Om inflationen kommer

Utvecklingen i världsekonomin har under det senaste året varit en positiv överraskning. Efter en lång period av relativt måttlig uppgång ser vi i nästan alla delar av världen en stabil ekonomisk utveckling. Tillväxten och inte minst investeringstillväxten är god. Arbetslösheten är låg både i Europa och USA.

Återhämtningen har pågått ända sedan finanskraschen och den stora recessionen 2008- 2009. Men först nu har den vunnit riktig bredd och styrka. Så långt ter sig utvecklingen som en framgång för centralbankerna och penningpolitiken.

Under den akuta krisperioden lyckades man genom massiva insatser rädda det finansiella systemet från ett hotande sammanbrott. Därefter har man genom en mycket okonventionell penningpolitik med räntor nära noll eller på minus och omfattande tillgångsköp (quantitative easing) lotsat ekonomierna fram till dagens stabila återhämtning. Inflationen, som är centralbankernas målvariabel, har hållit sig konstant låg under hela perioden. För låg, skulle en del säga. Men sett i ett historiskt perspektiv ter sig en inflationstakt som ligger en halv till en procent under det satta målet som ett relativt måttligt misslyckande.

Allt är dock inte frid och fröjd. Penningpolitiken har bidragit till strukturella obalanser som gör att den nedgång som oundvikligen kommer, kan bli svår att hantera.

– Den totala skuldsättningen i världen har i hägnet av de extremt låga räntorna fortsatt att växa. Skuldnivåerna är nu väsentligt högre än de var före den stora finanskraschen.

– De låga räntorna har, vilket ju också är meningen, sänkt avkastningskraven på investeringar. Detta bidrar till lägre produktivitet i framtiden och ökar konkursriskerna när ränteläget normaliseras.

– Ett specialfall av lågräntepolitiken är att den har blåst upp tillgångsvärdena världen över. Fastighetsmarknaderna och aktiemarknaderna är exempel på detta. Dessa marknader är därför mycket känsliga för en snabb ränteuppgång.

Det är störande att det med vedertagen teori är så svårt att förklara varför inflationen har hållit sig låg och konstant under perioden. Etablerade samband som de mellan inflation och arbetslöshet och mellan inflation och penningmängd eller likviditet i ekonomierna förefaller vara satta ur spel. I en nyligen gjord omfattande undersökning av fenomenet var en slutsats att den stabila inflationen kan ha berott på ren tur.

Den amerikanska ekonomiska politiken just nu bygger på att denna tur håller i sig. I en situation med arbetslöshet under 4 procent och budgetunderskott som växer i konjunkturuppgången, drar administrationen till med ytterligare stimulanser genom stora skattesänkningar och omfattande utgiftsökningar. Enligt alla etablerade tumregler borde detta leda till att inflationen tar fart. Men eftersom de etablerade tumreglerna verkar vara satta ur spel är det få som vågar annat än att varna för att det skulle kunna leda till ökad inflation.

Om så ändå skulle ske, kommer de strukturella problemen att snabbt göra sig påminda. Om inflationen börjar stiga kommer också räntorna att stiga genom höjningar från Federal Reserve och/eller en uppgång i marknadsräntorna. De strukturella problem jag pekat på gör att nedgången kan bli ganska dramatisk. De redan låga räntorna gör också att centralbankerna inte har något särskilt stort manöverutrymme för sänkta räntor. Vi får alla hålla tummarna för att Trump har tur.

Docent i nationalekonomi och tidigare chef för IFN, chefsekonom för SAF, Industriförbundet och Handelsbanken.

Inflation och recession

Den undersökning jag hänvisar till är Geneva Report on the World Economy 19: And yet it moves: Inflation and the Great Recession. Serien ges ut av International Center for Monetary and Banking Studies (ICMB) och Center for Economic Policy Research (CEPR)