Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Vågar vi spela andra halvlek?

2019-10-23 18:00

När tecknen på en global ekonomisk avmattning har blivit allt tydligare har också diskussionen om hur den ska bekämpas blivit allt livligare. Penningpolitiken kämpar på, i den mån det finns någon penningpolitisk ammunition kvar, och där det är tomt i patronbältet höjs nu i stället rösterna för finanspolitisk stimulans. Detta berörde jag delvis i min senaste krönika. Sedan dess har såväl den amerikanska centralbanken Fed som ECB sänkt styrräntorna. Men, förutom i USA:s fall, börjar nu räntorna ta slut. Däremot fortsätter man med sina obligationsköp. Nu höjs röster om att obligationsköpen är kontraproduktiva, att de gör mer skada än nytta om de får fortsätta.

En mängd prominenta tidigare centralbankschefer i Europa gav uttryck för detta i en skrivelse för ett par veckor sedan. Man menar att obligationsköpen skapar finansiella bubblor och därmed ökar riskerna i det finansiella systemet, ökar det finansiella sparandet (tvärtemot vad man vill), försämrar lönsamheten för banker samt lockar till oaktsamhet vad avser statsfinanserna hos länder med löpande budgetunderskott. Vid ECB:s senaste penningpolitiska möte hade nio av 25 medlemmar i styrelsen invändningar mot de fortsatta obligationsköpen. Och vissa centralbanker har också börjat agera. Den japanska centralbanken BOJ ska köpa färre obligationer med långa löptider och fler med korta löptider för att göra avkastningskurvan brantare – vilket, allt annat lika, leder till förbättrad lönsamhet hos banker. Fed-chefen Powell betonade nyligen noga att de amerikanska obligationsköpen inte är att betrakta som penningpolitisk stimulans utan endast görs för att säkerställa likviditeten i det amerikanska banksystemet som nyligen drabbats av störningar. Är vi på väg emot slutet av en tio-årig period av obligationsköp från centralbankerna? Jag skulle önska det, men är tveksam till att modet finns.

De finansiella marknaderna har tuffat på bra trots hotet om en ekonomisk avmattning. Hoten, som kan leda till en kraftigare avmattning, en lågkonjunktur, blir bara fler: handelskonflikter, oklar Brexit-utkomst och sämre makroindikatorer. Geopolitiken blir allt argare med nya inslag från Turkiet, Irak, Hongkong, med flera. Lägg till den latenta osäkerheten över nästa tweet från president Trump. Men finansmarknaden står emot. Krokodilgapet mellan värderingen på börser och en tilltagande ekonomisk avmattning blir bara större. Att i det läget börja dribbla med obligationsköpen, vilka indirekt ger stöd till såväl aktiemarknaden som kreditmarknaden, är nog att våga hoppas på mycket. När centralbanker tidigare indikerat att man vill reducera obligationsköpen har gensvaret från de finansiella marknaderna omedelbart varit högre räntor och fallande börskurser. Men, av samma skäl som man avlägsnar visdomständer innan de ställer till för stora problem, måste man någon gång också avsluta obligationsköpen.

Således, man lär fortsätta sänka räntan där man kan. Förutom Riksbanken kanske, som ser sig behöva höja räntan i en miljö där andra har sänkt och där ekonomin skriker efter stimulans. Man kommer också fortsätta med obligationsköpen och kanske till och med öka köpen om det behövs. De länder som har tillräckligt sunda statsfinanser – löpande överskott i statsfinanserna och/eller låg statsskuld – kommer att få kraven på sig att stimulera genom en mer expansiv finanspolitik. Eller så kan man låna pengar. Grekland, som för snart tio år sedan höll på att göra en statsfinansiell bankrutt, får i dag betalt för att låna pengar. Detta trots att deras statsskuld har ökat sen Greklandskrisen. Deras obligationer kan dessutom ECB köpa. Fiffigt. Men konstigt.

Efter finanskrisen för tio år sedan svarade centralbankerna upp med noll- och minusräntor. Dessutom påbörjade man obligationsköpen i stor skala. Ekonomin vände. Första halvleken lyckades. Någon gång ska man spela andra halvleken och försöka återställa allt till någon sorts normalläge. Den processen har inte ens påbörjats. Är det ens möjligt? Jag vet inte. Ju längre man väntar, ju svårare lär det bli. Och som någon klok person sa: Det är bättre att vara tre timmar för tidig än två minuter för sen.

behövs europeisk röst

Sedan Angela Merkel släppt partiledarskapet och, så småningom, förbundskanslerposten, så tycks ansvaret för det europeiska ledarskapet nu ha hamnat hos Frankrikes president Emmanuel Macron. Alla andra kandidater är upptagna av inhemska, stökiga processer. Oavsett vad man tycker om Macron är det på tiden att den europeiska rösten hörs starkare i en geopolitiskt allt argare omvärld där stormakterna skriker högt.

Olof Manner

Fler krönikor av Olof Manner

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet