Donald Trumps pyrrhusseger

Tills vidare är president Trumps protektionistiska ambitioner koncentrerade på Kina. Världens två största ekonomier är engagerade i vad som snart kommer att vara ett fullskaligt handelskrig. Trump har sagt att USA med lätthet kommer att gå segrande ur detta.

Det är dock inte helt klart vad som menas med en vinst i denna batalj. Kina bedriver i många avseenden en politik som bryter mot andan i WTO. De statsägda företagen subventioneras. och direktinvesteringar i Kina är omgärdade av stora restriktioner. Syftet är ofta att tvinga fram tekniköverföring till det kinesiska partnerföretaget.

Trump har dock inte uttryckt några explicita krav på detta område. Hans uttryckliga mål med aktionerna är i stället att minska det stora bi­laterala handelsöverskott som Kina har gentemot USA. Nästan alla ekonomer upplever ett sådant mål som nonsensartat, men Trump verkar se överskottet som en stöld från USA.

Skälet till att handelskriget skulle vara en lätt seger för USA är just att den kinesiska exporten av varor till USA är fyra gånger större än flödet i motsatt riktning. Därmed blir potentialen för användning av tullvapnet fyra gånger större för USA än för Kina. Trots detta kommer inte USA att med tullarnas hjälp kunna rikta något dråpslag emot den kinesiska ekonomin. Exporten till USA är betydelsefull men den utgör inte mer än 3 procent av Kinas industriproduktion.

Det finns också ett par faktorer som dämpar stöten. Den kinesiska exporten till USA skapas av en sammansättning av produkter i en värdekedja, där en stor del av förädlingsvärdet skapats i andra länder än Kina. Apples telefoner är ett ofta anfört exempel. Här skapas kanske mindre än 10 procent av förädlingsvärdet i Kina. Huvuddelen skapas i Sydkorea och USA. Den skatt som tullen innebär tas därför i ganska liten utsträckning ut av den kinesiska producenten. En annan stötdämpare är dollarkursen som under senare tid stigit kraftigt, vilket motverkar priseffekten av tullarna.

Givetvis kan inte heller Kina med sina tul­lar tillfoga den amerikanska ekonomin någon riktigt allvarlig skada. Därmed finns en stor risk att förhandlingsläget förblir låst och att de tullar som nu införs kommer att vara kvar under en längre tid.

Strategiskt och långsiktigt är det dock stor sannolikhet att USA kommer att förlora mest på striden. För det första kommer USA att få svårt att genomföra sin sanktionspolitik mot Iran och Nordkorea, om man motarbetas av Kina. För det andra kan man räkna med att Kina kommer att stärka sina handelsförbindelser med övriga länder på ett sätt som skulle ställa USA vid sidan av en positiv handelsutveckling.

Ett mycket intressant och symbolladdat drag från Kina vore att söka medlemskap i TPP, det handelsavtal med Stillahavsländer som Trump lät USA lämna så snart han tillträdde som president.

På ett ytligt plan kan det dock hända att utvecklingen går Trumps väg. Den omfattande sammansättningsverksamhet som ligger till grund för Kinas stora överskott kan komma att lämna Kina av två skäl. För det första kan USA:s tullar på kinesiska produkter göra det naturligt att flytta verksamheterna till andra länder i Sydostasien, som därtill har lägre kostnadsläge än Kina. För det andra strävar Kina efter att i sin produktion vandra uppåt i värdekedjan, vilket gör en utflyttning av sammansättningsverksamheten naturlig.

Detta kan förväntas leda till en kraftig minskning av Kinas handelsöverskott mot USA. Då kan Trump, om han är kvar då, förklara sig som segrare gentemot Kina, och starta ett nytt handelskrig mot länder som Vietnam, som då har övertagit överskottet.

Docent i nationalekonomi och tidigare chef för IFN, chefsekonom för SAF, Industriförbundet och Handelsbanken.

Var är kungen?

I alla utvecklade parlamentariska demokratier, utom en, utser statschefen den politiker som ska bilda regering. Undantaget är Sverige.

När vår författning skrevs avlöste den ena socialdemokratiska regeringen den andra. Därmed behövdes inte statschefen som regeringsbildare och grundlagsfäderna slapp ta ställning i frågan om vi skulle ha monarki eller republik. Genidraget med talmannen som regeringsbildare tycktes slå flera flugor i en smäll.

Nu är läget ett annat och jag tror att regeringsbildningen skulle underlättas om vi hade en regeringsbildare med en egen, allmänt erkänd, plattform.