Varför faller dollarn?

Uppgången i den amerikanska ekonomin har pågått i sju år. Och den kommer med säkerhet också att fortsätta i år. Dessutom förväntas de underfinansierade skattesänkningarna och de avregleringar som beslutats under föregående år att elda på ekonomin ytterligare. Kruxet är att ekonomin befinner sig nära fullt kapacitetsutnyttjande. Därför kommer säkert också inflationen att stiga.

I detta scenario är det naturligt att det är fortsatt uppåt på Wall Street. Det är också naturligt att de amerikanska obligationsräntorna stiger ytterligare. Differensen till de tyska obligationsräntorna är nu över 2 procentenheter. Vad som inte är naturligt, är att dollarn sjunker. Förra året sjönk den med cirka 13 procent mot övriga valutor. I år har den redan sjunkit med 3,5 procent.

Fortsatt tillväxt i kombination med en stramare penningpolitik talar dessutom för förstärkning av den amerikanska valutan. Även den förväntade budgetförsvagningen borde driva dollarn uppåt. När den expansiva politiken sätter fart på den inhemska efterfrågan, måste den internationella efterfrågan hållas tillbaka, och detta sker naturligen genom en stigande valuta.

Som vi sett finns starka faktorer som talar för en fortsatt uppgång av dollarn, ändå faller den.

I diskussionen kring orsakerna till det har jag sett tre olika förklaringsmodeller.

En förklaring är att det rör sig om en rekyl på en tidigare uppgång. Men den långa tid som nedgången pågått och omfattningen av nedgången talar för att det finns mer fundamentala förklaringsfaktorer.

En sådan faktor är att marknaden förväntar sig att inflationen i den amerikanska ekonomin nu kommer att stiga relativt kraftigt. Detta går väl ihop med både stigande börskurser och stigande obligationsräntor, men också med en sjunkande dollar. Här leder stigande kostnader och priser till sjunkande amerikansk konkurrenskraft, vilket håller tillbaka efterfrågan från utlandet.

Ytterligare en fundamental faktor skulle kunna vara att den amerikanska valutans ställning som reservvaluta är på väg att erodera. En långsiktig faktor som talar i denna riktning är att USA:s andel av världshandeln går ner, medan fram­för allt Kinas andel ökar. Introduktionen av euron innehåller också ett potentiellt hot mot dollarns ställning.

Med Trump som president har vi fått ett mer akut hot emot dollarn som reservvaluta. En viktig faktor bakom dollarns ställning har varit de starka politiska och säkerhetspolitiska band som USA har gentemot alla ledande industriländer. En huvudpunkt i Trumps America First-program är just att ifrågasätta och ompröva dessa relationer. Därmed undergrävs dollarns ställning som reservvaluta. Till detta kommer att ingen vet vad den nuvarande administrationen har för mål när det gäller sin valutapolitik. För det mesta har Trump dock sagt att han vill ha en svag dollar. Detta ökar inte benägenheten för olika länder att lägga in dollarn i sina valutareserver.

Givetvis finns det ingen enskild valuta som skulle kunna överta dollarns ställning i dags­läget. Däremot kan andra valutor få en ökad roll i förhållande till dollarn, vilket just nu sannolikt håller på att ske.

De båda senare förklaringsfaktorerna utesluter inte varandra, utan kan i stället samverka och driva på varandra. Om det är detta som håller på att ske, så kommer dollarfallet att fortsätta ett bra tag, för att till sist bli ett problem för både Trump och den amerikanska ekonomin. I så fall återigen ett exempel på att man ska vara försiktig med vad man önskar sig.

Lästips

Intuitivt ter det sig rimligt att ­dollarns ställning som reserv­valuta försvagas, när USA vänder ryggen till den ekonomiska världsordning som man själv skapat. Vill man se sambandet mera underbyggt rekommenderas en nyutkommen bok av den amerikanske ekonomhistorikern Barry Eichengreen med flera. ”How Global Currencies Work: Past, Present and Future.”