Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Jag saknar analysen

2019-05-29 18:00

Debatten om den svaga svenska kronan och dess konsekvenser har exploderat i media. Företrädare för i stort sett alla samhälls- och företagsorganisationer har uttalat sig. Fackliga talespersoner och företrädare för arbetsgivare har kommenterat. Det talas om svenska tillgångar som reas bort. Köpkraft, eroderat omvandlingstryck och svårigheter att parera en volatil valuta är andra områden som diskuteras. Och när företrädare för stora svenska industribolag med traditionellt stor exportandel uttalar sig om riskerna med en alltför svag krona börjar det bli svårt. Särintressena duggar tätt. Men vilka är egentligen konsekvenserna för svensk ekonomi och samhället i stort? Jag vet inte. Vet någon? Är det något jag saknar så är det en övergripande analys av konsekvenserna av en stark eller svag svensk krona.

När jag började följa svensk affärspress i slutet av sjuttiotalet, som ett tafatt försök att vara bättre förberedd på de anställningsintervjuer jag trodde så småningom skulle dyka upp, var bilden enklare än i dag. K-sektorn (”den konkurrensutsatta sektorn”, det vill säga exportförtagen), då som nu, var lönesättande. Devalveringspolitiken säkerställde jobben för tusentals anställda inom bil-, varvs- och skogsindustrin.

En svagare krona gav konkurrensfördelar och större marknadsandelar i en värld som ännu inte var påverkad av digitalisering och globalisering. Från Kina köpte man plastleksaker och drinkpinnar. Devalveringspolitiken genomdrevs framgångsrikt (?) av olika regeringar fram till stjärnsmällen hösten 1992 när Sverige, efter några dagar med 500 procents styrränta, lät kronan flyta fritt och där har vi varit sedan dess.

Men samtidigt har mycket hänt med ekonomin. Handelsflöden har förändrats. Ett fordon som tillverkas av svensk fordonsindustri består i dag till större del av insatsvaror som köpts från utlandet. Samma sak gäller i stora drag för svensk tillverkningsindustri i stort. Globalisering och, i alla fall före Donald Trump, ökad frihandel har lett till en större gränsöverskridande handel. Svensk arbetsmarknad har också förändrats; det finns färre jobb inom produktion av varor och fler arbeten inom tjänsteproduktion. Svenska industriella arbetsgivare har också en generellt mycket större verksamhet utomlands även om huvudkontoren fortfarande huserar inom landets gränser. Kort sagt – det är ett annat Sverige.

Att hitta vinnare och förlorare på en stark eller svag krona är naturligtvis inte svårt. Turistnäring och skogs- och gruvbolag är naturliga vinnare på en svag krona. I stort sett alla importörer, resebyråer och annan verksamhet med kostnader i utländsk valuta är förlorare. Att köpkraften minskar hos svenska löntagare torde också vara givet. Detta trots att den importerade inflationen måste vara något av en besvikelse för Riksbanken som hårt klamrat sig fast i detta sista penningpolitiska halmstrå; av den förväntade importerade inflationsyllekoftan blev det bara en tummetott. Importörer har inte mäktat med att höja priserna som man räknat med. Men lägger man till komponenter som värdet av en stabil, om än alltför rigid, inflationsmålspolitik börjar det bli mer komplicerat.

Jag hör till dem som tycker att Riksbanken borde ha höjt räntan tidigare och det har jag ofta gett uttryck för. Då tror jag kronförsvagningen hade blivit mindre. Att den svenska kronan nu försvagas under en period med en förväntad global avmattning är däremot inget nytt. Så har det ofta varit och drabbar då ofta även andra mindre ekonomier med exportrelaterad verksamhet. Vad jag dock saknar är en övergripande analys, fri från självklara särintressen, av hur AB Sverige har påverkats och kommer att påverkas av kronans framtida värde. En sådan analys skulle omfatta såväl penningpolitiken som finanspolitiken men också ta hänsyn till de strukturella förändringar som skett inom svenskt näringsliv och arbetsmarknad under lång tid. Man kan tycka att den analysen borde ha gjorts för länge sedan.

Vänder vinden?

Håll korpgluggarna öppna den 11 juni när nästa undersökning om eurosympatierna publiceras av SCB. Förespråkarna för euron har legat runt 20 procent och motståndarna runt 70 procent sista åren. År 2009, i begynnelsen av eurokrisen och i efterbörden av finanskrisen, var det jämnt skägg – runt 40 procent på bägge sidor. Då kostade en euro över 11 kronor.

Olof Manner

Fler krönikor av Olof Manner

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet