Tro på något och forma framtiden

Tro på något och forma framtiden - 05_Jan_Larsson_binary_6890518.png

Valet blev en käftsmäll mot etablissemanget. De båda regeringspartierna och det stora oppositionspartiet förlorade 10 procentenheter, eller var sjätte väljare, jämfört med förra valet. År 2010 röstade två av tre väljare på partierna. Nu bara varannan.

Ändå kändes alla glada på valnatten. Det kunde ha blivit värre. Opinionsmätningarna slog inte in. Ingen åkte ur. SD blev inte störst. Pust!

Men att glädjas över att det kunde ha varit ännu värre är granne med självbelåtenhet – och ingen kraft är farligare för stora organisationer än den. Den självgode slutar att se sina skavanker, utmanar inte sig själv, vill inte förändra och orkar inte utveckla.

Första gången jag träffade Tony Blair var en fredagskväll i juni för 21 år sedan, på Europeiska socialistpartiets kongress i Malmö. Socialdemokraterna hade makten i 9 av 15 länder i dåvarande EU. Många ledare såg framgången som ett kvitto på att man gjorde rätt. Blair ställde frågan ”Är jag nöjd med Europa?” och svarade:

Frankly, no! Stay as we are and fail. We modernise or die!

Med den inställningen blev Blair den första premiärminister från Labour som vann tre val i rad. Men europeisk socialdemokrati lyssnade inte. Och tjugo år senare går den kräftgång i snart sagt alla länder.

Blairs recept för modernisering är ett kvarts sekel gammalt. Den politik som var modern på Blairs tid funkar inte i dag, men inställningen är lika aktuell nu som då. Förändringsarbetet som sattes igång efter valet år 2010 måste tas upp, och genomgripande omfatta alla nivåer av verksamheten:

1. Politik. Partier som vill förändra och förbättra måste bygga sin politik på känslan av hopp. Framtiden är något som ska locka. Tillsammans kan vi påverka alla de utmaningar som oroar och skrämmer – automatisering av arbetslivet, bostadsbristen, klimatförändringar, pensioner och välfärdsfinansiering, globalisering, vidgade klyftor och stress i arbetslivet. Där måste politiken finnas – med en positiv underton och en längtan efter att få forma framtiden.

2. Organisation. Människor engagerar sig inte för att få en identitet och tillhörighet. När S i förra valrörelsen bjöd in människor att bidra till att göra svensk skola bättre, så anmälde sig närmare 5 000 personer. De flesta var inte medlemmar. De var rektorer, lärare, föräldrar som ville dela med sig av sina idéer och tankar. Där måste partierna vara: ta vara på medlemmar, efterfråga engagemanget och bejaka olika perspektiv.

Många unga och medelålders har varken tid eller lust att sitta på möten, fika och följa stadgar på partimöten. Ännu färre kan ta ledigt en eftermiddag för kommunstyrelsemöten. Ändå är det de som måste in i politiken. Bjud in dem på nätet, i sociala media-grupper, till seminarier: men tro inte att de bara kommer för att lära – de kommer för att bidra. ”Lyssna till rörelsen” sa en gång Erlander till Palme. Det stämmer fortfarande, men med ett litet ­tillägg: Lyssna till rörelsens enskilda medlem­-mar.

3. Ledarskap. Det har inget egenvärde att byta ut folk. Men inställningen och upplevelsen av det politiska ledarskapet måste utvecklas. Åsikter som ingen är emot kan vara bekväma att framföra och minimerar kritiken man får. Men de bygger inte känslan av en stark moralisk kompass eller kraften att få något gjort. Efter år av triangulering i politikens mittfåra är det nu det tydliga och kraftfulla som premieras.

Om inte Trump och Macron räcker som bevis – så titta på sportmärket Nikes nya kampanj. Frontfigur är Colin Kaepernik, den amerikanska fotbollsspelaren som mot USA:s president Donald Trumps vilja knäböjde vid nationalsången som en markering mot rasism – och för­lorade sitt jobb i San Francisco 49:ers.

Kampanjens tema ”Believe in something. Even if it means sacrificing everything” skulle bära långt som fyrbåk i det förändringsarbete som jag hoppas kommer att prägla den kommande mandatperioden.

Vd för Yrkesakademin, tidigare valledare för S och statssekreterare under Göran Persson.

Testad tes

Socialdemokraterna gjorde en bra valspurt. På sätt och vis valde de att modernisera, inte dö. Reformivern sista veckorna visade ett parti som ville möta framtiden. Miljontals knackade dörrar visade hur engagemang gör skillnad. Och utmaningen av Sverigedemokraterna i den vanliga politiken, bortom invandringen, visade mod och fick populismen lite i gungning. Men en valrörelse gör ingen mandatperiod. Vill partiet modernisera, och inte dö, så bör det använda kampanjkraften till att utveckla partiet – oavsett om man hamnar i regering eller opposition.

Dela:

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.

Grundreglerna är:

  • Håll dig till ämnet
  • Håll en respektfull god ton

Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.



OBS: Ursprungsversionen av denna artikel publicerades på en äldre version av www.affarsvarlden.se. I april 2020 migrerades denna och tusentals andra artiklar över till Affärsvärldens nya sajt från en äldre sajt. I vissa fall har inte alla delar av vissa artiklar följt på med ett korrekt sätt. Det kan gälla viss formatering, tabeller eller rutor med tilläggsinfo. Om du märker att artikeln verkar sakna information får du gärna mejla till webbredaktion@affarsvarlden.se.
Annons från Trapets