Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Bankdrömmen

2018-10-17 18:00

I veckan inleddes rättegången mot Trustor-mannen Thomas Jisander. Han misstänks ha försökt lura norsk Eksportkreditt på 100 miljoner kronor.

I.

Ute på redden ligger lyxbåtarna ankrade på rad. Utsikten är mäktig från huset där norska Eksportkreditt har sina fashionabla lokaler invid Oslo rådhus, men denna majdag 2015 kom ett obehagligt besked. Ekobrottsåklagaren Henric Fagher från Göteborg meddelade att en hemlig förundersökning just inletts i ett av deras låneärenden. José Martinez, som tagit emot ansökan från det norska bolaget Cypod och svenska Q5, drog förmodligen en suck av lättnad. Som tur var hade lånet på drygt 100 miljoner kronor ännu inte beviljats.

José Martinez ansvarar för exportkrediter inom industri och förnybar energi. Norska företag ska på gynnsamma villkor kunna erbjuda utländska kunder lån för att köpa norska varor eller tjänster. Bara några dagar tidigare hade Martinez själv åkt ner till Horten strax söder om Oslo och besökt det lilla startup-företaget Cypod Technology.

Ett teknikbolag som Cypod var precis vad Eksportkreditt ville hjälpa, avancerad teknik skulle bli framtiden nu när Norges oljeresurser var på upphällningen. Och norska staten hade pengar, oljemiljarderna hade gjort landet till ett av världens rikaste. Statliga Eksportkreditts uppgift var att fördela en del av den kakan.

Men nu fick José Martinez dra i handbromsen. Den 3 juni 2015 avslogs ansökan utan motivering. När Martinez efteråt förhördes av polis försäkrar han att Eksportkreditt ”går ganska djupt i det som kallas know your customer” i sina kreditanalyser.

Men handläggarna hade inte tagit reda på att Julius Thomas från svenska Q5 – det bolag som skulle köpa de norska produkterna från Cypod – i själva verket hette något helt annat.

II.

Denna historia börjar några år tidigare på Franska Rivieran. Strax utanför Monte Carlo ligger exklusiva Cap d’Ail, en bekväm badort mellan Rivierans badstränder och de snabba pengarna i Monte Carlos kasinon. Svensken, vi kan kalla honom Monacomannen, hade bott större delen av sitt liv i Frankrike och Monaco. En kväll när han besökte en restaurang i Cap d’Ail hörde han svenska röster vid ett av borden, och på så sätt träffade han en medelålders man, vi kan kalla honom kompanjonen. Han föreslog att de skulle träffas igen på lyxhotellet Fairmont i Monaco, då även tillsammans med kompanjonens partner.

Monacomannen lovade komma, ”eftersom jag då fortfarande var på jakt efter kunder för etablering i Monaco”, berättar han senare i polisförhör.

Som ung hade Monacomannen studerat juridik vid Stockholms universitet. Han växte upp på Östermalm i samma stad, men bestämde sig tidigt för att flytta från Sverige.

– Jag lämnade allt för Frankrike, bodde fem år i Paris och studerade lite vid Sorbonne där jag skaffade mig kunskaper i det franska språket, berättar han för poliskaptenen Fabien Stella.

Under sina 30 år i Frankrike och Monaco hade han ägnat sig åt import-export-affärer. Han försökte lansera svenska uppfinningar i Frankrike, exempelvis kundvagnar. Han sålde kläder från Italien.

– Jag levde med en kvinna i Menton och vi kom sedan att närma oss Monaco mer och mer och den internationella miljön där.

Monacomannen startade en yachtfirma och representerade ett lyxbåtmärke. Men bolaget gick i konkurs och därefter ägnade han sig åt lite av varje, ibland kunde han tjäna 10 000 euro i månaden, ibland ingenting. Uppehållstillståndet i Monaco gjorde dock att han kunde arbeta med att hjälpa folk till rätta, som kom till den lilla statsstaten.

Efter träffen på Fairmont började Monacomannen göra tjänster åt kompanjonen och dennes partner, en man vid namn Julius Thomas.

– Under alla de här åren har jag fått ut 3 000 eller 4 000 eller ibland till och med 5 000 i månaden, berättar han.

Monacomannen fick snart reda på att Julius Thomas tidigare hette Thomas Jisander och ”var en offentlig person i Sverige”. Thomas Jisander dömdes i slutet på 1990-talet till fängelse i den så kallade Trustorhärvan, ett av de största svenska ekobrottsmålen genom tiderna. Men Monacomannen fortsatte göra affärer med de två svenskarna.

