Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!
Vad trevligt att du vill logga in. Vi ser att du inte har ett aktivt konto. Var vänlig kontakta kundtjänst: 0770-457 102

När verkligheten krockar med kartan

2018-06-06 18:00

Åsikterna om hur och varför Riksbanken bedriver sitt arbete har eskalerat i diverse media under de senaste månaderna. Under en period var det den svaga kronan som var på tapeten. Senare kunde man läsa att Riksbanken var medskyldig till att den privata skuldsättningen har ökat lavinartat. Någon bedömare varnade Riksbanken för att – om de nu skulle bestämma sig för det – höja räntan då detta ofelbart skulle framkalla en ny fastighetskris då fastighetsmarknaden sedan en tid har varit svajig.

Jag har mer eller mindre hårdbevakat Riksbanken under mer än trettio års tid och sällan sett så många olika åsikter, från så många olika håll, om hur Riksbanken bör bedriva sitt arbete. Och kanske är det dags för förändring.

Till att börja med bör det upprepas att Riksbanken har ett mål om värna prisstabilitet. Detta har Riksbanken valt att tolka som KPIF (konsumentprisindex med fast ränta) på 2 procent. Utöver detta övergripande mål ska man också säkerställa betalningsväsendet och därmed också stabiliteten i det finansiella systemet.

Mycket av kritiken mot Riksbanken och dess penningpolitik bottnar i de konsekvenser – hög skuldsättning och svag krona – som följer av den negativa styrränta (minus 0,5 procent) som vi nu haft under drygt två år, trots att tillväxten varit mycket god och ekonomin näppeligen krävt penningpolitisk stimulans. Inflationen har under lång tid lyst med sin frånvaro, av skäl som jag många gånger behandlat i dessa krönikor: digitalisering, globalisering, med mera. Understundom har inflationen varit uppe runt 2 procent, men det har inte övertygat Riksbanken.

Ett sätt att snabbare få tillbaka inflationen mot målet är genom en svagare krona, eller som Riksbanken uttrycker det, att undvika kronförstärkning. Via den importerade inflationen som följer av en svag krona når man målet snabbare.

Att skuldsättningen ökar med ultralätta räntor är givet. Två införda amorteringskrav är tänkt att dämpa skuldsättningen. Diskussion om ränteavdragens avskaffande pågår även om det inte är något man går till val på.

När inflationen äntligen andas morgonluft genom svag krona och höga oljepriser börjar Riksbanken i stället snegla på ett nytt inflationsmått: KPIF ex energi– man räknar alltså bort energipriserna – och inflationen blir därmed lägre igen. Var oljepriset ligger om sex månader vet ju ingen och ger därmed ingen rättvis bild av den underliggande inflationen, resonerar man. Kanske det. Men vad då om oljepriserna stiger ännu högre?

Riksbanken gav sig själv möjligheten att föra en något flexiblare penningpolitik i och med det införda variationsbandet sedan september 2017. Målet för KPIF är fortfarande 2 procent men man accepterar avvikelser åt båda hållen på 1 procent – i realiteten alltså KPIF-inflation på mellan 1 och 3 procent. Denna flexibilitet har knappast missbrukats. Styrräntan ligger envist kvar på minus 0,5 procent trots en allt svagare krona, en ökad skuldsättning och en tillväxt som, även om den nu börjar mattas av, ändå måste betraktas som mycket god. Det verkar främst vara hotet om en starkare krona och dess effekter på inflationen som hindrar Riksbanken.

Vad konsekvenserna slutligen blir med nuvarande skuldsättning och en kanske (alltför) svag krona är svårt att sia om. Framtiden får utvisa. Den ekonomi då en svag krona per automatik gynnade den svenska arbetsmarknaden och industrin har delvis förändrats. Inflationsmålet, som infördes för mer än tjugo år, kanske sedan rimligen också bör förändras, eller i alla fall ses över. Den diskussion som nu pågår vad avser Riksbankens penningpolitiska mål är i mitt fall efterlängtad. Eller som mitt befäl sa i lumpen: Om inte kartan och verkligheten stämmer överens – gå på verkligheten.

Analyschef på Swedbank som medverkar i Affärsvärlden med en krönika var fjärde vecka.

Årets festsabotör?

Midsommarfirandet står snart för dörren. De senaste åren har jag suttit i långa telefonkonferenser varje midsommar avseende kriser i Grekland och Kina eller Brexit. Kanske blir det Italien som står på tur i år? Marknaden verkar tycka så.

Olof Manner

Fler krönikor av Olof Manner

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet