Bäst att vänja sig vid skakig börs

För några veckor sedan behandlade jag i en krönika frågan om hur marknaden skulle utvecklas när räntorna börjar stiga. I dag vet vi lite mer.

De senaste veckornas händelseförlopp ger en utmärkt bild av hur ekonomin hänger ihop och hur marknaderna interagerar med varandra.

I grunden har vi en tjugofemårig period av nedåtgående räntor. De senaste tio åren – efter Lehmankraschen och eurokrisen – har vi därtill haft noll- och minusräntor samt massiva obligationsköp från världens centralbanker. Kombinationen av dessa kraftiga stimulanser har lett till en global återhämtning med bred tillväxt. En annan effekt har varit att priserna på olika tillgångsslag, som aktier, obligationer och fastigheter, har stigit då låga räntor och mer centralbankspengar gynnar dessa tillgångsslag. Vi har alltså haft god tillväxt, accelererande tillgångspriser och sjunkande arbetslöshet. Så långt allt normalt.

Det som däremot gäckat centralbanker, marknader och många ekonomer är frånvaron av inflation vilket också lett till att flertalet centralbanker, undantaget den amerikanska central­banken Fed och ytterligare några, ligger kvar med noll- eller minusräntor.

Det finns mängder av förklaringar till den låga inflationen. Digitalisering och ökad pristrans­parens, automatisering/robotisering, Östeuropas och den kinesiska arbetsmarknadens intrång i den globala produktionen är några. Det som kanske mest förvånat ekonomer och marknadsaktörer är frånvaron av löneinflation eller, om man så vill, frånvaron av löneökningar. De brukar komma som ett brev på posten när ekonomier växer och arbetslösheten sjunker. Fram­för allt har man letat efter tecken på löneökningar i den amerikanska ekonomin, den ekonomi som har lett återhämtningen och där arbetslösheten fallit tillbaka mest, ja faktiskt så mycket att man för en tid sedan kommit ner under de arbetslöshetsnivåer där lönerna normalt sett börjar stiga.

Att ingen effekt på lönerna kunnat skönjas gjorde att ekonomer till och med började ifrågasätta de historiska modellerna gällande sambandet mellan arbetslöshet och löner. I alla fall tills förrförra fredagen. Då kom nämligen lönestatistik från den amerikanska ekonomin. För första gången på väldigt länge visade arbetsmarknadssiffror att löneökningarna faktiskt hade tagit fart ordentligt. Sambandet verkade finnas kvar. Stubintråden hade bara varit lite längre och något fuktig. Effekterna lät inte vänta på sig. Genast började man prata om ett ökat inflationstryck, nu med lönerna som drivmotor. Det ledde till förväntningar om fler, och snabbare, räntehöjningar från Fed. Marknadsräntorna i USA steg – och drog med sig såväl europeiska som svenska räntor uppåt.

När hotet om allt högre räntor materialiserades kom slutligen effekten på de amerikanska och därför givetvis också på de asiatiska och europeiska börserna; högre räntor höjer kraven på före­tagens vinster vid en given aktiekurs allt annat lika. Samtidigt innebär högre räntor att obligationer blir ett alltmer konkurrenskraftigt placerar­alternativ till börsen.

Börskorrektionen var, i mitt tycke, såväl naturlig och kanske nödvändig. Precis som den korrektion vi upp­lever på bostadsmarknaden i såväl Sverige som i vårt grannland Norge.

Och precis så här tror jag normaliseringen kommer att fortsätta. Det är nämligen så det måste se ut. Lönerna börjar nu stiga även i Japan. I Tyskland pågår såväl strejker som löneförhandlingar i en glödhet ekonomi. Vissa bedömare pratar om löneökningar uppemot 4 procent. Jag förväntar mig en ökad volatilitet på finansmarknaderna framöver. Räntor och aktiekurser kommer röra sig mer, såväl uppåt som nedåt. Det är i grunden ett sundhetstecken och ett tillfrisknande från ett tioårigt sjukdomstillstånd.

Vill inte ha guld

Som vanligt sjönk räntorna när börserna föll kraftigt. Att investerare flyr in i säkra tillgångar, som till exempel statsobligationer, när börser faller sitter i rygg­märgen. Guld, däremot, reagerade inte alls. Guld brukar man fly till när alla finansiella tillgångar upplevs som osäkra.