– Relationen mellan kompanjonen och mig låg mest på det professionella planet och vi har aldrig umgåtts. Men när det gäller Jisander så handlade det mer om vänskap, vi ordnade luncher tillsammans och vi umgicks.

Monacomannen fick även tillgång till Jisanders lägenhet i Cap d’Ail.

– Jisanders lägenhet stod till mitt förfogande, han lånade ut den gratis.

Allt detta förändrades över en natt när Monacomannen i början av november 2017 greps av polis och förhördes om misstänkt bedrägeri. Han släpptes dock snart ur häktet på läkares inrådan, och i polisprotokollet förklarar han:

– Jag drabbades av stroke på grund av hjärtfel, vilket i dag tvingar mig att genomgå genomgripande medicinska behandlingar och ha ständig kontakt med sjukhuset i Monaco med hjälp av en särskild apparat. Jag har också fått näthinneavlossning på grund av denna stroke.

På grund av sin bräckliga hälsa kunde han inte längre flyga, och myndigheterna i Monaco avslog därför åklagarens begäran om utlämning till Sverige.

III.

Monacomannen behövde pengar och lånade ut sitt Monaco-registrerade bolag.

– Logotypen till mitt företag EMU bör rimligen finnas på Jisanders dator eftersom det är han som har skapat den här logotypen till mitt företag, säger mannen i förhöret.

Han säger sig inte känna igen de fakturor som skickats på hans mejl, ”de måste ha använt min mejladress och funnit mitt lösenord”, men Monacomannen medger att han signerat ett antal tomma dokument som Jisander ville ha för att ”det skulle gå snabbare”.

Thomas Jisander och kompanjonen hade träffats i Göteborg när den senare jobbade på den advokatbyrå som Jisander anlitade i de många turerna efter Trustoraffären. De hade sedan flyttat till Frankrike och börjat göra affärer. I Cap d’Ail skaffade de ett gemensamt kontor. I många år hade de tragglat med idéer om att starta en bank på internet.

– Jisanders vision var att skapa ett bolag som skulle ta sig in på den offentliga marknaden för att sedan sälja det för miljardbelopp, säger Monacomannen i förhör.

Så småningom började idéerna klarna. De kallade sin bankidé för Q5 Worldnet Project. De skulle bygga en virtuell bank för folk som gör små transaktioner i daglig användning av internet och sociala media. ”Många små transaktioner skapar stora vinster”, stod det i affärsplanen. Den virtuella banken skulle bli en slags sammanslutning där deltagarna kunde låna pengar av varandra. Där skulle finnas smarta verktyg för crowdfunding, liksom möjligheter till valutahandel. Dessa storstilade planer, upplyste affärsplanen, byggde på intervjuer med över 1 000 personer som är missnöjda med att nuvarande finansiella system ”gör alltför höga vinster genom allt för dålig service”.

IV.

I början av 2014 träffar kompanjonen och Thomas Jisander från Q5 det norska bolaget Cypod Technology.

Cypod har länge försökt konstruera en elektronisk bankdosa som ska göra handel på internet enkelt och säkert. Det första bolaget Chip Cap lyckas få ett patent, men går sedan i konkurs. Patentet köps tillbaka från konkursboet, och med det som bas startas sedan ett halvdussin bolag och dotterbolag där krypteringstekniken lanseras i olika varianter.

– När man lanserar samma lösning för alltifrån bankbetalningar på internet till passerkort på oljeplattformar eller säkerhetssystem på tåg, så börjar man tvivla på hur unikt det där patentet egentligen är, säger en person med insyn.

Mötet mellan Cypod och Q5 blir lyckat. Att kombinera en virtuell bank med hårdvara i form av en bankdosa hade alla förutsättningar att skapa förtroende hos presumtiva kunder. En fördel var också att Cypod fick en utländsk köpare av sina bankdosor. Jisander och kompanjonen lovade på stående fot att de skulle köpa 500 000 eller rent av en miljon dosor till sin bank. En sådan affär skulle de kunna finansiera med lån från Eksportkreditt. Cypod hade goda kontakter där och hade redan hjälpt flera företag att få exportkrediter. Även Cypod hade tidigare sökt pengar där.

Jisander och kompanjonen är snabbt med på noterna. En frenetisk mejlväxling och Skypekonversation inleds. I oktober 2014 skickar de in en ansökan på cirka 120 miljoner kronor till Eksportkreditt. Handläggaren José Martinez svarar omgående med ett Indicative Term Sheet. Därmed är ansökningsprocessen i gång. Eftersom det handlar om nystartade bolag är det villkoren för projektbidrag som gäller. Pengarna ska lånas av den utländske köparen, Q5, men de kommer att utbetalas till Cypod, det norska bolaget, som ersättning för de varor som exporteras. Eftersom ingenting är färdigt måste ett utvecklingsarbete göras som ”kopplar ihop” banken och dosan. Eksportkreditts villkor är då att minst 30 procent av utvecklingen sker i Norge.

Alla är entusiastiska över att kanske kunna låna mer än 100 miljoner, och de är medvetna om att Cypod och Q5 behöver varandra för att det ska bli möjligt. En person på Cypod, representanten, säger senare i polisförhör att han redan hösten 2014, när ansökan gjordes, kände till att Julius Thomas var ett alias för Thomas Jisander. Men han drar sig inte ur affären, i stället låter han sin juridiske rådgivare sköta kontakterna. Rådgivaren hade just släppts från fängelset för ekonomisk brottslighet när han börjar hjälpa till med Cypod och Q5:s ansökan till Eksportkreditt.

Enligt åklagaren ansvarade representanten för projektet. Han håller inte med.

– Du får prata med vår styrelseordförande, säger han när Affärsvärlden når honom på telefon.

– Låneaffären med Eksportkreditt har inget med oss att göra. Jag har bara ansvar för den tekniska aspekten.

Att representanten var med på mötet i Uddevalla med Q5 ”kan stämma”, säger han. Trots upprepade frågor vill han inte svara på varför han inte stoppade låneprojektet när han förstod att Julius Thomas var alias för Thomas Jisander, utan hänvisar även där till styrelseordförande.

När andra på Cypod börjar oroa sig för Julius Thomas verkliga identitet, säger Cypods juridiska rådgivare att ”Julius Thomas inte längre håller på med oseriösa affärer”. Om Cypod hade kontrollerat sin kund, exempelvis genom att titta i Q5:s bokslut, hade de sett att Q5 bara hade 650 000 kronor i eget kapital under år 2014. Hur skulle detta bolag kunna köpa en miljon bankdosor? Om pengarna lånades av Eksportkreditt fanns knappast den egeninsats på 15 procent av lånebeloppet som krävdes. Men i maj 2015 fick Q5 plötsligt in 22 miljoner kronor i eget kapital. Uppgifterna skickades då skyndsamt in och ansökarna hoppades att kreditvillkoren därmed var uppfyllda.

Q5:s nya tillgångar styrktes i ansökan med ett revisorsintyg från välrenommerade Deloitte, och dessutom fanns nu en bankgaranti från en schweizisk bank. Cypod hade också fått rådet att sänka ansökningsbeloppet något, eftersom låneansökan då skulle kunna gå igenom utan att det krävdes beslut i Eksportkreditts styrelse.

Kanske hade lånet beviljats – om inte åklagaren Henric Fagher skickat sitt mejl den 28 maj 2015.

V.

När Thomas Jisander och kompanjonen häktades i november 2017 beslagtogs datorer där polisen kunde återskapa deras textkonversationer över Skype. Den 4 november 2014 finns ett samtal där de diskuterar hur kompisen Monacomannen ska utnyttjas.

Jisander: Vad gäller applikationen till FSP (banken): Det är väl bäst med (Monacomannen), gissar jag (både som ägare och director). Och så hittar vi på ett cv för honom, vi får dock bakbinda honom vad gäller det ekonomiska.

Kompanjonen: Japp, kanon, ja vi får nog ta in honom där men ingen ekonomisk power.

Enligt polisutredningen ordnade Jisander och kompanjonen den nödvändiga värdeökningen i Q5 genom en apportemission. Q5 fick överta källkoden till den virtuella banken i utbyte mot 30 procent av Q5:s aktier. Att koden verkligen var värd 22 miljoner kronor skulle visas med ett revisorsintyg. Jisanders bolag Nouvellecap (ett offshorebolag på Seychellerna) sålde därför programkoden först till Monacomannens bolag, som de kontrollerade. Fakturorna på mer än 22 miljoner kronor blev sedan beviset för källkodens värde.

Sensommaren 2014 träffade kompanjonen och Julius Thomas en ung affärskvinna på Grand Hôtel i Stockholm, som blev imponerad av onlinebanking-projektet. Hon, låt oss kalla henne affärskvinnan, ställde sina tjänster till förfogande. Det var hon som hade kontakter med Deloitte i Göteborg och hittade en lämplig revisor som kunde skriva ett revisorsintyg, för att garantera värdet av apportegendomen som Q5 mottagit och betalat med aktier. Revisorn fastställde värdet på källkoden till 22 miljoner kronor genom att se fakturorna som Nouvellecap skickat till Monacomannens bolag, dock utan att kontrollera att de verkligen betalats. En extra bolagsstämma fastställde sedan värdet i bokslut. Ett krux var dock att revisorn inte längre representerade Deloitte utan var sin egen, även om han hyrde plats i Deloittes lokaler.

Skypekonversationen 7 maj 2015 visar hur de tacklar det problemet. Affärskvinnan skriver till Jisander och berättar att revisorsintyget saknar Deloitte-logga, trots att hon bett sin revisorskollega om det. Efter en stund återkommer Thomas Jisander och har då klistrat in Deloittes logga på intyget. Affärskvinnan tycker att det ser lite suddigt ut och de testar olika metoder för att kopiera in loggan.

Affärskvinnan: Jag känner i magen att det inte är så smart att sätta dit loggan i dokumentet. Kommer det fram ligger man risigt till.

Thomas Jisander: Detta är bara en draft, inget formellt, håller i och för sig med men gubben måste ju svara. Har vi verkligen råd att chansa, 100 miljoner står på spel.

Affärskvinnan: I know. Det är mycket som står på spel. Men vi måste lösa det på något smart sätt. […] Vi får självfallet inte spela bort de 100 miljonerna.

Jisander: Skit samma [Affärskvinnan]. Nu kör vi.

Affärskvinnan är nöjd när Deloitte-loggan läggs ovanför dokumentet. Då kan de inte bli anklagade för att ha förfalskat något dokument, tycker hon.

Jisander: Han kan ju för fan inte sitta i Deloittes lokaler och vara någon annan … vem är bluffen då?

När Cypod och Q5 senare får avslag på 120-miljonerslånet, fortsätter de söka kapital. Affärskvinnan rekryterar vänner och bekanta att investera, även sin egen far. Hon har även en kompis som är ute och värvar och som bland annat ordnar informationsträffar.

En person berättar för polisen hur hon investerat 50 000 kronor i projektet. Hon deltog i en informationsträff i Kalmar. ”Efter mötet gick vi på restaurang”, säger hon. Där fick hon mer information om bankprojektet och blev intresserad. Aktieägarhandlingarna skickas hem till henne via mejl. Hon betalar in beloppet på anvisat konto och skriver på ett commitment letter som hon sedan får i retur undertecknat av kompanjonen.

Fram till maj 2015 fick de in nästan 2 miljoner kronor från olika småsparare. Alla skrev på ett commitment letter med löfte om framtida aktier. Under tiden hette det att pengarna skulle förvaras på klientmedelskonton utan att röras.

Men investerarnas pengar försvann lika snabbt som de kom in. I stort sett samma dag som investerarna betalade, togs pengarna ut och fördelades till ett halvdussin offshorebolag. Thomas Jisander tog själv 195 377 kronor, enligt polisens utredning.

In i det längsta hölls småspararna okunniga om de verkliga förhållandena. Åklagaren hade bara kryptiskt varnat Eksportkreditt, men där lade man locket på. Eksportkreditt har avböjt att medverka i den här artikeln för att berätta om fallet.

VI.

Det norska kustlandskapet är kuperat och tunnlarna är många. Cypods kontor ligger i ett köpcenter ovanför en stor matvarubutik i Horten. I hissen upp till tredje våningen åker två killar som också ska till Cypod. Den ene har långt skägg och en dator under armen.

Representanten har höstferie, berättar de. Han är i Bergen, förklarar en man i röd T-shirt. Han heter Jonny Christiansen, Cypods nye styrelseordförande, och är en välkänd näringslivsprofil i Horten.

– Jag känner inte till någonting om den där rättssaken i Göteborg, säger han.

– Den har ingenting med oss att göra.

Christiansen ser oförstående ut på frågan om Cypods avtal med det svenska bolaget Q5 om ett gemensamt banksystem. Banksystem är inget han känner till, och någon elektronisk bankdosa har han aldrig hört talas om.

Så vad sysslar ni med här?

– Krypteringsutrustning, säger han och pekar ner på soffan där det ligger ett kretskort kopplat till en laptop-dator.

I bakgrunden sitter en handfull yngre medarbetare, till synes tekniker och programmerare. Det är deras gemensamma lunch, från buffébordet en bit bort förser de sig med mat. Det tycks vara en uppsluppen stämning.

– Vill du ha en pölse? undrar Christiansen.

Cypod BAP (Bank and Payment), som skötte samarbetet med svenskarna, är försatt i konkurs. Även där hade småsparare, många från Sverige, investerat ett antal miljoner, men deras aktier är nu värdelösa. De investerade pengarna i Cypod BAP fördes över till moderbolaget före konkursen.

Dessförinnan fakturerade Cypod Technology dotterbolaget 5 miljoner kronor för konsulttjänster. Den fakturan betalades aldrig, men i skatteredovisningen blev det 1,4 miljoner kronor tillbaka i moms från skattemyndigheten, pengar som fördes över till Cypod Technology innan dotterbolaget försattes i konkurs.

– Att många aktieägare förlorat pengar är beklagligt, det är tragiskt det som hände, men vi blev lurade, säger representanten på telefon.

Norrmännen är inte misstänkta för några brott och kommer till Göteborg som vittnen. Affärskvinnan och Monacomannen har fått misstankarna mot sig avskrivna. De hörs också som vittnen.

Åklagarens främsta bevis för anklagelserna om grovt bedrägeri och grovt bokföringsbrott är den apportemission i Q5 som gav bolaget 22 miljoner kronor i eget kapital. Poliserna har spårat EMU:s samtliga konton och konstaterar att Monacomannens bolag aldrig betalat för de fakturor som Nouvellecap skickade. Inte heller har Nouvellecap haft några kostnader i form av löner eller konsulttjänster för den källkod som ska ha framställts och Monacomannens bolag köpte. Åklagaren hävdar att hela affären är en bluff för att få fram ett värde i Q5 som uppfyllde Eksportkreditts lånevillkor.

– Thomas Jisanders inställning är att han förnekar att något brottsligt skett, säger hans advokat Tavi Tuula till Affärsvärlden.

– Det som skett är ett normalt investerings- och utvecklingsprojekt.

Även kompanjonen förnekar att några brottsliga handlingar har skett.

– Min klient har hela tiden förnekat brott, säger Kalle Ahlqvist som företräder kompanjonen.

– Hans uppfattning är att inget brottsligt har skett. Han har även lämnat in källkoden för banksystemet till åklagaren, som enligt våra beräkningar har tagit flera hundra manmånader att utveckla. När det gäller faktureringen så är det ingenting som [kompanjonen] har haft med att göra. Han har aldrig sett dessa fakturor, och han har inte skött faktureringen.

Norska Ekokrim har hjälpt kollegerna i Göteborg, men någon egen utredning har inte inletts.

– Vi utesluter inte att en utredning kan starta även i Norge, men tills vidare avvaktar vi den svenska rättegången, säger Björn Helge Myhre vid Ekokrim i Oslo.

Om Jisander och kompanjonen fälls riskerar de upp till sex år fängelse.

Rättegången i Göteborgs tingsrätt inleddes i måndags och planeras pågå till den 20 november.

Lord Moyne tillsammans med sina advokater, 2001.

Trustoraffären

I maj 1997 köpte den i Sverige helt okände engelsmannen Jonathan Guinness, eller lord Moyne, röstmajoriteten i investmentbolaget Trustor. I november 1997 avslöjades att Trustor utsatts för ett stort bedrägeriförsök.

Bolagets vice vd, Joachim Posener, hade fört över 620 miljoner kronor netto till ett konto i London utan formell fullmakt. Av dessa pengar fördes 135 miljoner tillbaka till Sverige. Två personer, Peter Mattsson och Thomas Jisander, häktades, misstänkta för grov trolöshet mot huvudman. I april 2002 friades de av Svea hovrätt. I slutet av 2004 åtalades Jisander på nytt, misstänkt för förskingring av över 20 miljoner kronor som förts över från Trustor till Liechtenstein. Han fälldes av både tingsrätten och hovrätten för anstiftan till grov förskingring. Straffet blev 1,5 års fängelse. / TT

Gunnar Lindstedt

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom