Singapores komplexa arbetsfördelning

2017-07-04 22:00

Råvaror och militärmakt bygger inga beständiga framgångar. Allt handlar om sofistikerad arbetsmarknad, kunskaper och global uppkoppling.

Nära ekvatorn i Sydostasien, i värmen och fukten, ligger en av världens mest sofistikerade experimentverkstäder för arbetsfördelning. En stad av mest höga bostadshus och kontorsskrapor reser sig på ett örike ungefär lika stort som halva Öland och med en befolkning som Norges. Vackert är det kanske inte, men välskött och ganska prydligt. Många parker och reservat har anlagts, där regnskogen successiv­t fått ge plats för en stad.

Den enda naturtillgången är fiskarna i havet utanför, och så förstås människorna. En fjärdedel är födda utomlands. 60 procent bor i bostadshus som liknar dem i Europas förorter och hälften av alla använder den välordnade kollektivtrafiken. Ett statligt system har fördelat dem proportionellt över staden så att inte ghetton ska uppstå som i den tidigare Malajiska federationen, där Kinakvarteren ständigt attackerades.

Med en luftfuktighet på 90 procent och en temperatur på närmare 30 grader tidigt på morgonen blir skjortan dyblöt efter en kort promenad till bussen eller tåget. Att det finns så många lyxbilar på gatorna beror på att kinesiska och ­malajiska miljardärer söker sig hit för att skydda sina förmögenheter. Singapore har ända sedan den engelska tiden omutlig lagstyrning. Byråkratin är en av de minst korrumperade i hela världen.

Singapore är Asiens ledande förmögenhetsförvaltare och finanshanterare i konkurrens med Hongkong. Fler globala företag har Asienkontor här än någon annanstans. Singapore är också Asiens ledande hamn i konkurrens med Shanghai. Många fartyg som passerar lastar av eller på, men några kommer bara för att tanka drivmedel. För de allra största fartygen är inte sundet tillräckligt djupt.

Nya näringar som växt är utbildning och turism. Antal ­anställda har krympt i industrin och industriföretag har specialiserat sig på nischer. Kort sagt är det en arbetsmarknad som liknar Europas och USA:s. Muskelarbete försvinner medan kunskap och service expanderar. Det stabila lagsystemet gör att allt fler asiatiska företag låter jurister i Singapor­e avgöra tvister, till exempel.

För att handla med Kina sjövägen har indiska handelsmän i alla tider antingen fått gå långt söderut till nuvarande Jakarta eller navigera den närmare vägen norrut, ned genom det långa och fem kilometer smala sund som bildas mellan ön Sumatra och Malackahalvön. Längst ut på den här ön mötte man kineser som fraktat varor från Kina och Indokina med robustare djonker som seglat över farligare farvatten. Det var en bosättning uthuggen i vildmarken.

Det moderna Singapore bemästrar många svårigheter. Det regnar med jämna mellanrum, då kan hälften av vattenbehovet samlas upp. Resten av vattnet får importeras från Malaysia eller avsaltas från havet. Staden, som importerar det mesta, växer genom att kullar flyttas ut i havet. Sand och sten importeras utifrån för att bygga landområdet.

Republiken formades under ledning av den despotiske socialdemokraten Lee Kuan Yew, som dog 2015 92 år gammal. Hans äldste son är i dag premiärminister och yngste sonen basar för Singapore Telecom. De har en syster som kritiserar den äldste brodern offentligt för att vilja skapa en dynasti. Men riktigt så farligt är det nog inte. Den här trion har långa karriärer på egna meriter bakom sig och har studerat utomlands precis som fadern, med utmärkta resultat. I Singapore, präglat av utlandskineser, gäller fria affärer och ökad demokrati.

År 1965 kastades Singapore brutalt ut ur ­Federationen Malaysia, som gärna ville bli av med alla kinesiska handelsmän. Främlingshatet var stort och framtiden oviss. Öprovinsen var mycket fattig och premiärminister Lee, som kom på besök till Sverige hösten 1973, berättade på perfekt engelska för några få intresserade journalister om hur han tänkte ­modernisera denna resursfattiga ekonomi genom att använda alla beprövade erfarenheter från väst och från Japan. Svenska långhåriga journalister fick höra att de kunde få gratis hårklippning i tullen innan de kunde släppas in i hans ordnade revir. Den som hade narkotika på sig blev däremot avrättad. Lee fruktade oreda och kaos mer än allt annat.

Den evige premiärministern lyckades under tre decennier bädda för en av världens rikaste ekonomier, och med tiden lättade han något på det politiska trycket. Hans mardröm var att det en dag skulle komma en korkad ledare och förstöra den sköra balansen, internt mellan invandrarna och externt med Malaysia och Kina.

Mycket i Singapore är fortfarande kontrollerat av det maktparti som vunnit alla val med 60 procent eller mer. Att det fortfarande är förbjudet att slänga tuggummi på gatorna är nog mer ett minnesmärke över ”den store mentorn”.

Den här sydostasiatiska tigern har, som de andra tigrarna, ärvt alltför stor auktoritetstro och alltför litet barnafödande. För mycket råplugg i skolorna och för lite social erfarenhet. Men till skillnad från Japan försöker politikerna successivt ta in nya invandrare för att ekonomin ska kunna fungera på alla nivåer. Unga barnfamiljer får stöd. Utbildningen är skräddad för att företag som slår sig ned här ska hitta både ingenjörer och ekonomer av internationell kvalitet. Stadens studenter är därför populära i Hongkong, Australien, Kanada och USA. Att öppna upp arbetsmarknaden och privatsfären är dock inte helt lätt när ­majoriteten är sämre utbildad och van vid en reglerad men säker tillvaro. En och annan skyller förstås problemen och inkomstklyftorna på invandrarna. Här också.

Singapore är ändå en före­bild för världens utvecklings­ekonomier. Råvaror och militärmakt bygger inga beständiga framgångar, allt handlar om sofistikerad arbetsfördelning, kunskaper och global uppkoppling.

Tabellen nedan illustrerar inte Singapores arbetsmarknad, utan Sveriges. Det krävs ­detaljerad kännedom för att göra en sådan uppdelning. Men svensk näringslivsstruktur visar, ungefär som Singapore, vart de flesta avancerade arbetsmarknader är på väg. En allt mindre andel behöver arbeta med att få fram mat och varor på grund av den bättre tekniken. Allt fler är fria att kunna syssla med kunskaper och service. Tillverkning och kunskapsekonomi hör ihop.

Den fortsatta utvecklingen främjas inte genom att ned­lagda industrier eller gruvor öppnar på nytt. Inte heller skapas några vinster om tullar höjs eller kontakterna minskar. De länder som är mest ”anslutna” globalt är också de rikaste. Provinser som Singapore, Holland, England, New York och Hamburg. De minst anslutna är fattigast. Även några av de råvaruberoende emiraten i arabvärlden har äntligen tagit fasta på detta.

Har inte arbetarna och konsumenterna blivit fattigare än i industrisamhället?

Jämför man vad en servicearbetare i dag får betala i lönetimmar jämfört med vad en industriarbetare fick göra under ”guldåldern” för 30–40 år sedan, är det lätt att finna sådant som blivit billigare. Herrkostymen eller cykeln av god kvalitet är hälften så dyr. Möbler, kläder och leksaker är extremt mycket billigare. En mycket mer avancerad bil kostar mindre. Datorer, smartphones fanns ju inte ens. Musik och film är nästan gratis vid en jämförelse. Magsår kan billigt medicineras liksom flera andra tidigare farliga åkommor. Apelsiner och kaffe kostar i nordliga länder en tredjedel så mycket på grund av billigare och effektivare fraktsystem. Singapore kan på motsvarande sätt få in mjölkprodukter, kött och ­andra färskvaror till bra priser. Flygresor har blivit mycket billigare. Därför har många svenskar varit på turistresa i Sydostasien och sydostasiaterna börjar komma till oss.

Visst finns det saker som blivit dyrare. Den vildfångade fisken håller på att ta slut och stiger realt i pris. Torsk har blivit lyx. En herrklippning är numera en skönhetsdetalj och kostar därefter.

Att själva boendet i storstäderna har blivit mycket dyrare beror på att läget värderas så mycket högre. Priset hänger bara till en del på byggkostnaderna eller på att det byggs för litet. Det är marken som blir uppvärderad. En liten luftkonditionerad lägenhet i en myllrande stad framstår som garanti för att få slippa muskelarbete och vara omgiven av bra service och arbetstillfällen. I heta, fuktiga och tidigare fattiga Singapore är det få som drömmer om det gamla industrisamhället. I USA och Europa är det många fler.

Men till en del är den drömmen falsk. Industrijobben var monotona och detaljstyrda och fritiden var torftig. I frukt- och grönsaksdiskarna skrumpnade färre och dyrare produkter. Mellan restaurangerna var det långt. Man minns det som man vill komma ihåg.

Men företag har efter 1980-talets ”outsourcing” och 1990-talets nya ägarfilosofier mer och mer framstått som fientliga mot sina anställda. En bra företagsledning tycks på börssidorna vara en sådan som skär ned personal. Till stor del är detta rimligt med tanke på informationstekniken och liberaliseringen. Planekonomi inom företaget har ersatts med marknad. Men det finns avigsidor. Kunskapsorganisationer måste bygga och tradera kunskap om komplexa affärsidéer, och för detta behövs långsiktiga karriärer. Det tar tre år bara att lära sig ett avancerat företags sätt att vara och ytterligare några år för att bli ledare. Att lägga sitt förtroende så lång tid hos en arbetsgivare framstår mer och mer som en stor risk. Samtidigt är det farligt att byta företag, man tappar tid! Externrekryterade ledare kan bara förlita sig på processer och generella principer.

Risken är att en cynisk ny generation helt förlorar förtroendet för arbetsgivare. Att de högpresterande kan mutas till att stanna med höga löner betyder bara att alla företag blir ”främlingslegioner” för högbetalda artister. Företag behöver lita på sitt folk, men hur ska de kunna bygga förtroende om de samtidigt signalerar att varje anställd alltid sitter löst?

Att den här utvecklingen också har effekter för samhället när det gäller ekonomisk trygghet och varaktiga medborgarinsatser är naturligt.

Teknik har anammats av miljarder människor. På sätt och vis har också livet här blivit både lättare och svårare när det handlar om ett ändlöst fixande mellan sms, mejl och kalendrar. Olika sajter och betalkort ska definieras och påträngande extra erbjudanden ska klickas bort. Var det så vi ville ha det? I framtiden får vi hoppas på att artificiell intelligens, i form av personliga elektroniska assistenter som Amazons Echo eller Apples Siri, kan ordna den saken.

Prognoserna om arbetets och människans framtid är mer än lovligt pessimistiska. Det är ingen hejd på vad tekniken ska ställa till med. Ofta är det tekniker som visionerar fritt.

Varför är tekniker så bra entreprenörer, men sämre futurister? Kanske för att de är tränade på problem som har entydiga lösningar. Kanske för att de är specialister snarare än generalister. Kanske för att människor med dragning åt steg-för-steg-tänkande söker sig till det matematiska, tekniska, entydiga och storslagna. Historien vimlar av grandiosa ­felslagna tekniska projekt. 90 procent av alla projekt brukar misslyckas, men de projekt som ändå lyckas brukar bli hundrafalt belönade. Därför blir tekniker ofta de allra rikaste och de mest självöverskattande.

Ekonomer och historiker är oftare generalister, även om en del nationalekonomer arbetar uteslutande med mate­matik. Den som hela tiden analyserar verkligheten i stora sjok upptäcker att de flesta saker samvarierar och att ordning lätt bryts av oordning. Händelser och situationer beror nästan aldrig på någon enda sak, och många andra utfall hade varit möjliga. Över tiden förbättras ändå mänsklighetens villkor. Verktygen har blivit allt bättre och arbetsfördelningen smartare. Levnadsstandarden förbättras när allt färre ­behöver jobba med rutinsaker. Jobben tar inte slut.

Idén med skatter på robotar strider mot den erfaren­heten. Vad skiljer en robot från en bankomat eller en enkel automatisk telefon. Alla dödar eller har dödat sysselsättning, miljontals bankkassörskor och miljontals växeltelefonister har avskedats. Och tänk vaccin som tvingade all världens vårdpersonal att skola om sig eller eldvapen som förpassade alla stolta kavallerister till historieböckerna. Alltid samma ”kreativa förstörelse”.

Robotar är verktyg för att förändra arbetslivet. Med robotar kan till exempel tillverkning flytta från låglöneländer tillbaka till tidigare industriländer. Produktivitetsvinsterna blir stora eftersom robotar aldrig tar semester, avviker från sina instruktioner eller blir trötta i ögon eller hjärna. Lönekostnaderna i tillverkning kryper kanske ned till 5–10 procent av totalen.

Robotar konstrueras, programmeras, sköts av människor och övervakas av människor. Robotar hanterar inte det oförutsedda, verkligheten är alltid oförutsägbar och föränderlig. Vad robotar gör efterfrågas ytterst av människor. Om människor inte gillar det som robotar gör ändrar de på villkoren via sina politiker och sin lagstiftning eller efterfrågar något annat. Allt måste ständigt programmeras om.

Därför är den här beskrivningen av svensk arbetsmarknad, som liknar Singapores, bara en ögonblicksbild. Fördelningen skiljer sig extremt från läget för 160 år sedan då råvarusektorn stod för 90 procent av alla jobb och den ­skiljer sig kraftigt från 1960-talet då en majoritet jobbade med tillverkning. Det intressanta är att både råvaru- och tillverkningssektorn, med undantag för senaste krisen, ständigt sätter nya produktionsrekord. Maskiner och en del robotar förklarar detta.

Byggsektorn är efterbliven och extremt omgärdad av ­politik. I många länder är byggarbetares organisationer strejkbenägna. Detta kommer bara att driva fram en snabbare industrialisering där allt mer tillverkas i stora hangarer som element, vilka monteras ihop på byggplatsen.

Den bransch som fraktar, omlastar och säljer de olika produkterna utvecklas snabbt. Beställningar på produkter fördelas automatiskt och omedelbart till alla underleverantörer för att anlända på utsatt tid till monteringen. Färskprodukter söker sig supersnabbt till kunder. E-handel omfördelar och distribuerar, ibland på bara en timme, till konsumenten. I England, som är längst fram, hinner man inte få fram förare till alla budbilar.

Uber, inne på sitt sjunde år, är jordens snabbast växande företag och affärsidén är ganska lätt att utmana. Många stora konkurrenter har redan kommit globalt. Att transportera människor är en av världens största branscher och det mesta av arbetet utförs i dag med den egna bilen. Men vad blir ­”mobilitet” i framtidens städer? Vad händer med taxi­förare och budbilsförare? Och vad händer med bilindustrin om självstyrande bilar tar över?

Personresor tillhör redan upplevelse­branschen. I Helsingfors erbjuder man redan transportalternativ med bar och underhållning på väg hem. Varför inte cykla en bit av vägen? Appar kan pussla ihop en transportkedja.

På ett liknande sätt är det med tillfälligt boende. Pionjärföretaget Airbnb och andra uppvisar många barnsjukdomar, men deras affärsidé omformas och anpassas utifrån erfarenheter från miljontals prövare i hela världen. Många kunder vill inte se sig som turister, de vill ”tillhöra hela världen”.

Vart man än ser på arbetsmarknaden så finns det appar och frilansare. Vitvaru­företagen säljer redan nedbantade varianter av professionella spisar och tvättmaskiner för dem som vill frilansa med catering ­eller tvättservice, ofta avancerade tjänster. ­Reparatörer åker runt och fixar för att dryga ut sin pension. Professionella konsulter kör enmansföretag, antingen för att styra sin tid bättre eller för att de inte släpps in i vanliga anställningar.

Det finns appar som berör alla delar av arbetsmarknaden. Den som vill ha en sjukdomsdiagnos, hjälp med förebyggande hälsovård, studier i matematik eller promenadsällskap kan ladda ned ett hjälpmedel till sin mobil. Idéerna tar aldrig slut.

Den så kallade ”gig-ekonomin” är inte ny. Så har ju advokater, tandläkare, barberare, författare och hemarbetare klarat sig i alla tider. Det finns många problem. Vad händer om olyckan är framme? Vem står ut med att arbeta ensam? Hur blir det med pensionen och vad är risken med att ställa sig utanför skattesystemet? Är det rimligt att Uber inte ska ses som ett transportföretag?

Precis som tidigare måste politikerna försöka reformera institutionerna. Det behövs regler som skyddar de arbetande mot utarmning utan att ta död på kreativiteten. Det behövs nya former för att bilda företag, betala skatt och sätta av pensioner som följer individer och inte företag. I det gamla systemet betalar företag preliminärt in alla skatter och tecknar kollektivavtal om löner. Färre arbetar i sådana företag. Det behövs också nya organisationer för utbildning, professionalism och mänsklig samvaro, en sorts nya arbetsorganisationer kanske. Andra ser sig som en del av en gräsrotsekonomi, där man naturligt möts i många olika roller.

Medborgarlön är nog en sämre idé, annat än på socialbidragsnivå. Människor som inte försörjer sig mår sällan bra. Många gillar inte ens att vara pensionärer. Problemen uppstår om väljare och deras politiker envisas med att bygga strategier på invandrarfientlighet och teknikrädsla.

Jobben kommer inte att ta slut, men det kommer troligen att finnas ganska få arbetare och anställda i mitten mellan de där kunskapsarbetarna som har hög utbildning kombinerat med större ansvar och de andra som får nöja sig med mer rutinartade serviceuppdrag. Att de flesta rika länder ser fram emot en krympande arbetskraft betyder dock att lönerna inte behöver bli särskilt låga för någon. Den som kan arbeta i ett sådant samhälle blir ju oemotståndlig.

Det finns helt enkelt hopp för komplexa men samtidigt öppna ekonomier som Singapore och Sverige.

Av: Ronald Fagerfjäll

Läs kapitel 16 - Tallinns nya företagsamma generation här.

Var arbetar svenskarna?

Råvarusektorn: 2 procent (minskar)

Allt färre arbetar inom jordbruk, skogsbruk, gruvor och energi. Kapitalsatsningarna är allt större.

Tillverkningsindustri: 12 procent (stagnerar)

Svensk exportindustri har haft en tuff period efter finanskrisen 2008. Men det handlar ändå främst om effektivisering. Svag valuta mildrar för tillfället.

Byggsektor: 6 procent (ökar)

Inflyttning till storstadsregioner och invandring ökar byggandet. Lågräntan lyfter också sektorn.

Logistik och butik: 16 procent (ökar)

Godstransportörer, grossister och detaljhandlare har gynnats av privata konsumtionsökningen. Logistiken är alltmer tekniktung. E-handeln tar större plats.

Företagstjänster: 13 procent (ökar)

Konsultföretag, revisionsfirmor, advokatbyråer, vaktbolag och andra har under decennier tagit över sådant som större företag själva gjorde tidigare. Höga krav på utbildning inom ”kunskapsföretagen”.

Information och underhållning: 4 procent (ökar)

Media, internet, annonser och underhållning är under snabb förändring. Sverige har ett ”musikunder” och ett ”deckarunder”, till exempel.

Upplevelser och resor: 7 procent (ökar)

Reseföretag, hotell, restauranger och turistföretag bildar sektorer som följer den ekonomiska tillväxten i världen. Svenskarna har blivit uteätare till slut.

Finanssektor: 5 procent (stagnerar)

Finansverksamheter, fastigheter och ägandets institutioner ställer om till ny teknik.

Polis och försvar: 1 procent (ökar)

Terrordåd respektive rysk opålitlighet får politikerna att öka anslagen. Krävs också högre löner för att locka sökande.

Offentlig förvaltning: 3 procent (ökar)

Myndigheter och kommuner ökar i takt med folkökningen.

Utbildning och forskning: 9 procent (ökar)

Nyckelbransch med kvalitetsproblem. Svårt att få fram tekniker och matematiker, till exempel. Kvaliteten på lärarkåren måste höjas.

Hälsovårdssektor: 8 procent (ökar)

Befolkningen åldras och kostnaderna för vård ökar. Hur effektiviserar vi?

Konsumenttjänster: 14 procent (ökar)

Växande behov av äldreomsorg, barn­omsorg, hushållstjänster, reparationer, kroppsvård och annat när standarden förbättras. Viktigt att konkurrensutsätta, annars kväver skattefinansierad verksamhet allt annat.

Källa: Nationalräkenskaperna och AKU, branschorganisationer, plus egna grova skattningar och kategoriseringar.

Utbytbara arbetare och tekniker

Det blev aldrig någon majoritet av arbetare som reste sig mot fåtaliga industriägare för att ta över. Snarare drev arbetarnas organisationer krav på större löneandel, vilket tidvis fick dem att sympatisera med rationaliseringar och omvandling i amerikanerna ­Frederick Taylors och Henry Fords anda.

Bilindustrin utvecklade en avancerad produktionsteknik med bilentreprenören som kopierade det löpande bandet från slakterierna och postorderhandeln, ”Fordismen”. Produktionskostnaderna sjönk drastiskt på 1920-talet. När Ford sedan tvingades höja arbetarlönerna, för att hålla de anställda kvar i sina tråkiga och monotona jobb, fick även arbetare råd att spara till en bil. Bilfabrikerna började efterfråga allt mer av plåt, glas, gummi och läder som producerades, medan deras arbetare lyftes in i medelklassen med allt vad det innebar för konsumtionen i landet.

Det var inte främst utländska låglönearbetare som sedan berövade kroppsarbetarna deras ställning, utan snarare alltmer avancerad maskinteknik. Bakom en modern skördetröska eller skogsmaskin kan man föreställa sig arméer av svettiga arbetare med liar eller bågsågar. Varje ny gruvmaskin ersätter hundratals ­sotiga män i hjälmar. Och bilar görs av allt fler robotar, men också av fler ingenjörer, designers, installatörer och servicefolk. Vinsten av den tekniska omvandlingen är billiga produkter som vem som helst kan köpa, från smarta telefoner till kläder och mat.

Det som kallades ”den svenska modellen” var en överenskommelse från 1938 mellan arbetsgivarna och LO om att fördela rationaliseringens ­frukter baserat på objektiv tidsmätning av arbetet. Ackordlönen gjorde den svenske arbetaren rikare, men jobben tråkigare.

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet