ett halvt år senare förlorade Arbeiderpartiet valet.

Göran Perssons popularitetsboost 2000 bidrog till segervalet 2002 bara tack vare hög aktivitet: halverad arbetslöshet, maxtaxa på förskolan, etanolkrav på bensinmackar, EU:s ordförandeskap med amerikanskt presidentbesök, Kyoto­avtal och fredsdiskussioner i Nordkorea.

Det formulerades mål, det räknades på reformer, det engagerades folkrörelser, det involverades lokala och internationella politiker. Om samma aktivitetsnivå nu kan uppbådas så kan de spekulerande journalisterna få rätt. Då kan de svenska socialdemokraterna gå emot Europas pasokifiering och vinna valet 2018.

Men det kommer inte gratis. Lärdomen från Frankrike är att den globala tendensen från Trump till Brexit inte är en plötslig vurm för högerpopulism – utan en genuin trötthet och misstro mot de etablerade partierna. Både gaullister och socialister fick en fet käftsmäll för att de upplevs ha struntat i människors oro och agerat i syfte att behålla sin egen makt. Och inför andra omgången övergav Le Pen till och med sitt parti Nationella fronten för att undvika att det skulle bli en belastning mot den partilöse Macron.

Mot en stark antietablissemangsrörelse finns bara ett motdrag för etablissemanget: att själv gå i opposition, att visa att en annan värld är möjlig. Det är vad första maj egentligen handlar om. Socialdemokraterna kunde under årtionde efter årtionde behålla makten för att projektet inte var klart. Och demonstrationerna var påminnelser om det – inte mot makthavarna, utan mot samhällets kvarvarande skavanker.

Så kan också moderater och socialdemokrater undvika den franska dödskyssen. Den som klarar av att trovärdigt demonstrera mot de rådande orättvisorna och problemen kommer att vinna kungariket i september 2018.

Upprättelse eller bekräftelse?

Det ser ut som att opinions­mätningarna fick en upprättelse i och med första omgången i franska valet. Utfallet blev nästan identiskt med prognoserna. Nu återstår bara att se om de tvärsäkra slutsatserna om Macrons seger över Le Pen i andra omgången uppfylls – eller om andra omgången kommer att bekräfta att opinionsmätningar i dagens uppkopplade värld är opålitliga när det finns populistiska rörelser och två alternativ.

Jan Larsson

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet