Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Kinas råvaruhunger och USA:s kreditbubbla

2019-07-08 06:24
Lehmans anställda lämnade sina jobb i direktsändning. Foto: REX/TT

Efter oktober 2002, då Stockholmsbörsen bottnade, följde en ihärdig uppgång, och så positiv att det bara behövdes fem år för att återhämta ett av historiens värsta ras. Uppgången blev 30 procent år 2003, 18 procent året  därpå och 33 procent respektive 23 procent de följande. En riktig fest som ledde till toppnivån försommaren 2007. It-raset var redan glömt.

Inte så att telekom- och it-branscherna tog tillbaka sina tidigare uppblåsta andelar på börsen. Denna gång var det i stället industriaktier som satte fart med draghjälp av den ”superkonjunktur” som analytikerna började tala om. 

Det fortsatt valutadopade Sverige blev ett märkligt fenomen efter it-årens mobbning av stenåldersföretag. Börslistan över vinnarna påminde mest om 1950-talet. 

Statsägda LKAB, som numera redovisade jättevinster för statskassan, var ju en rest av det Gränges som bara fanns i börsbolagens ”Hall of Fame”. Men gamla börsnoterade gruvbolaget Boliden var tillbaka i Stockholm och nymornade börsjätten SSAB med seghärdat stål från Oxelösund, som skulle göra ett köp i USA mitt i ett krisskeende, påminde ju både om stålverksamheterna i Gränges och Stora Kopparberg. Affären i farliga USA skulle inte bli så tokig.

Att resten av Stora Kopparberg, Stora Enso,  med finländsk huvudägare höll på att villa bort sig via en amerikansk affär i pappersbruk lagom till ”peak paper” var inte
uppenbart ännu.

Personbilarna i Volvo var i Fords ägo men mer betydelsefulla för svensk export än någonsin. Volvo Lastbilar gick mot kursrekord. Krisdrabbade Ericsson och ABB var på väg upp igen. Atlas Copco, Sandvik, Alfa-Laval, SKF, Electrolux och Husqvarna fick stora rubriker. Medlemmarna i börsens coola gäng hade aldrig varit äldre.

Amerikanska bankirer talade om Bric-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina) men aktiebörsernas ”emerging markets” var snarare rankade så här:  Kina, Polen, Ryssland, Indonesien, Spanien, Indien, Norge, Mexiko, Sverige och Brasilien. De flesta lyftes direkt eller indirekt av Kinas behov av råvaror. Spaniens boom kom också av att alla Londons alla husägare blivit multimiljonärer och letade reträttbostad i värmen. Bostadsbubblan exporterades som byggbubbla. Polen var på väg att bli Europas tillväxtunder när tvillingarna Kaczynskis bakåtsträvande parti kastats ut till förmån för liberalen Donald Tusk.

Svenska råvaru- och industriföretag var inte riktigt desamma som förr, de hade ju globaliserats i grunden och var till och med etablerade i Kina. De hade innoverat och förändrat sina produkterbjudanden och slukat hundratals konkurrenter.

Electrolux, till exempel, höll nu på att rensa ut allt utom vitvarorna och samtidigt flytta de flesta tillverkningar till låglöneländer som Mexiko, Polen och Ungern för att försöka ta positionen som global ledare. Volvo försökte integrera världens lastbilar  efter att ha fått nej från EU till en Scania-affär. Sandvik hade skapat en ny gruvverksamhet efter att ha förlorat samarbetet med Atlas Copco, de slogs nu om det globala ledarskapet i den branschen. Alfa-Laval hade kommit tillbaka till börsen med de separationsverksamheter som riktade sig mot världens industrier och sjöfarten. SKF var äntligen starkt nog att vara prisledare.

”Superkonjunkturen” skulle pågå ända till sommaren 2008, då den ena fina delårsrapporten efter den andra gladde börsen. Kinas ekonomi var då sexfalt större än 1990. Undra på att kineserna dammsög världen på råvaror och halvfabrikat. Och alla som ville sälja råvaror behövde köpa utrustning och komponenter från svenska industriföretag.

Ingen kunde drömma om att nervösa och bleka företagsledare denna höst skulle sammankalla presskonferenser och vittna om hur orderingången hade tvärstannat. På Sandviks stämma stod till exempel vd:n Lars Petterson och berättade att inga kunder kunde få krediter till nya gruvmaskiner eller specialrör.

”Vem hade kunnat vänta sig att hela internationella banksystemet i princip kunde kollapsa på bara en vecka? sa han senare. Tänk er en kund i guldindustrin med de bästa priserna någonsin som ändå inte kunde stå fast vid sina beställningar på gruvmaskiner eftersom ingen bank hade finansiering. Det var oerhört!”

”Förr i tiden hade vi behovsstyrda nedgångar. De flesta kriser berodde på över- eller underlager som värkte ut genom systemet. I dag finns en helt annan transparens och lagren är mer ’just-in-time’. Men vi har i stället fått finansiellt betingade kriser som uppenbarligen kan bli ännu värre.”

Tre rader på sidan tre i Sandviks årsredovisning för följande år sa allt om den kollaps för världshandeln som följde när telefonerna slutade att ringa, annat än för att säga upp order. Orderingång –31 procent. Fakturering –30 procent. Resultat efter finansiella poster –3 472 miljoner kronor, ett vinstras med 14 miljarder kronor och företagets endast tredje förlustår efter rekonstruktionen 1868. Inte ens utbrott av krig hade ställt till sådana katastrofer som denna. Världshandeln backade med en fjärdedel i slutet av 2008.

Vem var det som hade kastat in en skiftnyckel i världens industriella system?

***

USA hängde inte riktigt med när världsekonomin brummade i gång efter den stora kraschen på teknikbörsen Nasdaq och det fasansfulla terrorangreppet på World Trade Center. Men den sänkta räntan gav dels en byggboom, dels en rusch bland bankerna för att finansiera nya bostäder. Bankernas chefer efterlyste en ny ”animal spirit” och fick det när en tänkare konstruerade en metod att förpacka om strimlor från osäkrare bostadslån med  många andra säkrare. Simsala bim skulle alla dessa lån bli säkra och dessutom få hög avkastning. De så kallade ratingföretagen gav produkterna högsta betyg och ledande försäkringsbolaget ordnade sedan försäkringar till låga avgifter. Aldrig har väl framtidens risker tett sig säkrare. 

Stora förvaltare sökte bättre avkastning utan att behöva öka exponeringen för mycket mot aktier som visat sig vara riskfyllda. Fondförvaltare i USA och Europa som hade bonus på avkastning hade nu funnit sin ”tulipaniaros”, säker löneökning utan att riskera jobbet.

Snart blev det skriande brist på attraktiva låneprodukter med bifogade stora finstilta appendix. Det animala skriket fortplantade sig ned genom bank- och mäklarsystemet. Skaffa fler bostadslån! Snart började jakten på bostadsköpare som aldrig ens hade funderat på att köpa hus. De kunde få lån som var ränte- och amorteringsfria för en tid och de fick rätt att lämna in nycklarna till banken och lämna huset om de inte kunde betala.

En del lån från dessa nya kunder kunde förstås väntas falla, men vad gjorde det när deras lån var uppblandade med så många säkra kunder? Så avfärdades alla invändningar medan systemet snabbt ruttnade. Bankerna tjänade fabulösa pengar och bankchefer blev rika, för en tid.

 När de väntade förlusterna började dyka upp våren och sommaren  2007 smittade de snabbt hela systemet, eftersom varje kre-ditärende var uppdelat på så många händer. Ingen kunde se igenom långa, kryptiska och finstilta texter, krångliga försäkringssystem, oklara redovisningar, tidskrävande obeståndsförfaranden, insättningsgarantier och politiska processer. Den långa internationella börsuppgången bröts. Schweiziska toppbanker gjorde jätteavskrivningar för att fly från ”smittan” och i England blev det en klassisk ”run on the bank” som tömde det brittiska låneinstitutet Northern Rock. Man hade sagt ”too big to fail” om de största bankerna. Nu blev det i stället ”Too big to bail out”.

”Superkonjunkturen i industrin höll nere paniken, det handlade ju trots allt om en lokal bostadslånebubbla. Centralbankerna ryckte in med stimulanser och räntesänkningar för att motverka krisen. 

År 2007 började med stor nervositet på marknaderna, men realt tuffade ekonomierna på. En rad banker inventerade nervöst sina tillgångar och fann amerikanska lånepapper som en seg sörja i hela systemet. Hedgefonden Carlyle Capital kollapsade, Investmentbanken Bear Stearns togs över av JP Morgan. De jättelika bostadslåneinstituten Freddy Mac och Fannie Mae förstatligades under sommaren. Mest fasaväckande var dock att en av de stora amerikanska investmentbankerna  valde att sälja bolånepapper med 88 procents rabatt för att bli av med smittoriskerna. Ingen vågade snart göra affärer med någon. 

Klimax nåddes i mitten av september då det stod klart att både investmentbanken Lehman Brothers och det väldiga försäkringsbolaget AIG hade kommit till konkursens brant. USA:s avgående regering under George W Bush valde att undsätta försäkringsbolaget men att offra den mindre banken.

Lehman Brothers sammanbrott visades i direktsändning för hela världen. Arbetslösa finansmän kom vandrande på led ut på gatan med sina kartonger med hoprafsade privata tillhörigheter. Vem i hela världen skulle man nu lita på? Banksystemet byggde på förtroende. Detta var förbrukat. Ingen bankledning vågade göra några affärer över huvud taget. Aktiekurserna föll brant från de tidigare låga nivåerna, industriföretagen började varsla anställda och några av de ledande bankerna fick statliga ägare. En orgie i finansiella stöd och räntesänkningar började. Brittiske premiärministern ledde den samordnade europeiska räddningsaktionen. Kina iscensatte världens största keynesianska projekt någonsin för att häva en depression. Jättelika byggprojekt startade.

Dollarn steg när investerare flydde till amerikanska statspapper.

Mitt upp i detta valdes Barack Obama till ny president, en ny liberalare president fick motvilligt acceptera ett jättelikt  stödpaket för att rädda de bankorganisationer som så vårdslöst hade spelat och höjt vinstandelen på börsen för finansföretagen till 40 procent. Obamas väljare ville snarare sätta bankcheferna i fängelse. Många protesterade vilt, början till en polarisering i det demokratiska partiet. 

Detta hade varit ett märkligt presidentval – demokraternas båda kandidater representerade väljargrupper som aldrig tidigare haft presidentposten, en svart man och en kvinna i Hilary Clinton. Republikanernas kandidat John McCain var den äldste någonsin och vicepresidentkandidaten Sarah Palin var både kvinna och ledare för yttersta missnöjeshögern. Republikanerna var redan polariserat.

Medan de amerikanska bankerna successivt omstrukturerades blev det ännu en gång uppenbart hur viktigt det är för marknadsekonomin att ha tydligt definierade ägarrätter i alla situationer och att upprätthålla finanssystem som fungerar. Sammanbrottet demonstrerade, som så många gånger tidigare, vad förtroende betyder. Banker är inte bara vanliga företag, de är också ett slags samhällsinstitutioner som inte kan tillåtas störa hela systemet.

I Europa förvärrade denna finanskris av en begynnande eurokris. Banker och fonder visade sig kunna ställa till stor ekonomisk förödelse. Förbittrade sparare, skattebetalare och lågavlönade, som demonstrerade på gatorna i Madrid och Aten, öste sin vrede över den moderna kapitalismen.

I början av år 2009 bottnade världens börser på nivåer som var nära krisläget år 2002 eller nivån före it-hysterin tio år tidigare, men krisen var inte på långa vägar över. Finanskrisen hade inte gått de svenska bankerna förbi och det ryktades om kommande jättelika nyemissioner i flera av dem. I början av februari 2009 gick SEB, som drabbats hårt av de kraschande baltiska ekonomierna, ut med ett pressmeddelande där man bekräftade att en förstärkning av balansräkningen utvärderades.

Förutom att ställa in utdelningen tog sedan SEB in 15 miljarder kronor i friska pengar, varav Investor åtog sig att ställa upp med sin andel på 3,5 miljarder kronor. Med facit i hand blev denna kapitalförstärkning onödigt stor, men i februari 2009 handlade det om att övertyga alla om att SEB skulle överleva. SEB kunde nu fokusera på sin verksamhet, och Investor, som övertecknade i nyemissionen, visade sig så småningom ha gjort en bra affär.

Under värdekriser kan näringslivet ofta omstruktureras snabbare, men den här gången lade sig centralbankernas lågräntepolitik som en våt filt över affärerna. Även finansiellt sköra företag kunde överleva med hjälp av lån till rekordlåga räntenivåer. Investor, som medvetet rustat upp finanserna, kunde inte utnyttja läget.

”Till vår överraskning fanns det inga säljare av helägda bolag. Med låg ränta kunde många ägare övervintra. På den publika sidan var det inte heller mycket för oss att göra i termer av nya investeringar. Det fanns någon enstaka möjlighet som vi missade, men mer än så var det inte. Att vi byggt upp en stor kassa utan att kunna utnyttja det
uppenbara köpläget blev en av mina större besvikelser”, kommenterar Börje Ekholm.

De gamla investmentbolagen på börsen gick trots detta mot bättre anseende och förtroende när de mer likt riskkapitalbolagen hårdare ägarstyrde sina bolag och renodlade satsningarna på verksamheter som hade möjligheter att bli marknadsledare. Fokus skulle vändas bort från ”substansrabatter” och mer mot den egna kostnadseffektiviteten och förmågan att hantera alla konjunkturfaser. 

Söderbergfamiljens investmentbolag Ratos, som hade investerat i hotellfastigheter och transporter och drabbats mycket hårt  av ägarkrisen i början av 1990-talet, experimenterade med investmentbolagets gränser. Med den nya amerikanske delägaren Franklin-Templeton lanserades Ratos nya strategi, med börsnoterade innehav och återköpsprogram som garanterade att substansrabatten skulle hålla sig stabil, lyckad till en början. Men extern spekulation och insideringripanden skapade kaos som tvingade vd Urban Jansson att avgå.

Atle och Bure var två venture capital-bolag, med rötterna i löntagarfonderna, som växlade affärsidé till utköpsaffärer. Bure skulle förvandlas till ett av de nya bejublade investmentbolagen under huvudägare Patrik Tigerschiöld medan Atle fick släppa både vd och innehåll till Ratos.

Nye Ratos-vd:n Arne Karlsson lanserade utköpsmodellen inom investmentbolagets ram. Fram till 2007 krossade sedan ”Världens bästa Karlsson” andra  investmentbolag med sina exitaffärer och en nära sexfaldig uppgång av börsvärdet från krisnivån. Motsvarande utveckling för Investor blev ”bara” 34 procent och för Industrivärden  59 procent. Industrivärden som hade gjort sig av med PLM och Aga för att fokusera på Sandvik, SSAB, Skanska och Volvo i stället framstod alltså som starkare än Investor, men Ratos tycktes tävla i en helt annan division. I dag vet vi att Ratos fick en bubbelvärdering som ledde till en lång ökenvandring.

Men ideologen Karlsson satte fart på strategiutvecklingen bland investmentbolagen, gamla strategiska problem attackerades mer målmedvetet.

Investor, till exempel, ville nu öka ägandet i varje strategiskt innehav och bli drivande i konsolideringsaffärer. Detta för att hävda sitt huvudägarskap mot mer kapitalstarka och engagerade institutionella ägare och hungriga aktivister. Man levde i en tuffare värld.

De utdelningar som kom från bolagen delades ju vidare så att det finansiella utrymmet för investeringar i nya innehav eller nyemissioner blev begränsat. Hur skulle man komma ur den tvångströjan?

Först och främst ville man som tydlig ledande ägare få varje bolag att erövra eller försvara positionen som bästa bolag i sin bransch. I så fall skulle Investor försöka stärka sitt ägande successivt. Bolag som inte kunde leva upp till sådana ambitioner skulle däremot avyttras. 

Den andra delen av strategin blev att aktivt försöka skapa eget kassaflöde för att investera i nya innehav och stärka ägandet i befintliga. 

Investorfolket började identifiera och förvärva helägda dotterföretag, som skulle kunna generera hög avkastning med hjälp av belåning. Helägda bolag i Investors portfölj skulle också göra portföljen mer unik än om den bara bestod av noterade innehav.

Till detta kom ambitionen att hålla de egna kostnaderna betydligt lägre – det Wallenbergska högkvarteret som svällt under 1990-talet skulle trimmas kraftigt. 

Medicinteknikföretaget Gambro hade varit börsvinnare men företaget såldes nu ut bitvis och mycket lönsamt efter en utköpsaffär i samarbete med EQT. Sårvårdsföretaget Mölnlycke och läkemedelsföretaget Sobi tillhörde den nya kategorin helägda bolag.

Det vårades för investmentbolagen och även för de gamla industrijättarna som hade Kina att tacka för att världsekonomin ganska snabbt återhämtade sig. En del börsrådgivare började till och med tala om investmentbolagsaktier som alternativ till sparfondsaktier, ett sätt att bli välbärgad genom att ha ställföreträdare ägare som själva riskerade något i spelet.

I kulisserna väntade familjekapitalisten Fredrik Lundberg som öppnade samarbete med Industrivärden.

Ronald Fagerfjäll

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom